Rådvill i separation - ni som varit med om liknande!

Alltså, nej. Nej, nej, nej, fortsätt inte relationen med honom. Det kommer såklart inte att bli bra, han bryr sig ju inte. Bryt nu, flytta till din nya lägenhet, rå om dig själv, träffa någon ny som vill ha en familj (om du kommer fram till att det är det du vill)! 

Ena sidan av mig resonerar exakt just så. När vi pratas Wigor ser han det som att jag inte velat arbeta på relationen och inte pratar med honom om mina känslor och tankar. Försökt förklara att det beror på att han alltid blir så tyst och inte möter mina känslor. Det är så hemskt bara att jag ÄLSKAR honom så oändligt mycket - han har varit den viktigaste personen i mitt liv. Men jag orkar inte fortsätta kämpa och sedan hamna här igen om ett år.

Nej nej, du ska inte fortsätta en relation för att inte göra honom ledsen - du kan inte leva ditt liv för någon annan! Att skaffa barn/familj är en så stor sak att det inte går att kompromissa kring. Ni borde ha gått isär redan efter fem år när han vägrade bidra till en bättre relation, det säger tyvärr allt.

Det du ska tänka är att sätta dig själv först. Du vet hur du vill att din framtid ser ut, du vet att han inte är intresserad av det och ärligt talat verkar han inte så intresserad alls av om du är lycklig i relationen ens en gång. Too little, too late!

Tacka ja till lägenheten och se fram emot ditt nya liv istället! Tänk mer på den man du har möjlighet att träffa nu när du bryter dig fri från en relation som inte går någonstans, annat än bakåt. Tänk mer på din kommande framtid öht!

Ja, som sagt, min logiska del av hjärnan tänker exakt just såhär. Det är den emotionella delen som är så fruktansvärd. Han är världens finaste person - även om han är dålig pga tre kommunicera verbalt försöker han göra det genom handlingar. Tyvärr funkar ju inte det i längden om det man vill kunna är att prata om varför vi aldrig har sex eller att jag önskar en annan framtid. Han säger att han blivit mer osäker på sin egen inställning till barn men jag känner ju att jag inte orkar vänta in honom för att sedan vakna om fem år och inse att det inte blev någon familj.

Precis, det är vad du ska ha i åtanke. Jag förstår att man tvekar när man är 20-25, men nu är ni väl båda över 30 och nästan lite sena med att skaffa familj. Har han inte på 11 år kommit till insikt om att han vill ha barn finns tyvärr inget som säger att han magiskt vaknar upp inom de närmaste åren och kommer fram till det heller. Och då har du slösat ytterligare flera år som du hade kunnat spendera mycket bättre, med en bebis i famnen till exempel.

Du är ju den som har försökt arbeta på er relation medan han har sagt nej till det. Du har till och med gått själv på samtal då han ej velat följa med, i två omgångar dessutom. Oavsett vad han känner nu när han inser att du menat allvar alla dessa år, så måste du väl känna att du har gjort vad du kunnat för att rädda ert förhållande?

Fortsätter ni tillsammans blir nog båda olyckliga, går du så har åtminstone du möjlighet att skapa ett liv som du önskar. Förhoppningsvis kommer även han att ta sig vidare till ett förhållande med någon som har mer samstämmiga mål i livet som han har.

Du älskar honom, men han älskar inte dig. Om kan älskar någon så vill man att den personen ska må bra. Han vill säkert att du ska må bra, bara han inte behöver förändra något. Det är tyvärr den bittra sanningen.

Hans reaktion är inte alldeles ovanligt när kvinnan vill separera. ?Varför har du inte sagt nåt?? Då har kvinnan gång på gång på olika sätt försökt få till en dialog, men det har varit som att prata med en vägg. 

Om kvinnan ändå stannar kvar i relationen blir det löften om förändring, ?nu blir det annorlunda?. Tårar, skuldbeläggande. Efter några veckor/månader är allt som vanligt. Om hon då tar upp problemen igen så blir reaktionen ?ska du tjata om det där, vi var ju överens?. 

 

Du har väl vetat detta i flera år så egentligen är det märkligt att du stannade så länge ändå. Att du önskat gå i terapi handlade väl egentligen om att "omvända" honom till att vilja samma som du? 

Han har sagt det han velat säga för flera år sen och står tydligen fast vid det. Kanske är det just separation som är det enda som kan få honom att möjligen våga tänka mer om framtiden. Sedan vad det kommer innebära vet man inte. Men nu är det som det är - bra val av dig att bryta upp. 

Ni kan möjligen fortsätta att arbeta på en relation sen, men du behöver flytta för att få distans till det hela, han också. 

Förvånad att du stått ut så länge och verkligen kämpat med er relation. Många ger upp alldeles för lätt men inte du.

Det kommer aldrig att bli bättre mellan er. Möjligtvis tillfälligt men sen kommer din gubbe att glida in i gamla hjulspår och då kanske det är för sent för dina familjeplaner.

Gör slut och flytta! Slicka dina sår en stund och börja dejta. Du kommer att hitta någon med samma framtidsplaner som du själv har om du inte har allt för hårda och kräsna krav ganska lätt. Det finns gott om 30 åriga singelkillar med ordnad ekonomi som väntar på dig.

Ja, precis så var det för oss. Jag ville förändra och jobba framåt, han ville ha det som vi alltid haft (lite lös relation där han mer eller mindre hade mig som inneboende polare och hushållerska på sina villkor). Jag hade gång på gång under 12 års tid velat förändra och till slut, när inget gensvar gavs, så gjorde jag slut. DÅ ville han jobba, helst utan att något alls ändrades såklart och utan att han behövde anstränga sig och helt på sina villkor. Jag stängde dörren och såg mig aldrig om. Han han inte fattat hittills så kommer han inte göra det sen heller. Tyvärr.