Forum Styv/Bonusförälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kraschar med mina bonusbarn

    Ons 3 feb 09:37 Läst 0 gånger Totalt 11 svar
    Ons 3 feb 09:37

    Jag och min man har varit gifta i snart 10 år och vi har bott i hop några år längre. Han har två barn sedan tidigare som nu är 14 och 15 år och vi har ett barn gemensamt på 7 år.

    De senaste åren har relationen med mina bonusbarn blivit värre och värre. Den var helt kanon från början men nu går det stadigt neråt. Anledningarna är flera, här kan jag nämna ett högaktuellt problem;

    - Jag är FÖR att barn hjälper till hemma, jag tycker att alla ska hjälpa till efter sin ålder och förmåga. Jag anser att jag ställer rimliga krav på alla våra barn men bonusbarnen bara gnäller och är otrevliga. 

    Sysslor som alla tre gör (eller i alla fall borde göra); städa sina egna rum, ta hand om sin egen tvätt (ren tvätt = garderob, smutsig tvätt = tvättkorg), en gång i veckan hjälpa till att laga mat, hjälpa till när vi ber om det (typ duka bordet, hämta posten etc), plocka undan efter sig i köket (smör in i kylen, osthyvel diskas etc).

    I mina ögon väldigt lite för en 14- och 15-åring och kanske lite mycket för en 7-åring. 7-åringen får hjälp med alla dessa sysslor, dvs vi gör dem tillsammans men han gör det ändå. 
    De stora barnen smiter undan varje sekund och har oftast som argument att de hjälper till så mycket hos mamma så de borde slippa här - yeah right! Jag fattar också att det är ett sätt att spela ut oss mot varandra. Jag vet inte vad de gör hos mamma och jag bryr mig inte heller, det har inte med saken att göra när de bor hos oss. 

    Min man anser att de "är i en känslig ålder" så det är ingen idé att säga till för det blir bara värre - medan jag anser att vi behöver ställa samma krav (utifrån ålder) på alla barn annars kommer vår 7-åring att ta efter och inte heller hjälpa till. Dvs jag får ingen support och stöttning från min man i detta. Det gör mig GALEN! Jag blir den elaka som alltid tjatar och säger till medan min man allt som oftast inte säger något. Om han mot förmodan någon gång skulle säga något så är bonusbarnen övertygade om att jag bett honom - för det är ju bara jag som ställer krav enligt dem.

    Detta har eskalerat till den allra minsta saken - ber jag barnen ta ner disk från sitt rum för att det är dags att starta diskmaskinen så får jag ett argt - jag SKAAAAA sluta tjata!!! och ändå så kommer ingen disk. När disken väl kommer ner tre-fyra dagar senare och smoothieglaset är helt intorkat så ber jag dem diska det för hand eftersom allt sitter fast och inte kommer att gå bort i diskmaskinen - vad tror du reaktionen blir? Mmmm, precis...

    I nästa sekund är allt frid och fröjd och vi har supermysigt. Jag fattar också att det är en tonårings utveckling och humöret går upp och ner men jag blir så otroligt frustrerad när barnen totalt ignorerar det jag ber dem göra och sedan kommer pappa och ber om samma sak och får ett OK så gör det saken direkt. 

    Respekten för mig är = noll och jag vet inte hur jag ska återfå den utan att släppa på exakt alla principer och regler. Det är så mycket som de totalt skiter i och jag försöker verkligen att välja mina strider.

    En konsekvens som jag har valt att göra är att jag inte längre tvättar deras kläder. Vi är supertydliga med att om man vill ha tvätten tvättad så ska kläderna ner till tvättstugan och sorteras ljust/mörkt. Då tvättar jag. Tvättberg på rummet tas inte hand om (för vi vuxna får ju inte heller gå in i deras rum vilket vi såklart respekterar).
    Vems tror ni felet är när tvätten inte är ren? I don´t give a f%&k längre. De får gå i smutsiga kläder om de inte behagar att komma med tvätten. Vad tror ni händer då? Jo vi får ett samtal från bonusbarnens mamma för barnen har såklart "skvallrat" att vi inte tvättar deras kläder... Vi ställer för höga krav, det är ju så synd om dem som har två boenden osv... Tror ni att de har berättat ALLT? Att vi visst tvättar, hänger och viker varenda klädesplagg SOM LIGGER I TVÄTTKORGEN!!! Nej utan det låter bara som att hos oss får de minsann gå med smutsiga kläder...

