Dumt upplägg?

Vi gjorde så men det tog kanske ett år innan vi började med det. Helt enkelt för att även barnen måste landa i skilsmässan och de varit trygga i sin nya vardag.

det funkade hur bra som helst, det var inget konstigt upplägg alls enligt dem själva.

Det var mest omgivningen som reagerade och tyckte det var konstigt.
En gång råkade jag nämna att jag skulle sitta barnvakt - åt mina egna barn.
Det gjorde folk inte bara förvirrade, de blev förbannade och gapade om att man mis´nsann inte kunde barnvakta sina egna barn.

Det kan man och det går så bra så, även då de är små (den minsta var 3 år). Men vi ville som sagt att de skulle vara fast förankrade i varannanveckas- livet innan.

Det positiva var att barnen inte upplevde särskilt mycket splittring. För dem var vi fortfarande EN familj fast på två ställen.

Ah. Den du.

Fick vi höra minst en miljon gånger.
Varpå vi ringde varandra för att checka av vad som sagts.

Vi hade inställningen att barnvaktar vi så barnvaktar vi och det är fortfarande boendeföräldern som bestämmer.
Man kan tycka att det låter enkelt men det är det inte. Det krävs att man är vuxen och tar ansvar för sitt känsloliv och lägger undan alla du-är-en-fähund-som-gör-fel-tankar.

Man jag tänker också att med det upplägget TS pratar om så måste samarbetet vara ganska gott från början.
Eller jag hoppas det i alla fall. :)