Dags att ge upp?

Det är inte säkert att man kan återfå ett förtroende, bara för att man vill det.
Tappar man den där anknytningen till en person som gör att man känner sig trygg i relationen, så börjar hjärnan (helt rationellt) att leta alternativ. 
Det du söker är nog inte hämnd, utan närhet. Och just nu låter det som att du är på väg att glida iväg. Jag har ingen lösning på det, mer än att det kanske går att hitta tillbaka med tiden. Men om du börjar undvika henne och montera ner de beteenden som du brukar visa kärlek genom, då talar du omedvetet om för dig själv att det är över, och så småningom kommer det att bli så.

Det du beskriver är en vanlig reaktion och ett vanligt problem i din/er situation.

Om du vet att du menar allvar med att:
"Hon är mitt livs kärlek och jag vill innerst inne leva med henne men jag vet inte om jag orkar så mycket längre."
så är mitt självklara råd att söka professionell hjälp, typ terapi.
Men ta eget ansvar för att se till att ordna möte med en person som du har anledning tro på, att referenser finns, för det är nog ungefär som med hantverkare eller andra yrkesutövare, det är inte alltid så lätt att hitta den som har erfarenhet och kompetens.

Men det är som sagt vanliga problem och inte så väldigt komplicerat så t ex en kompetent terapeut kan säkerligen hjälpa dig på vägen. Det är vad de dagligen sysslar med och det är deras yrke.
Det allra bästa är självfallet om du både kan reda ut dina egna känslor och problem i enskilda samtal samtidigt som ni också kan ha väldigt stor nytta av parterapi.

Om du känner så som du beskrivit och din partner dessutom har ändrat sig och är motiverad att lösa era problem så finns det goda chanser för er. Det är åtminstone viktigt och alla gånger värt att reda ut det,
även om du senare skulle välja att gå vidare.

Hur längesedan var det du kom på otroheten? Berättade hon, eller kom du på det? Var det engångs, eller mer ett förhållande vid sidan om?

Terapi är nog bra, både för dig och för henne, men då kan du inte komma med inställningen att inte avslöja mer??

Som sagt, du har inte talat om hur länge du vetat om det och hur länge dina känslor har minskat, Men generellt kan man väl säga att inte ta några så stora beslut i affekt, utan låta det ta tid. 
Svårt att ge råd, som sagt, när du inte vill avslöja mer. Hur du skall reagera beror på så mycket.

Kloka och bra svar, tack

Vi har gått i terapi och just nu har vi det jättebra....men problemet är att mina känslor inte riktigt verkar vara lika starka längre. Eller är det kanske tillfälligt? Det går upp och ner och det har det gjort i över ett år.

Jag älskar henne och vill bli gammal med henne.

Ett stort problem tror jag är att det gått en längre tid sedan allt hände och hon tycker nog att det tillhör historien nu...medan jag får starka flashbaks ibland som får mig att bara vilja skrika rakt ut!!! Men jag förstår själv att jag inte kan älta detta längre....

Mitt råd är fortfarande att du ska ta mera hjälp.
Det är stor risk att det tar för mycket energi och för lång tid att försöka reda ut det själv på egen hand. Själv är man trots allt bara en ren amatör på att lösa sådana här problem.

Det är som sagt vanliga problem och inte så väldigt komplicerat så t ex en kompetent terapeut kan säkerligen hjälpa dig på vägen. Det är vad de dagligen sysslar med och det är deras yrke.
Men se till att ordna möte med en person som du har anledning tro på, att referenser finns.
För det är nog ungefär som med hantverkare eller andra yrkesutövare, det är helt avgörande för utfallet att du hittar den som har erfarenhet och kompetens.

Förmodligen behöver hon också terapi för att förstå dina känslor.
Om hon tror att det tillhör historien nu så visar hon väldigt liten förståelse.
Kanske önskar hon att det ska vara passerat och glömt mest för att hon själv inte klarar att hantera sina egna känslor för det hon gjorde mot dig och mot er? Lättare då för henne att glömma, sopa under mattan och nästan låtsas som att det aldrig har hänt.
Men självfallet är det helt omöjligt för dig att hantera och försöka dölja problemet på sådant sätt. Att i olika situationer bli påmind, få flashbacks och att ibland återkomma till att älta är helt normalt, och det måste hon förstå och acceptera, men det underlättar att snabbare komma över det om man tar den hjälp man behöver och faktiskt förtjänar.