    En viktig punkt i denna irritation är även att deras mamma tror på ALLT de säger utan att blinka. Hennes barn talar minsann ALLTID sanning. Så det är oss (läs eleka styvmamman) det är fel på och det är sååååå synd om hennes barn. 

    De tycker för övrigt att lillebror är otroligt bortskämd och ALDRIG behöver hjälpa till med något. Bonusbarnen gängar gärna och snabbt ihop sig mot honom och säger "du behöver ju aldrig hjälpa till, du får alltid som du vill osv" fast han i själva verket gör otroligt mycket med hemma än vad de gör.

    Senast i går bad jag barnen om hjälp att duka av efter maten - direkt säger de stora till den lilla "du ska också hjälpa till, du slipper alltid undan" fast jag uttryckligen bett alla tre om hjälp.
    Det går bra att säga till lillebror vad han gör fel men att själv göra rätt eller bli tillsagd är inte mottagligt alls. Just i går delade jag upp sysslorna (de stora diskade/torkade det som skulle diskas och lillebror fick torka bordet) - det var genast orättvist, varför ska han bara ta bordet osv... Då pratar vi att lillebror är 7 år och de stora 14 respektive 15 år... Kan tycka att det är en rimlig fördelning med tanke på ålder. 
    Men jag orkar snart inte mer, jag LÄNGTAR varje vecka tills de stora barnen åker till sin mamma. LÄNGTAR! Så ska det inte behöva vara!

    Det hjälper ju inte heller att deras mamma curlar sönder dem och gör precis allt åt dem. Inte FÖR dem utan ÅT dem - det är en stor skillnad där.

    Jag kan fortsätta i en evighet för det finns så många irritationspunkter men jag får nog ge mig nu. Vet inte vart jag vill komma med detta egentligen. Någon som har en liknande situation? Några tips? Och nej, jag vill inte höra att jag ska sluta bry mig och sluta ställa krav - det är bara att göra alla en otjänst...

    Suck och stön!

  • Ons 3 feb 10:56 #1 +1
    Täbymamman skrev 2021-02-03 09:37:07 följande:

    Jag och min man har varit gifta i snart 10 år och vi har bott i hop några år längre. Han har två barn sedan tidigare som nu är 14 och 15 år och vi har ett barn gemensamt på 7 år.

    De senaste åren har relationen med mina bonusbarn blivit värre och värre. Den var helt kanon från början men nu går det stadigt neråt. Anledningarna är flera, här kan jag nämna ett högaktuellt problem;

    - Jag är FÖR att barn hjälper till hemma, jag tycker att alla ska hjälpa till efter sin ålder och förmåga. Jag anser att jag ställer rimliga krav på alla våra barn men bonusbarnen bara gnäller och är otrevliga. 

    Sysslor som alla tre gör (eller i alla fall borde göra); städa sina egna rum, ta hand om sin egen tvätt (ren tvätt = garderob, smutsig tvätt = tvättkorg), en gång i veckan hjälpa till att laga mat, hjälpa till när vi ber om det (typ duka bordet, hämta posten etc), plocka undan efter sig i köket (smör in i kylen, osthyvel diskas etc).

    I mina ögon väldigt lite för en 14- och 15-åring och kanske lite mycket för en 7-åring. 7-åringen får hjälp med alla dessa sysslor, dvs vi gör dem tillsammans men han gör det ändå. 
    De stora barnen smiter undan varje sekund och har oftast som argument att de hjälper till så mycket hos mamma så de borde slippa här - yeah right! Jag fattar också att det är ett sätt att spela ut oss mot varandra. Jag vet inte vad de gör hos mamma och jag bryr mig inte heller, det har inte med saken att göra när de bor hos oss. 

    Min man anser att de "är i en känslig ålder" så det är ingen idé att säga till för det blir bara värre - medan jag anser att vi behöver ställa samma krav (utifrån ålder) på alla barn annars kommer vår 7-åring att ta efter och inte heller hjälpa till. Dvs jag får ingen support och stöttning från min man i detta. Det gör mig GALEN! Jag blir den elaka som alltid tjatar och säger till medan min man allt som oftast inte säger något. Om han mot förmodan någon gång skulle säga något så är bonusbarnen övertygade om att jag bett honom - för det är ju bara jag som ställer krav enligt dem.

