Kraschar med mina bonusbarn

Jag och min man har varit gifta i snart 10 år och vi har bott i hop några år längre. Han har två barn sedan tidigare som nu är 14 och 15 år och vi har ett barn gemensamt på 7 år.

De senaste åren har relationen med mina bonusbarn blivit värre och värre. Den var helt kanon från början men nu går det stadigt neråt. Anledningarna är flera, här kan jag nämna ett högaktuellt problem;

- Jag är FÖR att barn hjälper till hemma, jag tycker att alla ska hjälpa till efter sin ålder och förmåga. Jag anser att jag ställer rimliga krav på alla våra barn men bonusbarnen bara gnäller och är otrevliga. 

Sysslor som alla tre gör (eller i alla fall borde göra); städa sina egna rum, ta hand om sin egen tvätt (ren tvätt = garderob, smutsig tvätt = tvättkorg), en gång i veckan hjälpa till att laga mat, hjälpa till när vi ber om det (typ duka bordet, hämta posten etc), plocka undan efter sig i köket (smör in i kylen, osthyvel diskas etc).

I mina ögon väldigt lite för en 14- och 15-åring och kanske lite mycket för en 7-åring. 7-åringen får hjälp med alla dessa sysslor, dvs vi gör dem tillsammans men han gör det ändå. 
De stora barnen smiter undan varje sekund och har oftast som argument att de hjälper till så mycket hos mamma så de borde slippa här - yeah right! Jag fattar också att det är ett sätt att spela ut oss mot varandra. Jag vet inte vad de gör hos mamma och jag bryr mig inte heller, det har inte med saken att göra när de bor hos oss. 

Min man anser att de "är i en känslig ålder" så det är ingen idé att säga till för det blir bara värre - medan jag anser att vi behöver ställa samma krav (utifrån ålder) på alla barn annars kommer vår 7-åring att ta efter och inte heller hjälpa till. Dvs jag får ingen support och stöttning från min man i detta. Det gör mig GALEN! Jag blir den elaka som alltid tjatar och säger till medan min man allt som oftast inte säger något. Om han mot förmodan någon gång skulle säga något så är bonusbarnen övertygade om att jag bett honom - för det är ju bara jag som ställer krav enligt dem.

Detta har eskalerat till den allra minsta saken - ber jag barnen ta ner disk från sitt rum för att det är dags att starta diskmaskinen så får jag ett argt - jag SKAAAAA sluta tjata!!! och ändå så kommer ingen disk. När disken väl kommer ner tre-fyra dagar senare och smoothieglaset är helt intorkat så ber jag dem diska det för hand eftersom allt sitter fast och inte kommer att gå bort i diskmaskinen - vad tror du reaktionen blir? Mmmm, precis...

I nästa sekund är allt frid och fröjd och vi har supermysigt. Jag fattar också att det är en tonårings utveckling och humöret går upp och ner men jag blir så otroligt frustrerad när barnen totalt ignorerar det jag ber dem göra och sedan kommer pappa och ber om samma sak och får ett OK så gör det saken direkt. 

Respekten för mig är = noll och jag vet inte hur jag ska återfå den utan att släppa på exakt alla principer och regler. Det är så mycket som de totalt skiter i och jag försöker verkligen att välja mina strider.

En konsekvens som jag har valt att göra är att jag inte längre tvättar deras kläder. Vi är supertydliga med att om man vill ha tvätten tvättad så ska kläderna ner till tvättstugan och sorteras ljust/mörkt. Då tvättar jag. Tvättberg på rummet tas inte hand om (för vi vuxna får ju inte heller gå in i deras rum vilket vi såklart respekterar).
Vems tror ni felet är när tvätten inte är ren? I don´t give a f%&k längre. De får gå i smutsiga kläder om de inte behagar att komma med tvätten. Vad tror ni händer då? Jo vi får ett samtal från bonusbarnens mamma för barnen har såklart "skvallrat" att vi inte tvättar deras kläder... Vi ställer för höga krav, det är ju så synd om dem som har två boenden osv... Tror ni att de har berättat ALLT? Att vi visst tvättar, hänger och viker varenda klädesplagg SOM LIGGER I TVÄTTKORGEN!!! Nej utan det låter bara som att hos oss får de minsann gå med smutsiga kläder...

En viktig punkt i denna irritation är även att deras mamma tror på ALLT de säger utan att blinka. Hennes barn talar minsann ALLTID sanning. Så det är oss (läs eleka styvmamman) det är fel på och det är sååååå synd om hennes barn. 

De tycker för övrigt att lillebror är otroligt bortskämd och ALDRIG behöver hjälpa till med något. Bonusbarnen gängar gärna och snabbt ihop sig mot honom och säger "du behöver ju aldrig hjälpa till, du får alltid som du vill osv" fast han i själva verket gör otroligt mycket med hemma än vad de gör.

Senast i går bad jag barnen om hjälp att duka av efter maten - direkt säger de stora till den lilla "du ska också hjälpa till, du slipper alltid undan" fast jag uttryckligen bett alla tre om hjälp.
Det går bra att säga till lillebror vad han gör fel men att själv göra rätt eller bli tillsagd är inte mottagligt alls. Just i går delade jag upp sysslorna (de stora diskade/torkade det som skulle diskas och lillebror fick torka bordet) - det var genast orättvist, varför ska han bara ta bordet osv... Då pratar vi att lillebror är 7 år och de stora 14 respektive 15 år... Kan tycka att det är en rimlig fördelning med tanke på ålder. 
Men jag orkar snart inte mer, jag LÄNGTAR varje vecka tills de stora barnen åker till sin mamma. LÄNGTAR! Så ska det inte behöva vara!

Det hjälper ju inte heller att deras mamma curlar sönder dem och gör precis allt åt dem. Inte FÖR dem utan ÅT dem - det är en stor skillnad där.

Jag kan fortsätta i en evighet för det finns så många irritationspunkter men jag får nog ge mig nu. Vet inte vart jag vill komma med detta egentligen. Någon som har en liknande situation? Några tips? Och nej, jag vill inte höra att jag ska sluta bry mig och sluta ställa krav - det är bara att göra alla en otjänst...

Suck och stön!