Berätta ut!
Du kanske vet den där känslan som man kan få när ingenting känns rätt? Det finns inget som kan få en att må bättre.allt känns helt enkelt värdelöst.Den känslan har jag ofta.Det var okej dom första gångerna för jag trodde att jag hade dessa tankarna bara en kort period för att jag äntligen har kommit till ro och jag äntligen skulle kunna starta om mitt liv på nytt och glömma det andra bakom...Men nej nya saker hände.Min första ångest var inget farligt,kanske lite obehagligt,men sen blev den allt mer starkare och starkare.Jag försökte få den tryckande smärtan i bröstet försvinna och jag testade allting.Sen började jag skada mejj själv på olika sätt.Smärtan var fortfarande där men jag visste att jag kunde koppla bort den åtminstone lite granna. En liten minut eller två iallafall. Folk säger till mig var stark du har klarat det tuffa det är bara lite ångest..mDom kan dra åt helvete rent utsagt.Dom vet inte smärtan som sitter i bröstet och hur man tappar andan och paniken i hela kroppen tar över! Smärtan som man så gärna kopplar bort med dom dåligast metoderna.Kanske kan leda till fruktansvärda grejer.Varför skriver jag detta? Jo för jag har gått igenom mycket skit i mitt liv.Jag tänker hoppa över vissa detaljer då denna här tråden kommer bli för lång annars.Jag var 10,hade bott i runt 20 fosterhems familjer redan.Tog fortfarande hand om min lillebror.Han var den ända jag kunde bry mig om.Vid 10 års ålder fick jag och min lillebror nya placeringar.Men denna gången i olika familjehem.Det dödade mejj innirån att inte veta vad min lillebror gjorde.HUR MÅDDE HAN? Är han i fara??? Jag kunde inte vara utan honom.Jag rymde och jag gjorde allt i min vög för att få träffa min lillebror.Där började min kamp med min ångest.Varje chans jag fick med min lillebror tillbringade jag för att se om han var oskadd istället för att leka med honom när jag ändå hade chansen att träffa honom. Han var oskadd men hade några små sår och blåmärken. Men han berättade flera gånger att i hemmet han bodde i slog dom på han....Ett år klarade den familjen som jag bodde i att ha mig.Jag vet att dom älskade mejj å ja älskade dom med.Men dom såg hur jag led.Jag fick äntligen bo med min lillebror. Men det var något i hans beteende som inte stog rätt till.Han var inte den glada människan längre.Han log aldrig typ.Han var nu mera alltid tyst och helt förändrad.Efter en månad med den nya familjen märkte jag att de min lillebror har sagt till mig var sant.Dom var mycket våldsamma. Jag och min lillebror blev även sexuellt utnyttjade av en 18 årig kille flera gånger men ingen lyssnade på oss. Två år senare kom vi äntligen därifrån.Till andra hem.
Men det funkade inte längre. Jag var helt förstörd och jag försökte flera gånger ta mitt liv och skadade mig grovt. Jag fick flytta till min pappa och där slängde han ut mig. Jag levde på gatan i en vecka i malmö tills min kompis tog in mig. Jag mötte en kille som var så perfekt och så snäll. Trodde jag....För sen flyttade Soc mig till ett Stödboende där jag hade personal men egen lägenhet. Jag var 17 då. Killen som jag då var tillsammans med visade där också sitt sanna jag. Han kontrollerade mig grovt och även misshandlade mig. Han läste även mina gamla polispapper om hur jag och min bror blev sexuellt utnyttjade och därmed gjorde han samma sak mot mig som han hade läst om. Han höll även fast mejj och band fast mig flera tillfällen och filmade när han utförde sitt på mig. Detta la han ut på olika hemsidor. Efter ett halvår med denna killen flydde jag dit jag bor nu...Men jag har ångest 24/7...Denna tråden är skapad till oss som behöver få ut något som vi verkligen vill berätta... HÅLL GOD TON!