Hur berätta om otrohet?

Tackar för alla svar.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag skall göra. Det är inte en lätt fråga, det förstår jag. En del av mig vill bara glömma och få det ogjort och hålla tyst för alltid, en annan del vill bara skrika ut och berätta, tror det skulle vara väldigt förlösande. 

Jag vill inte bryta upp allt som har investerats över alla åren. Att säga att en gång otrogen alltid otrogen tror jag inte stämmer. Givetvis kan man lära av sina misstag.

Mår så vansinnigt dåligt, och känner en enorm skam. Jag har inte heller någon att prata med om det hela, varken familj, vänner, bekanta, kollegor, eller likande att bolla detta med, och hur gör man det utan att skämma ut sig inför dem. 
 
Frågan är snarare hur man lägger fram det. Hur berättar man? Vad  bör man tänka på? Vill inte att barnen skall vara hemma och höra allt när man berättar, vilket gör det svårt då de ofta är hemma. 

Överväger faktiskt att ringa en psykolog eller terapeut för att få råd och ramar för hur jag skall göra.  

Men slappna av. Finns massor av dåliga saker som människor gör som ödelägger familjer men som är ok i samhället och därför ofta inte anses som ett svek som leder till skilsmässa utan istället något man bör ta sig igenom. Exempelvis att ljuga om sin ekonomi och försätta sin familj i en svår ekonomisk situation. Anledningen till att människor mår så dåligt av otrohet är att samhället säger att vi ska vara det. Det är en norm bland många andra. När ska folk fatta det? Så som vissa resonerar här är otrohet (som inte är ett brott) värre än pedofili (som är ett brott) och mord (som är ett brott). Det är som att otroheten en enda handling - mind you - kan utradera ett helt förhållande. Och att allt varit en lögn. Alla känslor, allt man upplever - allt är en lögn pga att ens partner legat med någon annan. Men hör du hur dumt det låter? Såklart bygger inte förhållandet på lögner för att någon varit otrogen. Allt som delats mellan de äkta makarna har ju varit sant och äkta. Eller menar du att det inte kan vara äkta för att en av dem haft sex med någon annan. Är det själva samlaget som gör att känslorna inte är äkta eller vad exakt är det som skapar lögnen?

Nej, vet du vad det är. Det är att du tycker du äger din partner och rätten till hennes kropp. Och du tror att allt handlar om dig. Att otroheten är något som görs mot dig. Men så är det inte. Otroheten handlar mer om personen som är otrogen än något annat. Tyvärr är vi så indoktrinerade i att skälet måste vara förhållandets sprickor att vi skyller på det vid otrohet. Men jag tror inte det handlar om det alls. Kan folk börja fatta det och sansa sig lite. Det är inte ett brott mot mänskligheten att vara otrogen. Men såklart när den egna självkänslan får sig en törn då är det svårt och det säger jag med ironi - för det är exakt det det handlar om. Är jag inte tillräcklig? Fattas något hos mig? Osv och sen börjar tankehjulen snurra. Prestige. Att man inte kan ta att någon gör så mot mig... bla bla bla. Det är för mycket prestige i det pga samhällets normer helt enkelt - därav din tidigare jämförelse med mord - som är absurd.

Hej Molly, nu var det inte mig du citerade...

Jag förstår precis allt du skriver och jag förstår dina känslor, särskilt mot den bakgrund att du faktiskt har fått uppleva att bli sårad, lögnerna och sveket. Den du litade på mest gick bakom din rygg med lögner och svek vilket givetvis ledde till tappat förtroende och förlorad kärlek.
Alltså de känslor som detta medför är självfallet fruktansvärda och påverkar en livslångt. Det förstår jag och det vet jag.

Men inget av allt detta hade ju hänt, inga svåra känslor alls, överhuvudtaget inga följder alls, inte ens den allra lilla minsta gnutta påverkan,
om man (du) slipper få reda på det.

Jag förstår att det är känslomässigt svårt att ta in.
Men om man ser till de faktiska omständigheterna så är det ju sant. Om man slipper veta, om man inte anar något, om kärleken och hela livet fortsätter precis lika som innan otroheten utan att man vet något annat, så finns det ju inga som helst svåra känslor att förhålla sig till.

Då kommer jag osökt att t ex tänka på detta med barnen. De vet absolut ingenting och kommer aldrig i livet att tvingas förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget. Om de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.

Jag vet att du och andra brukar prata om misstankar, om att man kanske kan känna något, eller att det finns risk att det kan komma fram så småningom, eller några andra hypotetiska argument och resonemang.
Men om det faktiskt förhåller sig så att man överhuvudtaget inte vet något alls, inte misstänker, inte känner något, om det faktiskt aldrig blir avslöjat, om det inte finns några påhittade och försvårande omständigheter överhuvudtaget, utan att det faktiskt förhåller sig så att man inget vet,
ja då är man ju helt opåverkad!

Inga känslor överhuvudtaget omkring det svåra som du räknar upp, inga lögner, inget svek, inga brister i förtroende, ingen påverkan alls på kärleksrelationen, inga följder. Ingenting.

Men om man i stället väljer att berätta så blir det ju alltid svåra följder, och i många fall katastrofala följder för många av de inblandade och för all framtid. T ex för barnen.

Jo,men hur vanligt är det egentligen att det aldrig någonsin kommer fram?
Mycket vanligt.
Med en rimlig sannolikhetsbedömning är det fler fall där det INTE kommer fram än tvärtom.
Det är väldigt lätt att vi lurar oss själva och att vi får intryck av att det kommer fram förr eller senare. Det är en helt naturlig reaktion. Men det bygger enbart på att alla fall som vi pratar om, som vi skriver om, som vi hör talas om och som debatteras är självfallet endast de fall som kommer fram.
De fall som inte kommer fram hör vi ju aldrig talas om. Vi får ingen uppfattning alls om alla dessa fall, vi bygger inte upp någon vetskap eller någon kunskapsbank alls om alla de fall som aldrig blir kända. Eller hur?
Det har ju sin naturliga och helt rimliga förklaring.

