Downs syndrom - hade du gjort abort?

Ja det hade jag gjort. Dels så kan det innebära stora hälsorisker för barnet sedan vill jag varken utsätta mig själv eller våra andra barn för den extra omsorgen barnet kommer att behöva resten av sitt liv.

Jag vet att jag inte orkat, så hade inte vetande gett mig in i en så svår situation.

Vi hade inte tagit bort ett barn pga. ds. En av makens kusiner har det och maken håller verkligen av henne.

Nej, det hade jag absolut inte gjort. Men jag hade inte kunnat få reda på det som gravid heller eftersom jag inte ville testa för sånt. Efter många års barnlöshet var vi tacksamma för att få barn öht- då sållar man inte. 

Hade jag blivit gravid nu så hade jag nog gjort abort om jag visste att det var avvikande. Jag har redan 4 varav 3 har npf och det är enormt krävande.

Hade det varit mitt första eller andra barn Hade jag behålla det.

Jag tycker att hela den här diskussionen/moraliska frågeställningen är så otroligt märklig.

De allra flesta människor i Sverige av idag är 100 procent för fri abort och ser det som en mänsklig rättighet - tills det handlar om foster som avviker från normen. Då tycker vissa att det plötsligt är moraliskt förkastligt och att just dessa graviditeter borde inte få avbrytas. De barnen borde man tvingas föda fram. Men alla andra, normativa foster, går bra att ta bort.

Jag får inte ihop det. Alla fosters värde avgörs ju av moderns önskan att behålla dem. Inget annat.

Enligt lagstiftning är det den gravida som bestämmer om graviditeten ska avbrytas eller inte. Och det gör hon av vilken anledning som helst. För mig är det helt obegripligt hur man kan fördöma att någon väljer bort ett foster för att det har Downs syndrom, men samtidigt applådera en annan kvinnas rätt att abortera ett normativt foster "bara" för att hon inte vill ha ett barn till just nu. 

Ja det hade jag gjort.

Jag minns en gång att det var någon tjej, lite känd influencer tror jag, som fick ett barn med ds. Hon skrev massor om hur det inte var något problem, det var som ett vanligt barn osv, jag minns inte nu men iaf att ds inte var något att vara rädd för och allt var så mysigt och bra.
Barnet var då runt 2 år och jag tänkte alltid att det är ju ganska självklart att en funktionsnedsättning knappast märks då? Det är ju först när de blir äldre.

Sedan vet jag att jag iofs inte ens kollade mina barn så hade en av dem haft ds hade det inte varit något problem för mig. Men hade jag vetat hade jag gjort abort.

Jomen så känner jag också. Jag menar OM det ska finns någon ursäkt för abort överhuvudtaget, så måste det ju vara att barnet är svårt handikappat. VAD skulle kunna övertrumfa det, liksom? Att mor inte har festat färdigt ännu? Att mor inte är klar med sin utbildning? Att mor bor i en andrahandslägenhet? Att mor inte har en fast anställning?

Dessutom kan det vara så i en del fall, att mamman övervägde abort i början av graviditeten, kanske för att barnafadern inte ville vara med och leka längre. Men sedan tänkte hon att "varför skulle inte jag klara av att ta hand om ett barn ensam, som så många andra kvinnor har gjort?"... och så avbokar hon aborttiden och börjar glädja sig åt att bli mamma.

Men sedan får hon se på RUL, att det inte är ett vanligt, friskt, normalstört barn som väntas, utan ett oändligt arbetskrävande, som kommer att behöva henne på samma sätt som ett småbarn resten av livet. Eller tills barnet flyttas till någon institution där betald personal tar över. Hon kommer att få brotta ner en tonåring för att byta bajsblöjan, och sådant. Hon är ensam om all oro, när barnet kanske måste genomgå operationer, t.ex. i hjärtat (det är vanligt att de har hjärtfel).  Aldrig kunna lämna barnet ensamt, utan bli helt låst till hemmet i 20 år. Eller mer om samhället inte kan ställa upp med institutionsvård, det vet vi inte hur det ser ut om 20 år. Att få en ny partner som vill bo med det barnet på heltid, blir nästan omöjligt.

Men DÅ ska hon inte få göra aborten, för då är det här barnets liv så oändligt värdefullt plötsligt?

En sån här fråga gör det så tydligt för mig att jag tänkt rätt med att inte skaffa barn alls. Jag får svår ångest av att ens försöka tänka mig in i den situationen, vad jag hade gjort. Alla kvinnor är inte skapta för att bli mammor och det är ok.

Jag har en diagnos inom NPF, och jag blir illa berörd av denna diskussion. 
Varför ska vi med diagnoser inte få finnas?????

Jag har blivit utsatt för hat pga min diagnos, och det känns så såklart förjävligt.