Är du helt säker på att du älskar henne? Att hon verkligen är just den rätta personen för dig och att det är just hon som du vill bli gammal med?
Är du säker på att det inte finns något stråk av att du är rädd att förlora henne och bli ensam? Särskilt då rädd för att bli ensam när man blir gammal?
Jag vet av erfarenhet att sådana rädslor lätt kan förväxlas med att man verkligen älskar just den personen.
Alltså att man egentligen älskar situationen och tillståndet i livet att ha en partner och att ha en partner att bli gammal med.
Det är ju en avgörande skillnad att älska tillståndet och situationen eller att älska en människa.

Jag var med om samma sak, otrogen fru, och känner igen mycket av det du skriver.

Glädjen finns inte alls som tidigare. Precis som du säger, inga gulliga små telefonsamtal eller SMS. Det har blivit en mer "praktisk" realation nu.

Och att man plötsligt blivit mer observant på inviter/flört stämmer ju, även om inte jag heller har agerat på det. Rent moraliskt vore det fel, även om jag med ibland tänkte "det vore inte mer än rätt". Men självförtroendet är ju på botten, och jag vill faktiskt inte heller skämma ut mig.

Du säger "längre tid sedan" det hände. Vad innebär det (ungefär)? Ett år, fem år, tio år - eller mer?

Jag är uppe i åtta år och känner att jag förvisso har ett rätt bra förhållande, men det har varit jävla tunga år, framför allt de första. Med facit i hand kan jag konstatera att det nog inte varit värt det. Men nu är "investeringen" gjord och jag får nog vänja mig vid att det inte blir bätte än "sådär".

Det är just detta. Man läser ofta om förhållanden som klarat en otrohet, både från drabbade och förövare. Min erfarenhet är att man i den situationen ts är i nu, så vill man så gärna att det skall bli bra, och att man skall förlåta och gå vidare som inget hänt, men det är en illusion. Det är ett faktum att den man litade på mest i världen har svikit på värsta sätt i ett monogamt förhållande.
Det man hade kommer aldrig tillbaka. 
Det ts känner, att känslorna mer och mer försvinner, ser jag som ganska naturligt.
Det är en helt annan människa man skall försöka leva tillsammans med.
Tror de flesta som råkar ut för otrohet och försöker lappa ihop förhållandet klarar fem år, sen har det ätit upp den drabbade och då går dom skilda vägar. Skall mycket till om tilliten skall komma tillbaka.
Att frun tycker det borde glömmas nu efter så "lång tid" är också så jäkla respektlöst.
Som det sägs..Det kanske går att förlåta, men glömma..Nej.

Håller med, det går mycket djupare än att bara förlåta handlingen... handlingen i sig förändrar även bilden man har av sin partner. Det är en ny person man ska försöka förmå sig själv att älska och det är inte alltid så lätt oavsett hur mycket man skulle vilja det.

Även om man lyckas återfå förtroendet för personen så är det inte alltid säkert att man kan älska den nya personen på samma sätt som den gamla, eftersom den nya personen har brister som den gamla (den man trodde ens partner var) inte hade.

Ett svek döda inte bara förtroendet, den kan mycket väl även döda de känslor man hade för sin partner.

Jo, tyvärr verkar det vara ganska vanligt hos förhållanden som "klarat" en otrohet.
När man säger att förhållandet "klarade" otroheten så tycker jag man generaliserar ganska grovt, för man tar helt bort, i vilket skick? och, var det värt det?

På ytan ser allt bra ut, men när man skrapar lite på ytan så verkar en helt annan bild träda fram och många verkar tycka att det inte var värt det.

Som ni båda skriver är jag orolig att jag ska upptäcka för sent att det inte varit värt det. Jag är inte i närheten av 8 år men det är mer än 1....och jag känner att det är hög tid att bestämma mig för hur jag vill göra.

