Hur berätta om otrohet?

Berätta inte.
Under förutsättning att din berättelse stämmer så är mitt råd att inte berätta.

Det du har gjort är ditt eget problem som du själv bär ansvar för.
Du känner och du tycker att du själv kan inte leva med att hålla det inom dig. Men det är fruktansvärt egoistiskt att riskera förstöra en annan persons liv och riskera förstöra för barn och familj och kanske andra nära personer för att du själv har problem.

Du har gjort fel genom att vara otrogen.
Men du rättar inte ett fel genom att göra ett ännu värre fel och genom att ännu värre skada andra människor.

I din trådstart visar du ingen som helst ärlig vilja eller ens förmåga att ta ditt ansvar för dina egna handlingar och för dina egna personliga problem.
Du väljer istället att skylla ifrån dig.
Du gjorde självfallet ett eget val och fattade ett eget beslut att vara otrogen men du väljer nu att skylla på din sambo, att han inte funnits där, att du inte känt dig sedd, etc.
Det ynkligaste någon kan göra när man har gjort ett val och fattat ett eget beslut, när man begått ett så allvarligt fel, det ynkligaste är att försöka skylla ifrån sig.

Ta ansvar och ta tag i dina egna personliga problem.
T ex sök professionell hjälp.
Dina egna personliga problem måste du själv ta ansvar för och inte skyffla över dem på någon annan och kanske förstöra den personens och barnens liv bara för att döva ditt egna dåliga samvete. 

TS gjorde fel, fattade ett eget beslut = TS eget ansvar.
Men hur menar du att detta fel kan göras rätt, eller bli mindre fel, genom att riskera förstöra familjen, riskera förstöra barnens liv?
Går otroheten och felet bort då?

Är det mindre allvarligt att begå otrohet om man sedan dövar sitt eget dåliga samvete genom att berätta sin snyfthistoria och skyffla över ansvaret och det dåliga samvetet på någon annan?

Jag förstår hur du menar, men bara under förutsättning att man ska fatta viktiga kanske livsavgörande beslut baserat bara på känslor.

För jag kan absolut inte hålla med dig i sak.
Familjen är ju på inget sätt förstörd i nuläget och inte pga det som TS gjorde.
Även om sanningen är obekväm så är det ändå sant; Det som sambon och andra inte vet mår de heller inte ont av.
Men de kan självfallet komma må mycket ont av att få veta.

Det har gått många månader men ingenting i det TS skriver pekar på att familjen alls skulle vara förstörd.
Snarare tvärtom eftersom TS skriver att sambon anar ingenting, och TS skriver inte något om att familjen eller relationen skulle vara påverkad alls av det som hände för en ganska lång tid sedan.
TS har ångrat sig, har brutit kontakten helt och avslutat med den där förra kärleken.
TS vill ha sin familj och sin sambo. Familjen och sambon anar inget, de vill ha TS, och sambon och barnen är alltså rent faktabaserat helt opåverkade av otroheten.

Att då råda TS att välja den enkla och fega vägen, att inte ta sitt eget ansvar, utan i stället fortsätta skylla ifrån sig och skyffla över ansvaret på sin sambo, på barnen och på alla andra som kan komma att påverkas av det är ju bara att välja den enkla och fega vägen och det är att medvetet fortsätta göra fel mot sina nära genom att medvetet och med vilja välja att skada sambon och familjen.

Jag anser att TS ska ta sitt eget personliga ansvar för sitt eget felbeslut och inte ta den enkla genvägen att skylla ifrån sig, och skyffla över ansvaret på sin intet ont anande sambo, bara för att döva sitt eget dåliga samvete.
Ta ansvar. Ta proffshjälp och ta till allt som krävs för att fixa det här. Det är TS egna personliga problem och eget ansvar.
Det kan aldrig bli mindre fel mot sambon och mot barnen genom att berätta, det som är gjort kan aldrig göras ogjort. Sambon och barnen kan aldrig tvingas att försöka lösa problemen och kan aldrig tvingas försöka reparera det som TS själv efter sitt eget beslut har gjort.
Men TS kan ta sitt ansvar för problemlösningen och göra bättre och att reparera.

