Gagnar ytliga sexuella relationer det psykiska välbefinnandet?

Att kvinnor skulle vara olyckligare än män är en slutsats man EJ kan dra enbart utifrån statistiken att fler kvinnor än män behandlas med antidepressiva.

Det man vet är att män är mycket mindre benägna än kvinnor att söka hjälp för psykisk ohälsa. Det finns ett stort mörkertal.

"Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik."

Har läst om en undersökning bland homosexuella män där mentalt mående och antalet lösa sexuella förbindelser verkade hänga ihop, ju fler desto sämre mådde man. Kommer dock inte ihåg om man kunde styrka att man mådde dåligt av de lösa förbindelserna, eller om de i sig var ett symptom sprunget från det dåliga mentala måendet.

Men vill minnas något om en koppling till självbild och självvärde som dök, typ att man blev ett hål eller något att stoppa i ett hål, snarare än en människa. Dvs. istället för att söka sig till ett kärleksfullt förhållande där man kunde känna sig uppskattad som en hel människa så försökte man må bättre genom dessa lösa, vilket inte fungerade.

Sen om det är applicerbart på heterosexuella kvinnor eller män kan jag inte uttala mig om. Ser dock inte varför det inte skulle vara lika.

Det svåra med så kallat seriösa relationer är att folk tror att de måste se ut på ett visst normativt sätt. Man har då att välja på "all exclusivepaketet" att vara sambo, dela vardag, samliv, drömmar och hela sin existens med en enda person, på bekostnad av frihet och självutveckling, alternativt avhumanisera sig själv och klippa av känslor och behov av kontinuitet och uppföljning för att få vara intim och få till sex med en annan person. Ett minst lika stereotypt och onaturligt "kkförhållande som sällan gagnar kvinnor eller leder till något utvecklande eller självbejakande alls.

Vem vill gå kärlekslös genom livet, och förbli osynlig, betydelselös, ensam i grunden, reducerad till en sexdocka, bara för att man inte är villig att ge upp sig själv och ge allt till en enda person?

Att hitta en annan person som kan leverera kvalitet, kärlek, omtanke och bra sex är betydligt svårare än att hitta nån att leva med fulltid. Hade gärna haft en sån relation men ´kravlöst och okomplicerat är önsketänkande och inget vi människor är skapta för att klara av. Vi har djupare behov och är biologiskt formade så att vi ska utveckla känslor och anknyta till andra. Att kämpa emot är endast onaturligt och skadligt. Istället borde vi försöka komma ur "delaprecisallttänket" och ge varandra större frihet och möjlighet att växa som individer och förstå att vi alla behöver variation.

Det är väl inte svart eller vitt?

Man kan vilja ha djupare nära relationer blandat med lite mer spännande vardagsäventyr tänker jag? Eller ?

Är det bara jag som resonerar så?

Att ha enormt många lösa förbindelser är nog inte sunt. Men bara förr det är junior celebat eller 80 år av tvåsamhet inte lösningen

Hellre än bra KK än ett dåligt förhållande.

Jag tror det handlar om att må dåligt har blivit det nya normala. Man SKA må dåligt, och gärna prata vitt och brett om det. Folk mådde dåligt förr också (eller mådde normal ska man kanske säga) men då höll man det inom sig. Säger inte att det är rätt, för det är såklart positivt att man idag FÅR prata om psykisk ohälsa. Men problemet är att nuförtiden kallas helt normala reaktioner och sinnesstämningar för psykisk ohälsa. Man är inte ledsen, man är deprimerad. Man är inte glad ibland och ledsen ibland, nej, man har bipolär typ 2. Man är inte egensinnig, man har autismspektrumdiagnos. Man är inte orolig, man har ångest. Man är inte blyg, man har social fobi. Överdiagnosticering helt enkelt. Och JA, självklart finns det folk som är deprimerade! Men knappast alla som får antidepressiva. Och såklart det äts mer antidepressiva nu än för 30 år sen, de flesta sorterna fanns inte ens då. Så det är inte så konstigt. Folk tror att det är något fel på dem för att de är olyckliga/ledsna/trötta etc och söker sig till sjukvården. Och det sjukvården kan erbjuda är medicin.