    Detta har eskalerat till den allra minsta saken - ber jag barnen ta ner disk från sitt rum för att det är dags att starta diskmaskinen så får jag ett argt - jag SKAAAAA sluta tjata!!! och ändå så kommer ingen disk. När disken väl kommer ner tre-fyra dagar senare och smoothieglaset är helt intorkat så ber jag dem diska det för hand eftersom allt sitter fast och inte kommer att gå bort i diskmaskinen - vad tror du reaktionen blir? Mmmm, precis...

    I nästa sekund är allt frid och fröjd och vi har supermysigt. Jag fattar också att det är en tonårings utveckling och humöret går upp och ner men jag blir så otroligt frustrerad när barnen totalt ignorerar det jag ber dem göra och sedan kommer pappa och ber om samma sak och får ett OK så gör det saken direkt. 

    Respekten för mig är = noll och jag vet inte hur jag ska återfå den utan att släppa på exakt alla principer och regler. Det är så mycket som de totalt skiter i och jag försöker verkligen att välja mina strider.

    En konsekvens som jag har valt att göra är att jag inte längre tvättar deras kläder. Vi är supertydliga med att om man vill ha tvätten tvättad så ska kläderna ner till tvättstugan och sorteras ljust/mörkt. Då tvättar jag. Tvättberg på rummet tas inte hand om (för vi vuxna får ju inte heller gå in i deras rum vilket vi såklart respekterar).
    Vems tror ni felet är när tvätten inte är ren? I don´t give a f%&k längre. De får gå i smutsiga kläder om de inte behagar att komma med tvätten. Vad tror ni händer då? Jo vi får ett samtal från bonusbarnens mamma för barnen har såklart "skvallrat" att vi inte tvättar deras kläder... Vi ställer för höga krav, det är ju så synd om dem som har två boenden osv... Tror ni att de har berättat ALLT? Att vi visst tvättar, hänger och viker varenda klädesplagg SOM LIGGER I TVÄTTKORGEN!!! Nej utan det låter bara som att hos oss får de minsann gå med smutsiga kläder...

    En viktig punkt i denna irritation är även att deras mamma tror på ALLT de säger utan att blinka. Hennes barn talar minsann ALLTID sanning. Så det är oss (läs eleka styvmamman) det är fel på och det är sååååå synd om hennes barn. 

    De tycker för övrigt att lillebror är otroligt bortskämd och ALDRIG behöver hjälpa till med något. Bonusbarnen gängar gärna och snabbt ihop sig mot honom och säger "du behöver ju aldrig hjälpa till, du får alltid som du vill osv" fast han i själva verket gör otroligt mycket med hemma än vad de gör.

    Senast i går bad jag barnen om hjälp att duka av efter maten - direkt säger de stora till den lilla "du ska också hjälpa till, du slipper alltid undan" fast jag uttryckligen bett alla tre om hjälp.
    Det går bra att säga till lillebror vad han gör fel men att själv göra rätt eller bli tillsagd är inte mottagligt alls. Just i går delade jag upp sysslorna (de stora diskade/torkade det som skulle diskas och lillebror fick torka bordet) - det var genast orättvist, varför ska han bara ta bordet osv... Då pratar vi att lillebror är 7 år och de stora 14 respektive 15 år... Kan tycka att det är en rimlig fördelning med tanke på ålder. 
    Men jag orkar snart inte mer, jag LÄNGTAR varje vecka tills de stora barnen åker till sin mamma. LÄNGTAR! Så ska det inte behöva vara!

    Det hjälper ju inte heller att deras mamma curlar sönder dem och gör precis allt åt dem. Inte FÖR dem utan ÅT dem - det är en stor skillnad där.

    Jag kan fortsätta i en evighet för det finns så många irritationspunkter men jag får nog ge mig nu. Vet inte vart jag vill komma med detta egentligen. Någon som har en liknande situation? Några tips? Och nej, jag vill inte höra att jag ska sluta bry mig och sluta ställa krav - det är bara att göra alla en otjänst...

    Suck och stön!


    Nu är jag långt ifrån din situation men jag har däremot själv skilda föräldrar och hade det nog ganska snedställt i hur man beter sig hos pappa respektive mamma. Det som jag reagerar mest på är att din man tycker så olika, har ni haft ett redigt snack om det här? Eller är det så att du gör de mesta sysslorna så därav att din man anser att det är en "känslig ålder" eftersom att han inte märker av hur lite barnen gör? Finns det någon chans att ha en diskussion med mamman till barnen också, antingen du din man och hon eller bara din man och hon? Jag vet att min mamma pappa och styvmamma hade "möten" när jag hade en period då jag ex inte ville gå till skolan, för att de skulle ha samsyn på hur alla hanterade det. 