Jag kan förstå att du har sådana känslor.
Du känner så och för dig, för att du väljer att enbart utgå från dig själv, är det svårt att hantera det fel som TS har begått.

Men rent faktamässigt ligger det ingenting i ditt känslosamma inlägg.

Det kan vara precis lika illa att tvinga på en annan person en dålig sanning som personen absolut inte vill ha.
Du väljer bara att utgå från dig själv, det är också möjligt att många skulle hålla med dig, men du kan aldrig någonsin vara säker på att sambon verkligen vill veta.

Att medvetet välja att skada sin sambo och sin familj bara för att döva sitt eget dåliga samvete är verkligen inte irrelevant.
Hur tänkte du där???

Det kanske inte alls handlar om att undanhålla otroheten för sin partner utan det kan faktiskt handla om att respektera och skona sin partner från något som partnern absolut inte vill veta något om.
Du tror att du kan vara säker på hur det faktiskt förhåller sig och din tro baserar du enbart på dina egna känslor. Det måste du klara av att förstå att du kan absolut inte vara säker på vad TS sambo vill och vad TS sambo skulle välja och önska.
Faktamässigt är det självfallet helt omöjligt för dig att med säkerhet veta.

Ta ansvar och ta tag i dina egna personliga problem.
T ex sök professionell hjälp.

Dina egna personliga problem måste du själv ta ansvar för och sluta skylla ifrån dig och sluta tro att du kan glömma det du har gjort.
Att skyffla över dina problem på någon annan och kanske förstöra den personens och barnens liv är en mycket dålig lösning och visar på mycket svagt ansvarstagande.
Du känner och du tycker att du själv kan inte leva med att hålla det inom dig.
Men det är fruktansvärt egoistiskt att riskera förstöra en annan persons liv och riskera förstöra för barn och familj och kanske andra nära personer för att du själv har problem.

Du har gjort fel genom att vara otrogen.
Men du rättar inte ett fel genom att göra ett ännu värre fel och genom att ännu värre skada andra människor.

Sök professionell hjälp.

Men herregud, barn får ju generellt aldrig höra sanningen och ska verkligen inte alltid behöva veta hela sanningen.

Ärligt talat, har du, eller någon, vuxit upp med att alltid och hela tiden varit tvungen att förhålla dig till hela sanningen?

Hej Molly, nu var det inte mig du citerade...

Jag förstår precis allt du skriver och jag förstår dina känslor, särskilt mot den bakgrund att du faktiskt har fått uppleva att bli sårad, lögnerna och sveket. Den du litade på mest gick bakom din rygg med lögner och svek vilket givetvis ledde till tappat förtroende och förlorad kärlek.
Alltså de känslor som detta medför är självfallet fruktansvärda och påverkar en livslångt. Det förstår jag och det vet jag.

Men inget av allt detta hade ju hänt, inga svåra känslor alls, överhuvudtaget inga följder alls, inte ens den allra lilla minsta gnutta påverkan,
om man (du) slipper få reda på det.

Jag förstår att det är känslomässigt svårt att ta in.
Men om man ser till de faktiska omständigheterna så är det ju sant. Om man slipper veta, om man inte anar något, om kärleken och hela livet fortsätter precis lika som innan otroheten utan att man vet något annat, så finns det ju inga som helst svåra känslor att förhålla sig till.

Då kommer jag osökt att t ex tänka på detta med barnen. De vet absolut ingenting och kommer aldrig i livet att tvingas förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget. Om de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.

Jag vet att du och andra brukar prata om misstankar, om att man kanske kan känna något, eller att det finns risk att det kan komma fram så småningom, eller några andra hypotetiska argument och resonemang.
Men om det faktiskt förhåller sig så att man överhuvudtaget inte vet något alls, inte misstänker, inte känner något, om det faktiskt aldrig blir avslöjat, om det inte finns några påhittade och försvårande omständigheter överhuvudtaget, utan att det faktiskt förhåller sig så att man inget vet,
ja då är man ju helt opåverkad!

Inga känslor överhuvudtaget omkring det svåra som du räknar upp, inga lögner, inget svek, inga brister i förtroende, ingen påverkan alls på kärleksrelationen, inga följder. Ingenting.

