Vad svårt det är!

Om 2 veckor har jag vart gift med min man i 2 år. Tillsammans i 6 år.

Vi har haft det upp och ned genom åren. 

I början var det mycket bråk då han hade bilden av att han inte skulle behöva bekräfta mig alls. 

Osäkerheten åt upp mig och det ledde ofta till bråk.

För 2,5 år sedan förändrades han till det bättre, och insåg att om jag vill ha bekräftelse, vem är då han att inte vilja ge mig det? Han insåg att jag var påväg bort. 

Vi har haft det fantastiskt sedan dess. Båda mycket gladare, inga bråk, och vi har älskat att vara med varandra.. 

Sexbiten har vart svår då jag jobbar mycket och det har blivit intimt på helgerna, men då jag blöder lite titt som tätt pga preventivmedel så har det inte blivit varje helg, och vi kom överens om att jag ska ta initiativet då det går.

Nu sedan några veckor tillbaka har han helt slutat bekräfta mig igen. Vi går hemma som två vänner. Förra helgen försökte jag prata med honom om det är något, men det var det inte enligt honom. 

Jag vågar då inte bekräfta honom heller då han kanske har en svacka i sina känslor, och då är min erfarenhet att det bara känns jobbigt för den med svackan. 

Vågar inte heller ta initiativ till sex då hans ickebekräftande beteende får mig att känna mig oattraktiv. Han har även börjat sova i sin dotters gamla säng pga att han har fruktansvärt ont i axlarna och den sängen är mjuk och våran säng är hård.

Igår när vi var lediga så satt han med sin telefon på en stol i sovrummet.

Jag lade mig på sängen för att jag tänkte att han kunde komma, det brukade han göra. Men han satt kvar på stolen i en timme. Det var ett så tydligt avståndstagande. 

Det är så märkligt hur svårt det ska vara. Osäkerheten är där igen och jag börjar undra om vi ens ska vara tillsammans... 

Är det menat så borde det kännas enkelt... Som det är nu så mår jag dåligt och jag vill vara glad. 

Det känns som om han bara går runt utan att ens reflektera. 

Allt är bara bra om jag frågar. Kan liksom inte pressa ut saker som inte vill komma ut naturligt. 

Varför ska allt vara på mitt ansvar? 

Har bara lust att öppna upp mitt arbetsschema mer och jobba hela tiden så att jag slipper gå hemma och vara mitt i detta. Jag brukade älska att vara ledig med honom, men nu ger det mig bara ångest. 

Vi är inte alls glada någon av oss. 

Prata går inte. 

Han har vart tydlig med att han inte vill ha bekräftelse. Det ger honom inget. 

Tankarna bara snurrar och jag vill bara gå hemifrån. 

Kommer nog jobba på Söndag också så att jag slipper det här. 

Om jag ska ha råd med eget boende så måste jag ändå jobba..... 

Ville bara skriva av mig..... 

Om 2 veckor har jag vart gift med min man i 2 år. Tillsammans i 6 år.

Vi har haft det upp och ned genom åren. 

I början var det mycket bråk då han hade bilden av att han inte skulle behöva bekräfta mig alls. 

Osäkerheten åt upp mig och det ledde ofta till bråk.

För 2,5 år sedan förändrades han till det bättre, och insåg att om jag vill ha bekräftelse, vem är då han att inte vilja ge mig det? Han insåg att jag var påväg bort. 

Vi har haft det fantastiskt sedan dess. Båda mycket gladare, inga bråk, och vi har älskat att vara med varandra.. 

Sexbiten har vart svår då jag jobbar mycket och det har blivit intimt på helgerna, men då jag blöder lite titt som tätt pga preventivmedel så har det inte blivit varje helg, och vi kom överens om att jag ska ta initiativet då det går.

Nu sedan några veckor tillbaka har han helt slutat bekräfta mig igen. Vi går hemma som två vänner. Förra helgen försökte jag prata med honom om det är något, men det var det inte enligt honom. 

Jag vågar då inte bekräfta honom heller då han kanske har en svacka i sina känslor, och då är min erfarenhet att det bara känns jobbigt för den med svackan. 

Vågar inte heller ta initiativ till sex då hans ickebekräftande beteende får mig att känna mig oattraktiv. Han har även börjat sova i sin dotters gamla säng pga att han har fruktansvärt ont i axlarna och den sängen är mjuk och våran säng är hård.

Igår när vi var lediga så satt han med sin telefon på en stol i sovrummet.

Jag lade mig på sängen för att jag tänkte att han kunde komma, det brukade han göra. Men han satt kvar på stolen i en timme. Det var ett så tydligt avståndstagande. 

Det är så märkligt hur svårt det ska vara. Osäkerheten är där igen och jag börjar undra om vi ens ska vara tillsammans... 

Är det menat så borde det kännas enkelt... Som det är nu så mår jag dåligt och jag vill vara glad. 

Det känns som om han bara går runt utan att ens reflektera. 

Allt är bara bra om jag frågar. Kan liksom inte pressa ut saker som inte vill komma ut naturligt. 

Varför ska allt vara på mitt ansvar? 

Har bara lust att öppna upp mitt arbetsschema mer och jobba hela tiden så att jag slipper gå hemma och vara mitt i detta. Jag brukade älska att vara ledig med honom, men nu ger det mig bara ångest. 

Vi är inte alls glada någon av oss. 

Prata går inte. 

Han har vart tydlig med att han inte vill ha bekräftelse. Det ger honom inget. 

Tankarna bara snurrar och jag vill bara gå hemifrån. 

Kommer nog jobba på Söndag också så att jag slipper det här. 

Om jag ska ha råd med eget boende så måste jag ändå jobba..... 

Ville bara skriva av mig..... 

Bekräftelse?

Är du tretton år eller?

Vänd på det. Han bekräftar inte dig (vad exakt nu det betyder, han kanske inte heller är tankeläsare), du sexstrejkar, han mår sämre och sitter och undrar vad han gjort för fel, du vänder dig till familjeliv istället för att ge honom en kram och en avsugning.

Narcisst eller?

Alla har olika behov.

Hon kanske behöver en puss eller en kram på vägen när man går förbi.

Man kan le,

Ge varandra stöttningar,

Man kan prata,

Men att inte ge barnen uppvärksamhet då är det ngt som inte stämmer. Eller ge till sin fru /sambo.

Det finns människor som är sådana. Som inte bara fattar, man behöver inte ha diagnoser.

Han har sagt det tidigare, att det är så. 

Han var gift och har barn sedan tidigare, och han säger att han alltid har vart så.

Han har svårt att bekräfta barnen också. 

Men denna förändring är det som tär på mig... Allt har känts så bra de senaste åren, och så bara platt fall. 

Och med bekräftelse menar jag inte att han ska hålla på att säga att jag är snygg och duktig hela tiden,  utan det där lilla. Blickar, ta min hand, en snabb smekning över ryggen när han går förbi. 

Svarade Inte på allt.

Vi har faktiskt pratat om det och han är mycket väl medveten om varför han är sådär, och det har med hans pappa att göra. Han är sådan. 

Min relation med hans föräldrar är ytlig och trevlig. Vi är artiga mot varandra.

Han har inga syskon.