Hur berätta om otrohet?

Du befinner dig i en mycket svår situation som kräver stort ansvarstagande från dig. Hoppas det ordnar sig så bra som möjligt för dig och din familj. Lycka till 

Tack, jag klarar det alldeles utmärkt.
Menar du att det är jag som väljer att häva ur mig svordomar och otrevliga ord?

Det är ju du som citerar mig och om du är bara lite ärlig så är det ju du som påstår att jag har skrivit saker som jag alls inte har sagt något om.

Jag tror det är tydligt för alla som följer tråden att det är du som inte klarar av att hantera det jag skriver och det är du som väljer att läsa in saker i det jag skriver som jag inte alls har sagt något om. Det är ju du som inte klarar förstå och skilja på det jag skriver och det du inbillar dig själv att jag har skrivit. Du tror att jag har redogjort för min åsikt och du har ju tidigare försökt påstå att jag skulle propagera för något. Det är du som inte klarar att förstå skillnaden.

Så rikta gärna ditt eget tips till dig själv i stället; TAGGA NER.

Var skulle jag ha sagt att man inte får diskutera moralen?
Nu inbillar du dig igen.
Jag tycker det är helt ok för dig och för alla att ta upp moralen och generellt att du är fri att ta upp precis vad du vill och du är även välkommen att ställa vilka frågor du vill till mig, även gällande moral och annat som ajg ännu inte har skrivit något om.
Men det är inte ok att påstå att jag skulle ha skrivit saker som jag faktiskt aldrig har skrivit.

Men du försöker ju tysta mig och bestämma att det är fel av mig att ta upp och skriva om de saker som jag gör. Du påstår att jag har fel trots att du på inget sätt kan visa sakligt att jag skulle ha fel.
Det är inte ok.
Om du kan visa på ett trovärdigt sätt, och med en normal ton utan svordomar och dyl, så är jag beredd korrigera mig.

Att du kommer med helt grundlösa och otrevliga påståenden om vad TS lika väl kan göra, i samband med att du citerar mig, faller bara tillbaka på dig själv och har inget med mig att göra. Du är självfallet fri att häva ur dig vilka otrevligheter du vill men jag förstår jag fortfarande inte varför du väljer att citera mig när det inte finns något samband överhuvudtaget. Så TAGGA NER.

Fullt förståeligt att du känner dig osäker.

Det är nog mycket bra att du ska gå och prata med någon som professionellt kan hjälpa dig reda ut saker och minska osäkerheten.
Självfallet är det väldigt mycket viktigare och mera värdefullt att få yrkeskunnig hjälp i en svår situation än vad det är med råd från vissa typer på ett sådant här forum (ja, jag räknar in mig själv...).
Du kommer säkert kunna se saker lite klarare och du kommer kunna fatta ett mycket klokare beslut för dig själv och för dina nära.

Lyssna inte på belackarna här.
Jag fattar inte ens vilken agenda vissa har... En del verkar ha svåra egna personliga problem och verkar inbilla sig att de skulle må bättre om de bara lyckas få någon enda person att må sämre.
Jag fattar inte vilket syfte och mål de har satt upp för sig själva.

Du befinner dig i en mycket svår situation som kräver stort ansvarstagande från dig. Hoppas det ordnar sig så bra som möjligt för dig och din familj. Lycka till 

Det väcker självfallet misstankar om du väljer att luska och fråga om detta, oavsett hur försiktig och smart du tror att du är.
Om du fortfarande tycker det är bäst att ha kvar två möjliga alternativ, berätta eller inte berätta, så måste du fatta ditt eget beslut på den info och känsla du redan har.

Att börja luska och fråga riskerar självfallet väcka misstankar. Dessutom är det ett sådant beteende som egentligen tyder på en önskan att bli avslöjad. En oftast omedveten eller underliggande önskan.

De flesta som blir "avslöjade" vill nog egentligen bli avslöjade, de har en medveten eller omedveten önskan att bli avslöjade, sannolikt för att ensam slippa ta ansvar och för att slippa vara ensam om ansvarstagandet, och/eller av många andra skäl.

Alla de som aldrig blir avslöjade har ingen sådan önskan, vare sig medvetet eller omedvetet. 

Nej och återigen nej.
Det är den självklaraste sak i hela världen; man kan aldrig bli ledsen av något man inte vet.
Det jag inte vet mår jag inte ont av.

Även om du och andra inte gillar det så har ni bara att acceptera två saker:
1.) Vi är flera som faktiskt skulle föredra att inte få veta.
2.) Det man inte vet mår man inte ont av.

Du klarar uppenbarligen inte av dessa två sanningar.
Men du har ändå inget annat val än att acceptera att vi är flera som klarar av det och som faktiskt föredrar det.
Du har självfallet rätt att tycka vad du vill och du har rätt till din åsikt.
Men jag och andra som inte delar din åsikt har ändå samma rättighet som du, att få ha vår egen åsikt.
Du får säga och tycka vad du vill, vi är ändå inte skyldiga att tycka lika som du.

TS: (Om du orkat hänga kvar i tråden trots alla okvädningar, allt tjat och påhopp..?).

Tänk dig för mycket noga innan du bestämmer dig för att berätta eller för att gå vidare utan att berätta..

Det är utmärkt att du har tagit hjälp av en terapeut.
Det finns självfallet både bra och dåliga terapeuter, precis så som för alla andra yrkeskategorier.
Men en sak torde vara helt säker: Vilken terapeut som helst är en bättre samtalspartner och kan ge dig bättre råd än vad några självutnämnda "experter" i en tråd på FL någonsin kan.

Med hjälp av en god terapeut kan du med stor sannolikhet lyckas sortera ut dina egna personliga problem som hänger ihop med otroheten.
Kan du själv finna en grund för dig att gå vidare och få ditt och ert liv att fungera i framtiden? Utan att riskera att förstöra er familj, utan att riskera skada barnen och utan att ställa till med några problem för andra?

Ingen i denna tråden, och ingen överhuvudtaget, har kunnat motsäga att otrohet förekommer, det är inte särskilt ovanligt och i långvariga förhållanden är det med stor sannolikhet rätt vanligt att det förekommer någon gång under livets gång.

Med största sannolikhet förblir de flesta otroheter aldrig avslöjade eller kända överhuvudtaget.

Oavsett vad olika tyckare skriver i denna tråden och i andra sammanhang så är det högst sannolikt att många otrogna klarar av att gå vidare med kärleken och med familjelivet utan att otroheten överhuvudtaget kommer fram, vare sig i närtid eller i framtiden.

De som blivit utsatta för otrohet utan att veta något om det går vidare i livet helt opåverkade.
Kärleken, familjen, barnen, släkt och vänner, arbetskamrater, etc, etc, alla går vidare och allting i livet går vidare precis så som om inget hade hänt.
Med allra största sannolikhet är det ett rätt så vanligt scenario.

Ja, det händer givetvis att sanningen kommer fram.
Men nej, det finns inget som tyder på att den ofta kommer fram.
Det allra mesta tyder på att de flesta otroheter faktiskt förblir okända.

Jag respekterar absolut att du inte tycker som jag. Men respektera du att jag inte tycker som du?
Det jag inte respekterar i ditt fall är att du inte verkar klara av att erkänna och acceptera en mycket enkel sanning.
Dina känslor verkar spela dig ett spratt och du låter dina känslor hindra dig från att se fakta. 

Att förstå en självklar sanning handlar inte alls om respekt.
Sanningen är att det man aldrig får veta kan man självfallet inte bli sårad av. Det är fullständigt självklart och 100% sant, eller hur?
(Sedan försöker du slingra dig, försöker hitta på egna saker och börjar prata om andra omständigheter, försöker hitta på sådant som "Men tänk om ifall att..." osv. Men dina påhitt kan ändå inte ändra på den enkla sanningen!)