Jag tänker att det skulle kunna vara så att människan inte är gjord för att leva i parförhållanden. Det där är ju olika hos olika djur, och människan är ju trots allt ett djur. Svanar lever i tvåsamhet. Schimpanser gör det inte. Människor är närmare släkt med schimpanser. Bara en spekulation.

Kortsiktigt kan ytliga sexuella relationer göra en del positivt med självförtroendet. Öka självkänslan, ge en känsla av bekräftelse osv. Men långsiktigt så ger det ofta motsatt effekt. Så ett svenskt lagom är nog den bästa inställningen vad gäller hur man bör ligga runt.

De som ligger runt väldigt mycket mår dåligt, de som inte alls ligger mår också dåligt, men de som befinner sig någonstans däremellan mår bra. Så det behövs balans.

Vad som är lagom kan nog vara svårt att avgöra, men utrustar du dig med en portion självkännedom kommer du veta själv om det är för lite eller för mycket om du är ärlig mot dig själv. 

Jag förstår inte riktigt kopplingen ts. Att kvinnor äter mer psykofarmaka än män, betyder bara att kvinnor oftare söker hjälp. Inte att de mår sämre. Vi vet att mörkertalet är stort bland män. Vi vet också att självmord är omkring fem (!) gånger vanligare bland män än bland kvinnor. Så nej, kvinnor är inte olyckligare. Män är bara bättre på att dölja det eller hålla det för sig själva, åtminstone tills det går tillräckligt långt. Då tippar de över kanten i stället. (Självmord, självmordsförsök, missbruk, överdos...) Vidare finns inget som tyder på att lösa förbindelser är skadligt _i sig_. Som flera redan har skrivit, handlar det snarare om hur, var, när och hur mycket. Korta ytliga äventyr kan ge njutning, bekräftelse, självförtroende och mycket annat. Däremot kan det aldrig ersätta en djupare relation eller en kärleksrelation, men det ena behöver inte utesluta det andra. De som mår dåligt är de som har destruktivt sex eller hattar runt mellan lösa förbindelser hela tiden samt är rädda för närhet. De tenderar att bli ganska olyckliga, men det är ju inte svart eller vitt.

Skillnaden i självmordsförsök är inte alls samma skillnad som skillnaden i självmord. Kvinnor och män är rätt lika i antal försök (Är inte hundra på det men har för mig det) i försök när man redan är inneliggande på psykiatrisk klinik tror jag tom. det är så att kvinnor försöker mer än män.

Gagnar ytliga sexuella relationer det psykiska välbefinnandet? På kort sikt - ja, det kan det göra. På längre sikt - nej, oftast inte. Tänk dig en person som vill njuta av livet utan att binda sig, som flörtar, dejtar, raggar och ligger. Med en eller flera, kk eller ej. Hur mår personen efter 6 månader? Troligen bra. Hur mår personen efter 6 år? Troligen mindre bra. Som tidigare har skrivits, ytliga förbindelser kan ha ett egenvärde, men kan aldrig ersätta en djup och varaktig relation. Därmed inte sagt att kvinnor är lyckligare i förhållanden. Forskning tyder tvärtom på att kvinnor är lyckligast som singlar, men det har delvis andra orsaker.

8-ball says no


Självklart är det inte till gagn för det psykiska välmåendet. Dels för att du aldrig blir riktigt bekräftad, utan bart kortsiktigt. Du bygger inte några relationer, och vi en tidpunkt (när du blir äldre och kanske mer oattraktiv) så blir du väldigt ensam. 

Vänner, familj och bekanta har stadgat sig, du sitter där ensam i en två och super ned dig. 
Nä, skaffa dig en riktig kvinna och bygg en riktig relation med. Eller törs du inte?

Jag törs definitivt. Har haft ungefär samma tankar som du. Jag tror och tycker det är bättre att bygga en djup långvarig monogam relation än korta ytliga kk förhållanden.