Hur berätta om otrohet?

Vet att du och jag aldrig kommer att ha någon samsyn när det gäller, sex, relationer och otrohet. Därtill är vi på tok för olika. Vet inte om jag skall beundra den energi du lägger i alla trådar där man nämner otrohet men kan inte låta bli att fundera över om du på allvar tror att du påverkat en enda människa under alla de år jag läst dina inlägg här på FL. Jag är klok nog att inse att jag har min moral och mitt sätt att se på saker och ting och du har ditt sätt och att vi aldrig kommer att kunna mötas på mitten. Jag tycker att TS fattat ett väldigt klokt beslut utifrån TS liv och förutsättningar med det tänker jag inte säga mer i detta mer än att du har en förmåga att locka fram människors allra sämsta sidor i de trådar du är aktiv i. Jag kommer som sagt inte att skriva mer i denna tråd även om det kittlar att på nytt dränka en tråd med vad jag tycker och som du säkert vet så drar jag mig inte för att bli både otrevlig och ordentligt personlig men som sagt idag avstår jag.

Då måste livet bli rätt jobbigt. Jag litar på att gubben fattar så kloka beslut han kan. Kommer det fram att han fattat ett dåligt beslut så får vi sätta oss ner och ta det därifrån. Är helt övertygad om att han har en hel drös med hemligheter som jag inte vet om och jag har hemligheter han inte vet om och det är inget som håller mig vaken om natten. Bland annat vet han inte vad min nya kamera kostade och det är inget jag tänker berätta för han kommer aldrig att förstå varför man lägger 35 tusen på en kamera när man har en kamera i telefonen. Finns helt enkelt ingen anledning att ta den diskussionen då det för alla parter är bättre att han är lyckligt ovetande.

Nä och sen ska man ju aldrig säga aldrig...

Återigen så behöver vissa påminna sig om, och ta till sig sanningen, att TS man, barnen, familjen, vänner, arbetskamrater och alla andra människor i hela värden kommer att gå vidare som om inget hade hänt.

TS man känner inte av något svek eller att hon har ljugit för honom.

Om han, som vissa påstår, lever i en lögn så är han helt opåverkad, han vet ingenting, och han har fått förutsättningar att fortsätta leva livet precis som om inget har hänt.

Visst kan man ifrågasätta handlingen beslutet som TS tog när hon valde att vara otrogen. Men det är gjort och går inte att ändra. Det blir inte ogjort och hon blir inte mindre otrogen av att berätta. Och man kan ifrågasätta TS beslut att inte berätta.  

Men faktum är att TS beslut att inte berätta gör att för man och för barnen fortsätter livet precis lika som tidigare.

I realiteten har TS genom att inte berätta besparat dem från svåra känslor, de är besparade från all sorts påverkan och hon har genom sitt beslut att inte berätta besparat familjen och sin man från att uppleva ett katastrofläge.

TS har i den här situationen genom sitt beslut tagit ansvar för och säkrat att bespara sina nära och kära från något som kunnat leda fram till svåra följder och svåra känslor, som hade kunnat bli till livslångt lidande.

Fortfarande gäller den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.

Jag förstår att det rent känslomässigt är svårt att köpa av vissa som är helt förblindade av sina känslor och inte klarar av att hantera sanningen, inte ens den allra enklaste och historiskt etablerade sanningen.

Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.

Det spelar ingen roll att vissa försöker ändra på förutsättningarna, börjar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang, om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad jag eller ni tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.

Sanningen går ändå inte att rucka på.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt.

Om man får reda på det!

Självfallet vore det bäst (i de flesta fall?) om otrohet aldrig var förekommande. Men nu vet vi alla att otrohet är vanligt, eller åtminstone relativt vanligt. Ingen av oss kan blunda för att i verkligheten förekommer otrohet.

Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Med allt diagnosticerande utgår jag från att du är legitimerad psykolog eller likanande.

Stämmer det?

Vilken röra allt blivit i tråden. 

Man loggar in och har över 100 svar i tråden.

Jag har inte tagit illa vid mig av några inlägg, dock har vissa gått på rätt hårt på mig som person utan att helt känna till hela historien eller vem jag är och hur jag har det. 

Mitt beslut står jag kvar vid, kommer inte ändra på det heller.