Dags att ge upp?

Håller med, det går mycket djupare än att bara förlåta handlingen... handlingen i sig förändrar även bilden man har av sin partner. Det är en ny person man ska försöka förmå sig själv att älska och det är inte alltid så lätt oavsett hur mycket man skulle vilja det.

Även om man lyckas återfå förtroendet för personen så är det inte alltid säkert att man kan älska den nya personen på samma sätt som den gamla, eftersom den nya personen har brister som den gamla (den man trodde ens partner var) inte hade.

Ett svek döda inte bara förtroendet, den kan mycket väl även döda de känslor man hade för sin partner.

Jo, tyvärr verkar det vara ganska vanligt hos förhållanden som "klarat" en otrohet.
När man säger att förhållandet "klarade" otroheten så tycker jag man generaliserar ganska grovt, för man tar helt bort, i vilket skick? och, var det värt det?

På ytan ser allt bra ut, men när man skrapar lite på ytan så verkar en helt annan bild träda fram och många verkar tycka att det inte var värt det.

Jag tycker du ska vända på steken och istället för att filosofera om framtiden, om du kommer hitta någon ny kärlek och vad en skilsmässa kan innebära i framtiden, etc... fråga dig istället om det du har nu är bra för dig? Trivs du i ditt förhållande?, får ditt förhållande dig att må bra, eller sänker den dig istället? Vill du leva med din partner (den hon är för dig idag inte den du trodde hon var) eller är det bara något du gör i brist på något bättre, av rädsla för ensamhet eller för barnens skull?

Jag tror att svaret på frågan om det är värt det snarare ligger där. Om det du har idag inte får dig att må bra, om du inte känner att du kan lita på din partner, om känner att hon inte är en klippa du kan bygga på... vad finns det då kvar att kämpa för?

Att din partner inte är din klippa tror jag du redan har svar på. Hon svek dig och det kommer du aldrig få ogjort. Hon är inte den klippa du trodde hon var, det kommer du aldrig komma ifrån. 

Till skillnad från vad vissa verkar tro så går allt inte att förlåta fullt ut. Det mesta går att acceptera och lära sig leva med men att förlåta i grunden är betydligt svårare och går inte alltid även om man skulle vilja det. Och man ska heller inte försöka tvinga sig själv till något man inte kan för påtvingad förlåtelse är inte riktigt förlåtelse.

Det tror jag med. Och som sagt, det är en process som tar sin tid, det tar ett tag innan polletten trillar ner.

Men se det såhär, du har gjort allt du kunnat, för i ärlighetens namn så är det enda man kan göra är att ge det en andra chans och se vart det leder och det har du ju gjort. Hade du dragit med en gång så hade du behövt leva med tvivlen på om det ha det kunnat gå att rädda förhållandet eller ej, de tvivlen kommer du slippa leva med för du har ju gjort allt du kunnat.

Minns inte om ni hade barn men skulle du behöva ta ett sånt samtal med barnen i framtiden så kan du med rak rygg se dem i ögonen och säga att du gjorde allt du kunde men det gick bara inte.