    Det är utmanande när man måste dela uppfostran med någon annan, speciellt någon annan som man inte själv valt att skaffa barn med.
  • Ons 3 feb 11:27 #2 +1

    Jag tycker tonåringarna låter som typiska tonåringar. De kan vara ganska jobbiga ibland.

    Men ditt man låter däremot ovanligt bedrövlig. Just eftersom tonåringar är som de är måste man vara tydlig, annars spelar de ut er mot varandra.

  • Ons 3 feb 11:39 #3 +1

    Vi har 5 tonåringar, några är bonusar, några är bio. Jag håller med dig i det du skriver att de ska kunna lägga sin tvätt i tvättkorgen, ta ut disk osv- Precis samma saker säger vi här också. Lite blandade resultat men det är ingen här som beter sig som barnen gör mot dig. 
    Om någon tycker något i skymundan har jag ingen aning om men inget säger emot varken mig eller min man om vi påpekar om tvätt eller disk. De äldsta tvättar själva också, kör en maskin var per vecka de är här. Funkar toppen, men de är några år äldre än era barn. 

    Det är tufft i just högstadieåldern, absolut, men ni föräldrar måste ändå hålla  på det för annars blir det nog inte bättre sen.

    Pappan får väl ta allt det där praktiska efter sina barn annars om han tycker de är så sköra att de inte klarar av att ta ner disk eller tvätt. Vad säger egentligen pappan om detta? Det låter som om du är ensamstående med barnen? 

    Mamman kan ni helt skita i. Vad som sker i hennes hem och ert är olika och barn klarar faktiskt av att det skiljer lite grann emellan hemmen. Finns t.o.m forskare som påstår att det kan vara bra om det är lite grann olika. 

    Hos oss tar man bort sin egen tallrik oss efter maten. Vi vuxna tar bort grytor och annat. Vi tjatar lite om att de ska ställa in i diskmaskinen och inte ställa på diskbänken men det funkar rätt bra nu. De städar sina egna rum (olika noga).  

    Det viktiga är ju att du och pappan är överens och att ni sen inte viker ner trots att deras mamma tror saker. Ett rejält snack med barnen också om att de inte ska ljuga när de berättar för mamma om tex tvätten.

  • Ons 3 feb 12:42 #4 +1

    Inser att det låter som att jag totalt svartmålar min man - inte riktigt så illa är det. Han anser att de är i en känslig ålder och därför bör man inte tjata/säga till - så han gör det jag anser att barnen borde klara av. Det landar inte på mig men de dagar/kvällar han är borta så påverkas jag då dubbelt landar på mig.
    När det bara är jag och vårt gemensamma barn så hjälps vi åt med allt men när alla tre barnen är här så gör den lilla som de stora dvs inget.

    Min man har inställningen "de kommer lära sig" medan jag hellre förebygger - t ex läxor. Jag påminner/frågar gärna hur det går med läxor medan han anser att det är deras ansvar. Problemet som uppstår är att om någon t ex vill spela på datorn så frågar min man; är alla läxor klara? Svaret är alltid ja och då får de spela. Men i själva fallet är inte alls läxorna klara men de VET att pappa inte kontrollerar utan litar på barnen. I det fallet blir jag så frustrerad när jag VET att de talar osanning bara för att de vill göra det som är roligt snarare n det som måste göras (städa, läxor etc).

    Jag fattar hans poäng med att det kommer att komma fram till slut att det som inte är lovat ska vara klart är det men det hjälper inte i stunden och det får definitivt inte rummen städade eller läxorna gjorde. Jag anser att det är att göra dem en otjänst.

    Sen har jag ett större kontrollbehov det vet jag, och jag behöver träna på att släppa. Krasst så är det inte mitt ansvar - det är hans barn men när barnen sitter sent på kvällen med läxor de inte har gjort pga att de har spelat istället och är jätteledsna för att de inte orkar så känns det inte som att vi är speciellt bra föräldrar.... (vilket vi då får höra från mamman... ).

    Skönt ändå att höra att "kraven" jag har på dem inte är orimliga utan att det mer handlar om att jag och min man måste vara överens och konsekventa.. Får bli ett snack eller två med honom

  • Ons 3 feb 12:43 #5

    Inser att det låter som att jag totalt svartmålar min man - inte riktigt så illa är det. Han anser att de är i en känslig ålder och därför bör man inte tjata/säga till - så han gör det jag anser att barnen borde klara av. Det landar inte på mig men de dagar/kvällar han är borta så påverkas jag då dubbelt landar på mig.
    När det bara är jag och vårt gemensamma barn så hjälps vi åt med allt men när alla tre barnen är här så gör den lilla som de stora dvs inget.

