Hur berätta om otrohet?

Hmm. En gammal kärlek hör av sig när du känner dig osedd, ni avstämmer omkring läget ioch livet. Ni avtalar ett kort möte några månader senare och där händer det som inte får hända. Du verkar onekligen ha lätt för att trilla dit. 

Berätta eller inte? Om du inte berättar måste du nog ha ett bra svar på varför du inte skulle trilla dit igen, nästa gång du känner dig osedd. Där är svaret "för att jag mår skit nu" inte tillräckligt bra, för sånt går ju över med tiden, och så har din hjärna lärt dig att du klarar dig undan och att det inte är så farligt egentligen.

Tycker du skall berätta trots att det nog kommer att framkalla en akut kris mellan er. Men det är i sista laget nu eftersom det snart redan gått ett halvår sedan det som inte fick hända hände.

Ett exempel på det övermod som kan drabba den som är otrogen, och som därefter väljer att förtiga det med argumentet "det är bäst så, för alla parter".

TS kan kanske läsa detta inlägg som ett avskräckande exempel på dom psykologiska mekanismer som går igång efter en dold otrohet, och som gör det osannolikt att detta snedsteg kommer att förbli det enda.

För att svara på den ursprungliga frågan i TS är det två aspekter som gör berättandet extra problematiskt.

Det första är tidsaspekten, iom att det har gått nästan ett halvår sedan snedsteget. Det andra är att snedsteget både verkar vara spontant men samtidigt rätt så planlagt. Det var ju varken en fyllegrej, eller en riktig affär med stora känslor inblandade. Bara något som hände vid ett kort möte.

När det gäller tidsaspekten så kunde du kanske använda halvårsmarkeringen som ett slags förklaring på att du nu känner att du måste förklara varför du mått så dålig sista halvåret. 

När det gäller spontanitet/planlagt möte aspekten så finns nog ingen bra förklaring. Där är det nog bäst att spela ut terapeut kortet. Säga något istil med "jag förstår inte själv hur jag kunde agera som jag gjorde, därför har jag bokat tid hos terapeut för att få hjälp".

Du kompenserar nog för ditt dåliga samvete genom lite extra gullande. Men det är ju en slags skådespeleri, som avtar över tid. Om något år eller två orkar du inte mer göra en extra insats.

Lycka till med att få avklaring omkring din situation genom lite terapi. Men kom bara ihåg att om det hela bara slutar med att du sluter fred med dig själv, och du så också förtiger för din partner att du alls har gått till terapi ( eller låtsas att den har en annan anledning), så blir också terapin en del av del oärlighet som kommer att spöka genom erat förhållande i framtiden.

Om du väljer att inte berätta skall du kanske ställa dig frågan "hur väl känner jag mig själv?". Om din gamla flamma skulle höra av sig med ett tack för sist om något år eller två, när det hela lugnat ned sig, skulle du avvisa den kontakten, om den i början var rätt så oskyldig? Eller skulle du spela med igen, kanske inte hela vägen till ett nytt möte, men till en gradvis mer flirtande korrespondans?

Hoppas att TS ger en uppdatering hur det går med den terapeut och hur denne ser på berätta eller inte berätta problematiken. 

Man kan nog befara att det blir en anledning till att låta tiden gå med en "bearbetning" av något. Terapeuter är ju affärsdrivande och mer fokuserade på klienters mående, än på allmäna etiska principer omkring respekt och ärlighet. Att berätta kommer att framkalla en kris som säkert inte kommer att förbättra TS mående på kort sikt. 

Var försiktig så att terapin inte sig självt blir en slags lösning på ditt dilemma. Att du slipper ta ett beslut för att du alltid skall bearbeta det lite mera med din terapeut. Och att veckor och månader går med det.

Du måste nog sätta en deadline snart där du måste ha bestämt dig. Antingen berättar du och fortsätter terapin, eventuellt också som parterapi (där ni också kunde addressera att du känner dig "osedd"). Eller så berättar du inte men så avbryter du också terapin. Att inte berätta och fortsätta med hemlig terapi månad efter månad bara för att må bättre vill vara en extra grad av oärlighet. Det vill också vara ett riskmoment. För vad gör du om din sambo upptäcker att du går till hemlig terapi? Ljuger och säger att den handlar om något annat? Eller erkänner utan att få den goodwill som du kunde ha fått om erkännandet hade kommit självmant.

Tack för att du uppdaterar omkring ditt föga förvånande beslut. 9 av 10 i samma situation fattar nog samma beslut med samma motiveringar. Det ligger i den mänskliga naturen att vilja undgå obehagligheter som långt som möjligt.

Men tro bara inte att beslutet är gratis för ditt förhållande bara för att du kan argumentera som du gör att det är bäst att din man förblir lyckligt ovetande. 

När du börjat resonera så här kan man befara att det inte kommer att förbli en engångsföreteelse i längden. Du lägger ju upp att ni båda har frikort att göra lite misstag och engångsföreteelser då och då, bara ni sköter det snyggt och lyckas hålla modparten ovetande.

Och vad gör du om din bedrar dig, men väljer att berätta om det ? Spelar upprörd eller säger " nå ja, det jämnar ut sig, jag gjorde faktiskt något liknande för några år sen"