Men om man i stället väljer att berätta så blir det ju alltid svåra följder, och i många fall katastrofala följder för många av de inblandade och för all framtid. T ex för barnen.

Om vi alla försöker vara åtminstone lite ärliga med oss själva så vet vi att otrohet inte alls är särskilt ovanligt.

Mot den bakgrunden kan vi också med stor säkerhet förutsätta att de allra flesta otroheter aldrig blir uppdagade.

Men det är absolut inte något jag propagerar för,
det är inte ett uttryck för min åsikt, det är inget som jag har hittat på eller ett uttryck för vad jag tycker,
utan det är bara den verkliga sannolikhet som råder.
Oavsett vad jag eller någon annan tycker eller känner!

Alla resonemang om svåra känslor och att "sanningen måste fram" förutsätter ju att den som blivit utsatt för otrohet på ett eller annat sätt får reda på det.

Men som motpol till allt detta måste vi ju faktiskt förhålla oss till att de flesta otroheter (sannolikt) aldrig kommer till kännedom.
Jag vet och jag förstår att det känslomässigt för många är svårt att ta in, att det för de allra flesta är svårt att känslomässigt acceptera, men sanningen är ju att för de flesta går livet vidare som om inget har hänt eftersom de (jag och vi) inte vet något.

Att som vissa föreslår försöka reparera en otrohet genom att föreslå öppet förhållande eller föreslå den andra parten att du också får ligga med någon är ju bara dumt och faller så sin egen orimlighet.
Tror du verkligen själv att det hade varit ett bra förslag i ditt eget fall? Hade det reparerat din kärlek till din partner och reparerat ert förhållande?

Man kan inte bara utgå från sig själv, från sina egna känslor och från sina egna upplevda erfarenheter. Ens egna upplevda erfarenheter utgör bara en försvinnande liten del, en extremt liten del, av hela sanningen och av hela bilden.

Med sannolikhet gränsande till visshet vet vi alla att de allra flesta otroheter aldrig blir kända.
De allra flesta som blivit utsatta för otrohet fortsätter alltså leva sina liv precis som om inget har hänt.
Inga problem överhuvudtaget.

Jag kan tycka det i praktiken är rätt ok att de flesta otroheter förblir okända och att det är självfallet det minst dåliga för alla parter. Inte minst för barnens skull. 

Men jag kan inte se på något enda litet sätt att denna omständighet, att otrohet förblir okänd, skulle vara universums värsta scenario?

Jo,men hur vanligt är det egentligen att det aldrig någonsin kommer fram?
Mycket vanligt.
Med en rimlig sannolikhetsbedömning är det fler fall där det INTE kommer fram än tvärtom.
Det är väldigt lätt att vi lurar oss själva och att vi får intryck av att det kommer fram förr eller senare. Det är en helt naturlig reaktion. Men det bygger enbart på att alla fall som vi pratar om, som vi skriver om, som vi hör talas om och som debatteras är självfallet endast de fall som kommer fram.
De fall som inte kommer fram hör vi ju aldrig talas om. Vi får ingen uppfattning alls om alla dessa fall, vi bygger inte upp någon vetskap eller någon kunskapsbank alls om alla de fall som aldrig blir kända. Eller hur?
Det har ju sin naturliga och helt rimliga förklaring.

Det kan ju komma fram på andra sätt också än genom t ex den som varit otrogen.
Och det är mycket värre än att få reda på sanningen på en gång,av sin partner.
Tro mig!
Självfallet kan det komma fram på alla möjliga sätt. Men fortfarande gäller att sannolikt finns ännu fler fall där det aldrig kommer fram. Självfallet är det känslomässigt värre att det blir avslöjat på annat sätt än att man får reda på det av sin partner. Jag tror dig.
Men sanningen är ju trots det att känslomässigt påverkas man inte alls om man inte får någon som helst vetskap om det. Tro mig!

Ja,man kan ha misstankar,en konstig magkänsla osv.
För många gånger så beter sig den otrogne på ett märkligt sätt.
Eller som i mitt fall,den han bedrog mig med.
Så det här med att "det man inte vet mår man inte dåligt av"-resonemanget köper inte jag.
Vi är alla olika och många av oss (de flesta?) föredrar ärlighet framför lögner och svek.
Då får man åtminstone en chans att ta ställning och själv få bestämma hur man ska gå vidare.
Jag har även hört (bl a här på FL) om barn vars föräldrar gått skilda vägar,som sedan,flera år senare,fått reda på att den ena föräldern varit otrogen.
Och som mått dåligt av att de blivit undanhållna sanningen.
Det är ju inte heller rätt,i så fall.
Jag förstår att du fattade misstankar i ditt fall och att det är förskräckliga omständigheter som du beskriver.
Men i alla de fall där man inte vet något och inte misstänker något överhuvudtaget så gäller ju fortfarande den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.
Jag förstår att du rent känslomässigt inte vill köpa det i ditt fall. Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.
Det spelar ingen roll att du försöker ändra på förutsättningarna och att du pratar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad du eller jag tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.
Sanningen går ändå inte att rucka på.

...
Sen undrar jag vart respekten för ens partner,och barn,finns om man med gott samvete kan gå omkring och bära på en stor livslögn som hela tiden riskerar att brisera och göra saken mycket värre än om man berättat sanningen på en gång.
Det skulle i alla fall jag inte kunna leva med.
Och jag respekterar min man så pass mycket att jag vill ge honom chansen att själv få välja hur han vill leva sitt liv.
Väljer man att undanhålla att man varit otrogen så är det ju inte ens partner eller barn man skyddar,utan sig själv. För att slippa ta konsekvenserna.
Och det är bara egoistiskt.
Allt i sista stycket vet jag inte varför du har med i det du citerar mig.
Jag förstår dig, jag vet och jag fattar hur du känner och vad du tycker. Jag har egentligen inte sagt något, har inte gett uttryck för någon egen åsikt, som motsäger det du säger. Rent känslomässigt kan jag hålla med dig i det mesta.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt. Om man får reda på det.
Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Varför citerar du mig och det jag skriver?

Det du skriver handlar ju om helt andra saker!

Jag har inte kommenterat något om vad någon ska basera sitt förhållande på och jag har inte föreslagit någon lösning gällande det.
Du tycker rent känslomässigt att det är vidrigt. Ja du får självfallet tycka vad du vill, men varför säger du det till mig och citerar mig? Jag har ju överhuvudtaget inte sagt något om det och inte sagt något om vad jag tycker och känner.
Hur har du det med läsförståelsen?

Alla dina haranger och svordomar, jag fattar inte varför du riktar all din skit mot mig? Vad har jag sagt som får dig till det?
Du får självfallet diskutera moraliska aspekter,
skulle jag har förhindrat dig att göra det???
Om du vill fråga mig om något gällande moraliska aspekter så är du välkommen med en helt vanlig fråga i normal ton (om du måste väva in svordomar mot mig i dina frågor så känner jag inte att jag är skyldig att svara dig!)
Jag förbehåller mig rätten att prata om en enkel sanning och om sannolikheter, varför skulle jag inte få göra det?
Om du inte gillar det så är du fri att välja att avstå från att kommentera det.
Du pratar en massa strunt, bl a om att ligga runt med alla, varför säger du det till mig och i samband med att du citerar mig? Jag har överhuvudtaget inte skrivit om något sådant och inte gett något som helst uttryck för min åsikt gällande sådant.

Om du citerar mig så måste det väl finnas åtminstone någon relevans i det du skriver, åtminstone något sammanhang med det du citerar?

OBS att jag tidigare skrev följande, och jag upprepar för dig om du missat det:
"Men det är absolut inte något jag propagerar för,
det är inte ett uttryck för min åsikt, det är inget som jag har hittat på eller ett uttryck för vad jag tycker,
utan det är bara den verkliga sannolikhet som råder.
Oavsett vad jag eller någon annan tycker eller känner!"

Fattar du verkligen inte att jag har inte uttryckt mig alls om ifall jag tycker otrohet är rätt eller fel och jag har inte uttryckt någon åsikt om jag tycker det är något vidrigt eller något som är ok.
OBS: Jag har inte tagit ställning till det.
Gör åtminstone ett försök att fatta det!