Det kan ju komma fram på andra sätt också än genom t ex den som varit otrogen.
Och det är mycket värre än att få reda på sanningen på en gång,av sin partner.
Tro mig!
Självfallet kan det komma fram på alla möjliga sätt. Men fortfarande gäller att sannolikt finns ännu fler fall där det aldrig kommer fram. Självfallet är det känslomässigt värre att det blir avslöjat på annat sätt än att man får reda på det av sin partner. Jag tror dig.
Men sanningen är ju trots det att känslomässigt påverkas man inte alls om man inte får någon som helst vetskap om det. Tro mig!

Ja,man kan ha misstankar,en konstig magkänsla osv.
För många gånger så beter sig den otrogne på ett märkligt sätt.
Eller som i mitt fall,den han bedrog mig med.
Så det här med att "det man inte vet mår man inte dåligt av"-resonemanget köper inte jag.
Vi är alla olika och många av oss (de flesta?) föredrar ärlighet framför lögner och svek.
Då får man åtminstone en chans att ta ställning och själv få bestämma hur man ska gå vidare.
Jag har även hört (bl a här på FL) om barn vars föräldrar gått skilda vägar,som sedan,flera år senare,fått reda på att den ena föräldern varit otrogen.
Och som mått dåligt av att de blivit undanhållna sanningen.
Det är ju inte heller rätt,i så fall.
Jag förstår att du fattade misstankar i ditt fall och att det är förskräckliga omständigheter som du beskriver.
Men i alla de fall där man inte vet något och inte misstänker något överhuvudtaget så gäller ju fortfarande den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.
Jag förstår att du rent känslomässigt inte vill köpa det i ditt fall. Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.
Det spelar ingen roll att du försöker ändra på förutsättningarna och att du pratar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad du eller jag tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.
Sanningen går ändå inte att rucka på.

...
Sen undrar jag vart respekten för ens partner,och barn,finns om man med gott samvete kan gå omkring och bära på en stor livslögn som hela tiden riskerar att brisera och göra saken mycket värre än om man berättat sanningen på en gång.
Det skulle i alla fall jag inte kunna leva med.
Och jag respekterar min man så pass mycket att jag vill ge honom chansen att själv få välja hur han vill leva sitt liv.
Väljer man att undanhålla att man varit otrogen så är det ju inte ens partner eller barn man skyddar,utan sig själv. För att slippa ta konsekvenserna.
Och det är bara egoistiskt.
Allt i sista stycket vet jag inte varför du har med i det du citerar mig.
Jag förstår dig, jag vet och jag fattar hur du känner och vad du tycker. Jag har egentligen inte sagt något, har inte gett uttryck för någon egen åsikt, som motsäger det du säger. Rent känslomässigt kan jag hålla med dig i det mesta.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt. Om man får reda på det.
Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Precis.

En jag var med ett tag var otrogen med mig mot sin tjej. Jag visste inte om det. Men, han var öppen och ärlig och sa det. Både till mig och henne. Jag uppskattar fortfarande det han gjorde. Ser faktiskt upp till sådana som vågar vara ärliga o säga att dom gjorde fel, varför osv. Han är fortf med sin tjej och de har flera barn nu.

Ja verkligen. Hoppas bara att han inte gör om det.

Andra som varit otrogna mot mig, som kom fram bakvägen är jag fortfarande arg och ledsen på. Det är flera år sedan. Det kommer jag aldrig sluta tänka på.

Så, ärlighet är bäst.

För alla er som undrar, så vill jag helst få den där kvällen helt ogjord, ångrade mig direkt efter, och har sedan dess helt brutit kontakten. Det har varit ett uppvaknande för min del, och jag känner ibland ångesten komma krypande för att sedan totalt skölja över mig med några dåliga nätters sömn, och ångest över det svek och vad jag gjort.

Jag skulle så gärna vilja berätta, men är rädd för konsekvenserna. Därav frågeställningen. Jag själv skulle nog förlåta min sambo om han gjorde ett misstag (om det inte var en engångsföreteelse och inte en inledd parallell relation), men det är givetvis lätt för mig att säga, är ju jag som sitter med problemet nu.

Jag har inga tankar på att göra om detta, vill inte må så här dåligt igen, eller riskera min familj och barns trygghet på det här sättet.

Hoppas verkligen att samtalet med terapeuten hjälper, kommer ha mötet på en dag då jag är på kontoret så ingen kommer få reda på det.

Jag vet att jag är en hemsk människa som utsatt min familj för detta.

Personligen skulle jag inte vilja veta om det var en engångsgrej, men skulle vilja veta om det var en lägre relation. 
Vet ej hur min sambo resonerar riktigt, vi har inte pratat om det någon gång, får kanske försiktigt fråga mig fram utan att väcka misstankar.

Jag läser alla svaren. Men många tycker jag inte har en så trevlig ton, och är väldigt anklagande, som målar upp mig som en hemsk människa som begått ett av de värsta brotten man kan begå.

Majoriteten anse att jag bör berätta, och det är även åt det hållet jag lutar åt. Men ja står som sagt vid ett vägval nu. Jag tror mig kunna behålla denna hemlighet själv, men har just denna ångesten och oron just nu som gör att jag vill berätta, och det är nog mest för att lätta mitt hjärta. Det är jobbigt och svårt att bära denna hemlighet själv.