Trots ett antal mer eller mindre ambitiösa försök (avhoppade utbildningar, genomklarad yrkesutbildning som inte ledde nånstans, slitsamma ströjobb som inte gått att leva på) har jag aldrig riktigt kommit in i livet. Jag har aldrig haft ett heltidsjobb, aldrig tjänat mer än 8 000 kr på en månad och aldrig haft ett ordentligt boende, utan fått lita på tillfälliga lösningar. På grund av detta känner jag mig som en väldigt misslyckad människa. Mina vänner har börjat skaffa hus och barn medan jag i princip inte ens lämna pojkrummet och känner mig lika attraktiv som en kyrkråtta.I nuläget befinner jag mig i en situation där jag har för lite CSN för att kunna genomföra en lång utbildning (och behöver ta ikapp massa poäng), inte får läsa på Komvux eftersom jag redan har gymnasiebehörighet och inte heller verkar vara särskilt aktuell för de arbetsmarknadsutbildningar som Arbetsförmedlingen erbjuder. Insatser i form av stöd och matchning och sius har därtill inte lett någonstans. Det är som om jobbcoacherna ger upp så fort de får syn på mitt CV. Coronan påverkar förstås också, men andra får ju jobb till slut.Jag har förstås sökt jobb på donken osv. men får i regel inga svar. Hörde att det råder stor konkurrens om instegsjobben just nu, så på nästan varje plats konkurrerar jag med hundratals sökande. Som äldre och utbildad antar jag att företagen ser mig som överkvalificerad och satsar på säkrare kort i form av t.ex. nyanlända och yngre.Hur tar man sig ur det här? Är tacksam för minsta tips, så länge det är konstruktivt. Allt jag drömmer om är ett jobb jag kan leva på. Om jag tjänar 15 000 eller 30 000 efter skatt är oviktigt.
