Människor är olika där, vissa vill veta medans andra vill inte. Och det finns giltiga argument för båda resonemang.
Själv skulle jag vilja veta. Det skulle finnas en chans att absorbera det och växa starkare som par om det kom ut genom erkännande. Att få veta på ett annat sätt, skulle vara både svek och förnedring, vilket är oförlåtligt.
Det verkar som att de flesta vill veta, men det finns definitivt de som föredrar att aldrig få veta. Och det är den bedragnes åsikt som definierar vad "ta ansvar betyder". Att ta ansvar kan betyda att hantera ångest i tystnad och inte såra men lika mycket att erkänna och konfrontera konsekvenser av sina handlingar.
Om jag var din man skulle jag förlåta dig ett enskilt snedsteg, säkert. Förhållandet kan faktiskt bli bättre och starkare efter det. Och det är inte värt att rasera hela familjen för det. Men, om jag skulle få veta av någon annan (och det är alltid möjligt att ditt ex försöker kontakta dig, eller att han har berättat för någon), då skulle det inte bara innebära svek utan förnedring också. Och det är en helt annan ball game. Jag tycker du ska ta ansvar och berätta, var beredd att svara på alla frågor och ta emot hans besvikelse för att ni ska komma ur det starkare.
Jag skulle vilja ifrågasätta det fär med att det automatiskt blir separation pga en enda incident. Hur många är det som skulle reagera så starkt, egentligen? Jag tror att det är mer sannolikt att det blir ett par tuffa månader med full transparens och konfrontation av partners vrede och tvivel men att verkligen splittra en familj över en isolerad händelse känns överdrivet. Det gäller att stå för vad man har gjort, ta emot en ordentlig piskning och visa att man är riktigt ångerfull och har lärt sig något.
Berätta inte. Lev med det.
Att du vill berätta är inte för hans skull eller för ert äktenskaps skull, det är för att du vill lindra din ångest. Det är bara själviskt.
Sexet hade ingen djupare betydelse för dig. Låt det sjunka undan, eller njut av minnet, rent av.
"don´t ask - don´t tell"
Hur tänker du omkring detta med barnen?
Om du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor).
De fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting och om TS inte berättar kommer de aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
När de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.
Om TS berättar så innebär det sannolikt massor av allvarliga problem, kris för barnen och en allvarlig familjekris.
Hur tänker du om det, om du väljer att se det strikt ur barnens synvinkel?
Men om det i verkligheten faktiskt förhåller sig så att man överhuvudtaget inte vet något alls, vare sig TS sambo eller deras barn vet något, inte misstänker, inte känner något, det blir faktiskt aldrig avslöjat om inte TS själv väljer berätta, det finns inte några påhittade och försvårande omständigheter överhuvudtaget, utan att det faktiskt förhåller sig så att man inget vet,ja då är man ju helt opåverkad!
Du/ni som tidigare berättat om din egen situation, erfarenheter och dina känslor. Inget av allt detta hade ju hänt, inga svåra känslor alls, överhuvudtaget inga följder alls, inte ens den allra lilla minsta gnutta påverkan,om du/ni sluppit få reda på det.Jag förstår att det är känslomässigt svårt att ta in.Men om man ser till de faktiska omständigheterna så är det ju ändå sant.
Om man slipper veta, om du hade sluppit få reda på det, om du inte anat något, om kärleken och hela livet hade fortsatt precis lika som innan otroheten utan att du hade vetat något annat,
så hade det ju inte funnits några som helst svåra känslor att förhålla sig till.
.
Men vissa av oss är lite mer klarsynta och objektiva, kanske med övning och med självinsikt?, och har ett mindre behov av att lura oss själva.
Det finns en sanning i uttrycket "Det man inte vet har man inte ont av". Jag ska tillägga att jag tycker att magnituden av otroheten är viktig i det hela. Din otrohet, liksom min mans, är inte av den allvarligaste karaktären. Jag önskar att jag fått fortsätta leva lyckligt med min man utan den här vetskapen som nu blev påtvingad mig av en person som inte känner mig och vår familjesituation överhuvudtaget utan tyckte sig ha rätten att inverka så djupt i våra liv för att hon själv mådde bättre av det.
Det har hänt och eftersom jag nu ändå fick veta hade jag såklart föredragit att få veta det från min man. Jag hade dock föredragit att inte få veta alls. Jag känner att det var väldigt onödigt att behöva gå genom detta helvete. Jag tycker att alla som vet ska tänka sig för riktigt ordentligt innan de avslöjar en otrohet för den bedragne. Man ska också ta sig en rejäl funderare på för vems skull man gör det. Om man inte känner den bedragna tycker jag man ska hålla sig utanför helt. Hon som avslöjade det känner som sagt inte mig. Hon vet inte vad för konsekvenser det hade kunnat få. Jo, jag skulle säga att vi på sätt och vis går starkare ur detta och har kommit varandra ännu närmare men vi hade det så bra redan innan.
Hej,
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.
Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten.
Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden.
Hej,
Det verkar som att mitt beslut togs emot likt fotogen på eld.
Jag hade förlåtit, det hade jag, dels för att jag älskar min sambo, och även för att jag älskar mina barn och vill ge dem en trygg uppväxt.
Men oavsett, så är det jag kommit till insikt i, att jag hellre hade gått ovetandes, och framförallt om det vore som i mitt fall, en engångsföreteelse, så hade jag hellre varit ovetandes.
Det handlar inte om att jag inte har modet eller lever med en skuld som innebär att jag kompenserar i allt. Alla har vi skulder i mycket, och de är betyder inte att allt måste betalas tillbaka.
Jag bedömer risken att min motpart i målet kommer berätta, då han har lika mycket att förlora på det.
Vem vet, det kanske jämnar ut sig i framtiden, kanske är jag som blir bedragen och går ovetandes med det i livet, vilket jag faktiskt kan leva med.
Tack det samma.
Skall jag vara riktigt ärlig har du redan roat mig så jag tackar för det nöjet.