Ibland dyker de plötsligt upp; en eller flera okända personer som med ett leende, en kommentar eller en gest, genast gör dagen så himla mycket bättre än vad den nyss var.
Vad är det snällaste en okänd person har gjort för dig så att din dag genast blev bättre?
Snällaste främlingen nr 1! Låtit mig och en kompis sova hos honom, och bjöd oss på tårta! 
Samma dag hade en annan snäll främling bjudit in oss på te och smörgås.
Minns också en snäll person som gav mig och en annan kompis varsin banan när vi satt med stora ryggsäckar på golvet på en spårvagn. Vi såg nog trötta ut!
Andra har erbjudit oss att tälta i deras trädgård, men mest har massor med snälla främlingar gett mig lift. Ibland jättelång. Någon bjöd också på öl. En annan på vodka.
En främmande kvinna räddade mig och en till från att sitta kvar på fel tåg. Hon kände igen att vi gått på tåget samtidigt som henne. Nu hade tågets rutt ändrats, men där jag och den andra satt fanns inga högtalare, så vi hade ingen aning. Hon fick av en slump syn på oss inne i tåget när hon själv klivit av och gick då tillbaka och hämtade oss.
Det finns så många snälla människor!!
Räddat mig från misshandel ute på stan och i ett bostadsområde. Civilkurage! <3 Tack!
Har räddat en kvinna som låg på tågspåret o grät
En kväll när jag skulle köra hem från jobbet efter att ha jobbat över så hade någon okänd människa sopat av min bil när jag kom ut. Det hade snöat 15-20 cm under dagen, så jag hade gruvat mig lite för att ta hand om bilen innan jag kunde åka hem.
Min plånbok blev stulen en gång och tjuven dumpade troligen de hen inte ville ha i en skog, för där hittade en dam mitt busskort (årskort) och hon lade ner tid på att försöka hitta mig för att lämna tillbaka busskortet. Hon tyckte nog inte att det var en stor grej, men det betydde väldigt mycket för mig.
Jag kommer verkligen inte på något. Jag har levt ett bra liv och jag upplever rent generellt att folk faktiskt är snälla men just nu är det tomt i huvudet. Den här tråden har gjort att jag försöker komma på vad folk gjort för mig, kanske återkommer om jag kommer på nåt (förutom mamma då, som alltid ställer upp men hon är ju ingen främling). Jag kommer på en hel den saker jag själv gjort för andra, och det är trevligt det med, man blir glad av att hjälpa andra :) .
Inom familjen har vi dessutom fått tillbaka plånbok, bilnyckel, passerkort och kurslitteratur som vid olika tillfällen har slarvats bort och upphittats av ärliga personer som har gjort sig stort besvär för att spåra grejerna till rätt ägare för att lämna tillbaka dem.
Det finns gott om vänliga människor därute!
Några har låtit mig gå före i säkerhetskontrollen på lite olika flygplatser ett par gånger då jag har haft ett plan att passa under en mellanlandning. Otroligt tacksamt då de gjorde att jag han med planet.
En man hjälpte mig komma hem då han gav mig 200 kr till bensin med orden "jag har inte swish". Jag jobbade på annan ort och hade 9 mil hem. Hade glömt plånboken hemma och tanken va så gått som tom. Träffade på honom vid en obemannad station och frågade om jag kunde tanka på hans kort om jag swischade honom. Tackade min lyckliga stjärna då.
Jag och exet va i Thailand. Vi hade tagit någon båtresa och va på en liten ö någonstans när någon hade trampat rätt över våra handdukar och trampat sönder exets glasögon så ett utav glasen hade åkt ut. Han är nästan blind utan dom.
Jag sprang upp med de trasiga glasögonen till en kille som stod vid ett fruktstånd på stranden och frågade ifall han hade en skruvmejsel eller liknande.
Killen tittade på glasögonen för att sedan titta på sin stora marcheterskniv som han hade för att skiva frukt med. Han tittade på glasögonen igen och tillbaka på kniven och sedan började han skruva. Alla ni som har glasögon vet hur små de där skruvarna är men killen lyckades få ihop glasögonen så att exet kunde se igen.
Han räddade bokstavligt talat hela resan för oss.
Lång historia kanske men...Jag var 17år (fast en omogen 17åring jag var nog mentalt kanske som en 14åring om ens det). Jag var ihop med en betydligt äldre man som dessutom var gift. Jag var jättekär i honom, han sa ofta att han ville att vi borde rymma iväg ihop och starta ett nytt liv tillsammans. Vi hade ändå setts i ett års tid, känt varandra i två (fast inte på det sättet första året mer som en normal idrottstränare skall bete sig först) så jag trodde att det var på riktigt mellan oss.
Han befann sig i Danmark för tillfället, och skickade den typen av SMS så jag tänkte att Danmark...då är vi ju redan långt borta från allt. Vart i Danmark? Ingen aning. Vad skulle mamma säga? Ingen aning. Det löser sig, vi älskar ju varandra han och jag.
Jag tänkte att det skulle vara skitromantiskt om jag åkte till Danmark och så kunde vi rymma iväg därifrån. Så jag åkte stenabåten över (GBG-Fredrikshamn) och skickade "Nu är jag i Danmark hämta upp mig så drar vi!" men han var inte alls sugen på att rymma med mig visade det sig. Han var med sin fru och barn på semester nu. Dessutom inte ens nära Fredrikshamn. Han kunde inte hämta mig, åk hem sa han till mig.
Men jag trodde ändå att han skulle komma om jag fortsatte ringa, eller åtminstone berättade vart han var i Danmark så jag kunde ta mig dit. Sedan stängde han av mobilen. Jag väntade, och väntade. Min egen mobil dog, båten tillbaks hade gått. Jag hade inga pengar. Var hungrig, törstig och ensam.
Så jag gjorde som jag brukade göra i den åldern när jag inte visste hur jag skulle lösa en situation. Jag satte mig och grät. På en parkbänk. Satt där i någon timme sedan kom ett ganska ungt danskt par (kanske 20-25?). Jag fattade inte vad de sa, började gråta igen. Vi pratade engelska istället, jag tror inte de förstod riktigt ändå. Jag var ganska förvirrad av mig rent allmänt men ännu mer just då. De förstod nog essensen: Jag var alldeles för barnslig och dum för att kunna klara mig själv. De bjöd mig på Burger King, köpte biljett åt mig och väntade med mig i terminalen tills jag kunde gå på stenabåten hem igen.
Det var väldigt fint gjort av det danska paret.
Det som jag minns mest är mannen som hjälpte mig att lyfta in mammas rullstol i min lilla vil och när jag tackade sa han bara "jag var ju ändå här". När vi flyttade in där vi bor nu bytte en främling av min kompis och bar upp ett tungt skåp tillsammans med min sambo och erbjöd sig sedan att göra om trapporna med den matchande bokhyllan. Inget, inte ens ett glas vatten, ville han ha för besväret.