    Min man har inställningen "de kommer lära sig" medan jag hellre förebygger - t ex läxor. Jag påminner/frågar gärna hur det går med läxor medan han anser att det är deras ansvar. Problemet som uppstår är att om någon t ex vill spela på datorn så frågar min man; är alla läxor klara? Svaret är alltid ja och då får de spela. Men i själva fallet är inte alls läxorna klara men de VET att pappa inte kontrollerar utan litar på barnen. I det fallet blir jag så frustrerad när jag VET att de talar osanning bara för att de vill göra det som är roligt snarare n det som måste göras (städa, läxor etc).

    Jag fattar hans poäng med att det kommer att komma fram till slut att det som inte är lovat ska vara klart är det men det hjälper inte i stunden och det får definitivt inte rummen städade eller läxorna gjorde. Jag anser att det är att göra dem en otjänst.

    Sen har jag ett större kontrollbehov det vet jag, och jag behöver träna på att släppa. Krasst så är det inte mitt ansvar - det är hans barn men när barnen sitter sent på kvällen med läxor de inte har gjort pga att de har spelat istället och är jätteledsna för att de inte orkar så känns det inte som att vi är speciellt bra föräldrar.... (vilket vi då får höra från mamman... ).

    Skönt ändå att höra att "kraven" jag har på dem inte är orimliga utan att det mer handlar om att jag och min man måste vara överens och konsekventa.. Får bli ett snack eller två med honom

  • Ons 3 feb 12:52 #6

    Kanske kan ni få till ett mer "vuxet" samtal med barnen också, gärna ett barn i taget så de inte gaddar ihop sig. Lite i stil med "du vill väl inte vara på samma nivå som 7-åriga syskonet?" "Du som är mycket äldre vill väl vara lite mer självständig?" 

    Samtidigt också förklara att det kan vara olika hos mamma och hos er. Hon väljer hur hon gör i sitt hem, men att ni vet att ni hjälper barnen genom att de lär sig sånt här praktiskt för det blir tufft den dagen de ska flytta hemifrån annars. Kanske är de inte helt mogna för det snacket än, det får ni väl se. 

    Man kan också dra snacket om hur mycket ni vuxna faktiskt gör i ett hem, och att det är fullkomligt rimligt att de gör just de sakerna ni redan säger de ska = saker de själva är med och stökar till (tex sitt eget rum, sin egen tvätt) och saker de själva använder = disk - det man själv genererar "stök" runt, hjäper man till att ordna
    Behöver en vuxen stötta så absolut ska man det, men de ska inte skrika som små bortskämda skatungar att det är synd om den. 

  • Ons 3 feb 14:04 #7 +1

    Överlåt allt som har med tvätt, disk och så vidare att göra till din make. 

    Du kommer bara gå runt och irritera dig om det är du som ska ta striden varje gång. 

    Om hans exfru ringer och klagar, så får hon väl ta det med din man. Det är ju hans ansvar att deras barn har rena kläder osv. Det är även han som får diska de smutsiga smoothieglasen med mera. Hans jobb, hans ansvar, hans barn. 

    Jag skulle även informera om att jag skulle gå in på deras rum varje bortavecka när de inte är där och samla ihop kläder och smutsiga glas och lägga i en svart sopsäck och ställa ner i källaren av hygienskäl. 

  • Ons 3 feb 14:18 #8
    Täbymamman skrev 2021-02-03 12:42:40 följande:

    Sen har jag ett större kontrollbehov det vet jag, och jag behöver träna på att släppa. Krasst så är det inte mitt ansvar - det är hans barn men när barnen sitter sent på kvällen med läxor de inte har gjort pga att de har spelat istället och är jätteledsna för att de inte orkar så känns det inte som att vi är speciellt bra föräldrar.... (vilket vi då får höra från mamman... ).


    Det där ska ju barnen ha lärt sig långt före 14-15 års ålder. 

    Min ena son höll på så hela lågstadiet och typ satt och grät och gjorde läxan sent sista kvällen men t o m han som inte är någon vidare planerare insåg ganska snabbt att det var en helt värdelös taktik så han styrde självmant om till årskurs fyra ungefär och började göra undan läxan på träningsfria dagar.

