Dumt upplägg?

Jag tror att barn uppskattar att få så mycket tid som möjligt med sina föräldrar. En del barn behöver riktigt fasta rutiner så det är väldigt mycket beroende på hur era är.

Vi gjorde så men det tog kanske ett år innan vi började med det. Helt enkelt för att även barnen måste landa i skilsmässan och de varit trygga i sin nya vardag.

det funkade hur bra som helst, det var inget konstigt upplägg alls enligt dem själva.

Skönt att läsa att det kan funka , tänker alla tjänar på det.

Om barnen kan prata för sig själv så absolut men med väldigt små barn nej det blir förvirrande.

Sen kan dom väl istället sova kvar också till nästa dag? Om inte du har ett arbete som hindrar från att lämna på skolan/fritids.

Om ni föräldrar är överens om detta och barnen inte upplever någon friktion så går det säkert utmärkt. 

Det var mest omgivningen som reagerade och tyckte det var konstigt.
En gång råkade jag nämna att jag skulle sitta barnvakt - åt mina egna barn.
Det gjorde folk inte bara förvirrade, de blev förbannade och gapade om att man mis´nsann inte kunde barnvakta sina egna barn.

Det kan man och det går så bra så, även då de är små (den minsta var 3 år). Men vi ville som sagt att de skulle vara fast förankrade i varannanveckas- livet innan.

Det positiva var att barnen inte upplevde särskilt mycket splittring. För dem var vi fortfarande EN familj fast på två ställen.

En risk är att barnen börjar spela ut föräldrarna mot varandra. 

"Om jag slipper läxor och får spela tv-spel så är jag hos dig"
"Av pappa/mamma får jag alltid pannkakor"

Ah. Den du.

Fick vi höra minst en miljon gånger.
Varpå vi ringde varandra för att checka av vad som sagts.

Vi hade inställningen att barnvaktar vi så barnvaktar vi och det är fortfarande boendeföräldern som bestämmer.
Man kan tycka att det låter enkelt men det är det inte. Det krävs att man är vuxen och tar ansvar för sitt känsloliv och lägger undan alla du-är-en-fähund-som-gör-fel-tankar.

Man jag tänker också att med det upplägget TS pratar om så måste samarbetet vara ganska gott från början.
Eller jag hoppas det i alla fall. :)

Jag tänker att det beror mycket på hur era barn är och hur gamla de är. Sen tror jag det är viktigt att låta barnen komma in i de nya rutinerna först innan man börjar krångla och hatta hit och dit.

Med mina barn skulle det inte funkat bra, men så behöver de rätt fasta rutiner, speciellt äldsta kan få hela dagen förstörd om saker inte blir som han tänkt. Så det är klart att det påverkar hur jag ser på det ;) det är ju en anledning till att vi numera gör så att ena lämnar på förskola/skola på måndag morgon och den andre hämtar för då blir det samma varje vecka och de får dagen på sig att ställa in sig på bytet. Det har funkat bäst för våra barn. Innan bytte vi på söndagen och det var väldigt jobbigt, de blev mycket mer ledsna och hela helgen blev typ förstörd. Nu har det ju gått knappt ett och ett halvt år sen separationen och vi har undvikit att göra tillfälliga ändringar, nu känner jag att det funkar att göra tillfälliga ändringar utan att barnen tycker det blir jobbigt så länge man förbereder dem ordentligt på hur det blir. Så som sagt beror det nog mycket på hur ens barn är :)

Säkert olika, och olika beroende på ålder på barnet. 

Mitt ena barn har alltid tyckt just bytena mellan hemmen varit jobbigt. Jobbigt varje bytesdag med konflikter och så. När barnet varit hos mig på pappavecka har barnet inte riktigt "landat" utan varit rastlös, frågat vad klockan är, orolig. Det här var när barnet var liten. Nu är barnet snart vuxet och då spelar det mindre roll, men när barnet var litet så var det viktigt att separera veckorna tydligt så där hade ditt upplägg inte funkat. 

Mitt andra barn har inte haft samma alls, där har det funkat att vara mer flexibel. 

Vad är lagom gammalt för ett sånt här upplägg tror ni?