Jag kanske kan hitta "riktig" kärlek någon annanstans även fast jag är skeptisk.
En skilsmässa lockar så klart inte alls men jag börja märka att det nog är dit vi är på väg.

Det stora problemet är ju tilliten...att jag inte längre känner mig säker på att hon är min klippa som jag kan lita på och som alltid finns där för mig i vått och torrt.

Hon har ju redan en gång, genom otroheten, visat att hon inte är att lita på....  

Anar hon ur du känner? Kamske dags att flytta isär ett tag och se hur du o hon känner

Fast... bara för att du förlåtit henne så innebär inte det att allt är utrett och ok. Har du verkligen förlåtit henne? I så fall skulle du inte tänka på att hämnas, vilket är ett helt sjukt beteende.

Om ni ska kunna komma vidare skulle ni behöva parterapi.

Jag har ingen tanke på att hämnas...skrev bara att jag inte vet hur jag skulle reagera om nån flirtade idag...

Fast att vilja hämnas en otrohet är ju knappast sjukare än att vara den som är otrogen från första början, eller hur? 

Att ge igen är definitionen på att hämnas. Låt mig citera din trådstart....
Hur ska du ha det? Du säger att du inte har en tanke på att hämnas. I nästa stycke försöker du försvara ett sånt beteende. Om du skulle hämnas så kan det inte alls jämföras med hennes otrohet. Båda är sjuka beteenden, det ena väger inte mindre för att det andra är illa. Äpplen och päron.

Jag tycker du ska vända på steken och istället för att filosofera om framtiden, om du kommer hitta någon ny kärlek och vad en skilsmässa kan innebära i framtiden, etc... fråga dig istället om det du har nu är bra för dig? Trivs du i ditt förhållande?, får ditt förhållande dig att må bra, eller sänker den dig istället? Vill du leva med din partner (den hon är för dig idag inte den du trodde hon var) eller är det bara något du gör i brist på något bättre, av rädsla för ensamhet eller för barnens skull?

Jag tror att svaret på frågan om det är värt det snarare ligger där. Om det du har idag inte får dig att må bra, om du inte känner att du kan lita på din partner, om känner att hon inte är en klippa du kan bygga på... vad finns det då kvar att kämpa för?

Att din partner inte är din klippa tror jag du redan har svar på. Hon svek dig och det kommer du aldrig få ogjort. Hon är inte den klippa du trodde hon var, det kommer du aldrig komma ifrån. 

Till skillnad från vad vissa verkar tro så går allt inte att förlåta fullt ut. Det mesta går att acceptera och lära sig leva med men att förlåta i grunden är betydligt svårare och går inte alltid även om man skulle vilja det. Och man ska heller inte försöka tvinga sig själv till något man inte kan för påtvingad förlåtelse är inte riktigt förlåtelse.

Bra skrivet!
Som du säger så har jag ju svaret redan...vill nog bara inte inse att det är över och att det har varit det ett bra tag.
Tack!

Det tror jag med. Och som sagt, det är en process som tar sin tid, det tar ett tag innan polletten trillar ner.

Men se det såhär, du har gjort allt du kunnat, för i ärlighetens namn så är det enda man kan göra är att ge det en andra chans och se vart det leder och det har du ju gjort. Hade du dragit med en gång så hade du behövt leva med tvivlen på om det ha det kunnat gå att rädda förhållandet eller ej, de tvivlen kommer du slippa leva med för du har ju gjort allt du kunnat.

Minns inte om ni hade barn men skulle du behöva ta ett sånt samtal med barnen i framtiden så kan du med rak rygg se dem i ögonen och säga att du gjorde allt du kunde men det gick bara inte.

Jag kommer aldrig att förlåta. Som sagt, man kan vänja sig och leva med det, men förlåtelsen kommer inte.

Förstår faktiskt inte varför det skulle vara värre eller ens likvärdigt att hämnas.

Nej precis, det kan inte jämföras med hennes otrohet för det var hon som satte igång sveken. Hade hon inte gjort det hade det inte blivit någon hämnd, eller hur.

Dessutom kanske ts skulle må bättre av hämnden. Om frugan mår sämre, det får man på köpet