    Jag vaktar inga av mina barns läxor och de är 10-16 år. 12-åringen kan jag påminna för han är den som är mest förvirrad, där brukar vi hjälpa till med att förhöra inför prov också men de andra sköter sig helt själv och säger till om de vill ha hjälp.

    Ingen av barnen får spela helt fritt eftersom jag inte tycker de ska sitta stilla så lång tid. Men de får själva lägga upp sin tid utifrån spelande, idrottsaktiviteter och plugg.
  • Ons 3 feb 14:48 #9

    Problemet är inte barnen. De agerar precis som tonåringar gör när de är otrevliga och testar sina gränser och ställer föräldrarna mot varandra. Det hör liksom till.

    Här är det de biologiska föräldrarna som inte tar sitt föräldraansvar. Här behöver din man steppa upp. Det är mot honom du ska ställa kraven. Han ska också kommunicera detta med mamman så att ni alla är överens här!

    Och du gör helt rätt. Tvätta inte deras kläder. Och om barnen kräver att de ska ske, ja men då får det väl landa på deras pappa?! Då får väl han antingen kavla upp ärmarna eller ryta ifrån mot barnen.

    Han och mamman gör dem knappast någon tjänst att inte lära dem stå på egna ben och ta egetansvar. Varför ska du agera familjens lilla dräng? Jäkligt illa av din man att du ska ta detta ansvaret även för hans barn.

    Ett annat förslag är ju om ni kan ha någon form av belöningssystem? Samla poäng eller att alla i familjen har olika städområden? Och när ni klarat en vecka så blir det en belöning i form av något trevligt tillsammans på fredag eller lördagkvällen.

    Jag tänker här att det handlar om att få i en rutin. När väl en rutin är på plats så blir det inte så betungande i längden. Det är ju alltid i början det känns jobbigt.

  • Ons 3 feb 15:29 #10

    Emm, tonåringar är ett kapitel för sig. Men ett tips är att länka sysslor till saker de är motiverade att göra/få. Största släggan brukar vara lösenordet till wifi, men alla tar med sig sin disk ner och stoppar in i diskmaskinen innan middag, tex. Alla hjälper till med middagsdisken innan det blir efterrätt. Eller du skjutsar dem till kompisen efter att tvätten är på sin plats.

    Vad gäller att de jämför sig med 7-åringen så säger du bara självklart kan du få bli behandlad som en 7-åring, men då gäller det ju även privilegier som skärmtid, månadspeng, läggtider ... Något som jag har sett funkar med mina tonåringar när de tycker att det är orättvist är att berätta roliga och trevliga historier från när de var små. Hur de var söta, charmiga och bortskämda och omhuldade som 7-åringar. 

    En sak som är viktig att komma ihåg med tonåringar är att de befinner sig i en bergochdalbana av hormoner. Du behöver inte dras med och du behöver inte ta åt dig för det är inte personligt. Tydliga personliga gränser (stå upp för 7-åringen också - det ska han inte behöva ta på sig själv) och att försöka att inte eskalera saker. 

  • Ons 3 feb 18:47 #11

    Jag skulle släppa det där om jag vore du.

    Ta först ett ordentligt samtal i god ton med dem om vikten att hjälpas åt och att ju mer man lär sig det innan man flyttar hemifrån desto bättre klarar man sig i en flytt. (När jag pratat med min nästan tonåring om det här så har jag kunnat ge mig själv som bra exempel på hur det blir om man bara blivit uppassad hemma. Totalt kaos för att jag inte visste hur man städade, gick upp i vikt för att jag inte fattade att pommes och hot dogs inte var en bra middag hälften av veckans dagar (+ att jag inte kunde laga mat på någon speciellt mer avancerad nivå än det). Bra om du kan komma på någon kompis i studentkorridor som var totalt oförmögen att ta hand om sig själv t.ex.). 

    Men avsluta sedan samtalet med att du tänker sluta tjata på dem. Du kommer fortsätta att be om hjälp men om de då vägrar så är det deras och deras pappas förlust för då kommer han få jobbet och de kommer missa möjligheten att växa upp med att ha ansvarstagande som rutin. 

    Och sedan så släpper du det. Låt pappan ta tjatet och om de inte hjälper till så lämnar du åt honom att göra det som de borde ha gjort. Och se till att det är lillebror som får ansvar för att duka fram saker och tonåringarna att ta bort om inte pappan är hemma. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll