Hur berätta om otrohet?

Hej,
Nej, jag har inte berättat än, jag har dock haft ett möte med en terapeut, som dels hjälpt mig med att hantera den rejäla ångesten. Det var verkligen skönt att få öppna sig för någon utomstående. 

Jag har fortfarande inte helt bestämt mig om jag skall berätta eller ej. Det har kommit lite andra saker i vägen, som gjort att vi fått fokusera helt på det (vill inte gå in mer på det utan att avslöja vem jag är).

Men man kan väl säga att ena dagen vill jag hålla det hemligt, och låtsas som om inget har hänt, men är fortfarande rädd att det skall märkas att jag bär på en hemlighet. Medans dagen därpå så vill jag bara berätta, skrika ut det, för att slippa bära det. Det har blivit mer och mer så, det pendlar, och jag har fortfarande inte kommit till beslut i hur jag skall gå tillväga. 

Har läst alla svaren, och alla inspel känns relevanta (nästan alla), men ingen känner heller till hur relationen är här hemma, och att då säga att göra si eller så är lättare sagt än gjort. 

Vågar man ens berätta hur man gör, utan att få höra hur hemsk man är som inte berättar eller hur korkad man är som faktiskt berättar.

Hej, 
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Vilken röra allt blivit i tråden. 

Man loggar in och har över 100 svar i tråden.

Jag har inte tagit illa vid mig av några inlägg, dock har vissa gått på rätt hårt på mig som person utan att helt känna till hela historien eller vem jag är och hur jag har det. 

Mitt beslut står jag kvar vid, kommer inte ändra på det heller.