Du drar upp ett enda exempel.
Jag och andra kan visa på många andra motsatta exempel.
Men det ändrar ändå ingenting i sak.

Jag respekterar absolut att du inte tycker som jag.
Men det jag fortfarande inte respekterar i ditt fall är att du inte verkar klara av att erkänna och acceptera en mycket enkel sanning.

Sanningen är att det man aldrig får veta kan man självfallet inte bli sårad av.

Det är fullständigt självklart och 100% sant, eller hur?

Beskriv sakligt,
utan känsloutbrott och okvädesord, utan att hitta på några andra förutsättningar, utan kanske eller "tänk om",

hur jag ska kunna ha ont av det jag inte vet?

Beskriv det sakligt och lättförståeligt, tack
(så lovar jag att ändra mig!).

Hur tänker du omkring detta med barnen? 
Om du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor).

De fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting och om TS inte berättar kommer de aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
När de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.
Om TS berättar så innebär det sannolikt massor av allvarliga problem, kris för barnen och en allvarlig familjekris.
Hur tänker du om det, om du väljer att se det strikt ur barnens synvinkel?

Jag vet att vissa brukar gilla prata om misstankar eller att det finns risk att det kan komma fram så småningom, eller några andra hypotetiska argument och resonemang, i stället för att acceptera hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.
Men om det i verkligheten faktiskt förhåller sig så att man överhuvudtaget inte vet något alls, vare sig TS sambo eller deras barn vet något, inte misstänker, inte känner något, det blir faktiskt aldrig avslöjat om inte TS själv väljer berätta, det finns inte några påhittade och försvårande omständigheter överhuvudtaget, utan att det faktiskt förhåller sig så att man inget vet,
ja då är man ju helt opåverkad!

Du/ni som tidigare berättat om din egen situation, erfarenheter och dina känslor. Inget av allt detta hade ju hänt, inga svåra känslor alls, överhuvudtaget inga följder alls, inte ens den allra lilla minsta gnutta påverkan,
om du/ni sluppit få reda på det.

Jag förstår att det är känslomässigt svårt att ta in.
Men om man ser till de faktiska omständigheterna så är det ju ändå sant.
Om man slipper veta, om du hade sluppit få reda på det, om du inte anat något, om kärleken och hela livet hade fortsatt precis lika som innan otroheten utan att du hade vetat något annat,
så hade det ju inte funnits några som helst svåra känslor att förhålla sig till.

De övriga problem ni hade i ert förhållande, eller er kärlek och er relation, allt det positiva och allt det negativa, hade fortsatt på exakt samma sätt som före otroheten, om du inte hade vetat något överhuvudtaget.
Du hade inte tvingats känna några svåra känslor, inte behövt förhålla dig till några lögner, inte känt något svek, inga brister i förtroendet hade uppstått, ingen påverkan alls på kärleksrelationen, inga följder. Ingenting!

Men om man i stället väljer att berätta så blir det ju alltid svåra följder,
och i många fall katastrofala följder för många av de inblandade och för all framtid. T ex för barnen.

Även jag förstår på mitt eget personliga plan att sanningen är känslomässigt svår att ta in och att acceptera.
Jag har frågat efter det vid upprepade tillfällen men hittills har inte någon enda person lyckats visa att det skulle finnas ens minsta lilla gnutta tvivel gällande den enkla sanningen.
Det är ju inte jag som hittat på denna sanning utan den har ju alltid gällt under hela den mänskliga evolutionen. Aldrig någonsin i världshistorien har någon på sakligt sätt kunnat visa att denna enkla sanning inte skulle gälla.

Jag har många gånger lovat att jag ska ändra mig om någon sakligt kan visa att sanningen inte skulle gälla. Mitt löfte finns skriftligt och jag står givetvis fortfarande fast vid mitt löfte.

Fram till dess gäller alltjämt den enkla och självklara sanningen att;
det man inte vet mår man inte ont av.