Wzupmf

Wed 10 Mar 2021 16:38

42 svar

Hur kväva behovet av att bli förnedrad?

Som rubriken lyder: Hur ska jag kväva mitt enorma behov av att bli förnedrad i en relation till en man? Och nej tack, inga milslånga pekfinger om huruvida jag är frisk eller hur många kvinnor som lever i förtryck. Jag är självklart medveten om dessa - lika medveten om vad som får mig att leva ut till max och vad som får mig att må själsligt bra.

Jag har nu levt i över 40 år, i div. relationer. Allt ifrån 14 årig relation med barnens far, till flyktiga kk- relationer med mycket yngre killar. Och allt där emellan...

Dessa relationer har resulterat i att jag insett min läggning. Eller, jag har nu insett att det finns ett namn för det. Jag är extremt undergiven i sexlivet. Har fåtalet gränser. Om än lite blyg i början. Därför har jag oftast sett till att vara lite småberusad när jag träffat mina "älskare" - men även haft de bästa sexet med mina fasta relationer under lite rus.

Nu har jag levt i två år, utan någon form av närhet. Detta för att bli helt säker pp vad jag vill i livet och med en relation. Trots att mina kk- relationer verkligen lockat... Tills jag träffade min nuvarande kille, för drygt 3 mån sedan.

Jag, en förortsbo utanför Sthlm, som flyttat till landet. Från ett extremt socialt liv med stor drivkraft och pondus i vanliga livet. Tatuerad med ett "tuffare" yttre, svär, inga vidare familjeband, utöver mina barn osv. Osv.

Han, en snart 50- årig småstadsbo utan vidare socialt umgänge, supersnäll, lugn, social, inga tatueringar, svär aldrig, "2,1 st barn" och gifta föräldrar osv.

När vi träffades så valde jag att berätta om min undergivna sida, nästan direkt. Mycket p.g.a. att den inte är tydlig för gemene man. Jag inser alltså att det inte är direkt övertydligt att jag är extremt undergiven i en relation till en man.

Men även för att jag lärt mig vad jag behöver för att nå min fulla potential. Jag var väldigt tydlig i text - för att ge honom möjligheten att reflektera - i hur jag behöver en tydlig ledare att följa. Att jag behöver bli styrd för att må bra.

Att jag har ett behov av att förnedras och att min man pushar mig över kanten ibland - i situationer då jag är sårbar. Att han är mitt sunda förnuft. Hur undergiven jag är i sängen, att jag inte är för jämlikhet i hemmet, att jag vill laga maten, städa, fixa i trädgården, hur jag anser att en kvinna är en kvinna och en man är en man osv osv.

Hans reaktion var att han grät av glädje. Han menade att vi var menade för varandra. Han undrade vart jag vart hela hans liv osv osv.

Jag var alltså övertydlig, och frågade om han verkligen menade allvar. Då det inte är det lättaste att finna en fantastisk man - på båda sidor av dörren;)

Vilket han menade att han gjorde. Han var dock tydlig med att han aldrig levt ut den sidan med någon innan - och hoppades att jag skulle ha tålamod med honom.

Nu har det gått ca 4 månader och sexet är bra. Inte skitkul, men det är skönt. Han har daskat mig på skinkan två ggr. Lärt sig att nypa och klämma på brösten och vågar säga "fitta" nu, istället för "mus"????

Vi är alltså från två heeeelt skilda världrar. Och trots att han är jakande var gång jag säger vad jag vill ha och behöver, så visas det inte i praktiken. Han låter mig t.o.m. tillrättavisa honom i vardagen, utan att ens säga ifrån lite grann. Han håller med i allt. Och ja, jag börjar t.o.m. bli medvetet taskig - i hopp om att få en reaktion... Men icke...

Jag är glad över att ha träffat honom. Mycket stämmer runt om i livet. Men - jag blir inte alls mentalt dominerad, och vääääldigt sparsamt dominerad i sängen.

Jag vill alltså leva i en 24/7 relation egentligen, så förstå hur milslångt bort vi är från det jag önskar leva i... Men, denna mannen är så snäll och fin på alla andra sätt, som andra "normala" kvinnor hade dödat för att få. Hans familjbär fantastisk, han är fantastisk mot min. Stöttar, är lyhörd och full av respekt. På tok för mkt respekt - om du frågar mig;)

Jag inser att allt tar tid, och tro mig, att våga leva ut sina fantasier. Jag ser till att ge honom kunskap i ämnet på alla möjliga vis. Men jag inser även att han kommer aldrig någonsin kunna bli den mannen som kommer ge mig en klump i magen, få tyst på mig med en blick, utnyttja mig mot min vilja och driva mig till min yttersta spets.

Vilket jag inser att få vill leva i - och andra gör mot sin vilja... Problemet är att jag vill och behöver leva så, för att bli lycklig. Stört - ja... Har gjort allt för att "lära bort" det behovet. Utan att lyckas.

Nu till min fråga: Kan man leva lycklig i en relation där man inte kommer få det man hoppades på? Alltså genuint lycklig? Han har ju allt annat - utom just den sista viktiga pusselbiten.

Borde jag lämna och gå vidare, eller bara inse att det går inte att ha kakan - äta kakan? ;)

Tacksam för genuina svar, råd och tankar kring detta...

Kram

Wzupmf

Wed 10 Mar 2021 23:07

#10

Anonym (ddd) skrev 2021-03-10 21:18:54 följande:

Ni passar inte ihop, det är väl ändå övertydligt? Iaf inte om detta är så viktig för dig att det kommer rasa om några år annars.

Jag har funderat på varför han grät och blev så till sig i början, när du berättade och han sa att du var den han sökt. Han måste ju haft en helt annan bild i sitt inre av vad som menades, än det som du menade? Eller kan det vara så att han "trodde" sig själv när han sa att han ville som du? En del säger vad som helst i början av en relation för att de vill att den ska fortsätta.

Om jag lägger locket på ja, vilket jag inte vill. Där av min förfrågan, om det går att kanaliserar det behovet på annat sätt.

Även jag har försökt analysera den reaktionen. Som jag själv ansåg vara helt oväntad med tanke på textens innehåll. Jag är rädd för att du har rätt i att han kanske ljög för mig, för att jag inte skulle gå... Jag vill verkligen inte göra om någon, inte heller vara med någon som spelar någon annan. Så jag får vara observant och avsluta detta om det är så att han gör sig till den jag söker. Inte är den han vill vara och är... Usch, inte lätt att ha skeva preferenser ska ni veta :/

Anonym (Samma)

Wed 10 Mar 2021 23:08

#11

Jag är precis som du ts, och har efter ett par långa förhållanden bestämt mig för att inte ge mig in i ett "vanligt" förhållande. Det ger mig ingenting. Jag tror att man antingen har det i sig eller inte, och det låter verkligen som att din inte har det i sig. Jag har sagt det till ett par jag dejtat och de tycker att det låter bra, men nej, det är för mesigt. Det går inte. Det nästan kryper i kroppen på mig. Då är jag hellre ensam faktiskt.

Anonym (undergiven)

Thu 11 Mar 2021 08:00

#12

Tukt skrev 2021-03-10 20:24:37 följande:

Dominans är svårt för att det egentligen handlar om dels just dominans, och dels sadism kontra masochism.
Men eftersom de sistnämnda är lite mer tabubelagda, speciellt sadism, pratar alla om dominans i stället. Och sadism kan såklart bestå av både fysiska och psykiska handlingar.
Det du, TS verkar ha behov av är en kombination. Det vill säga du fyller inte med automatik ditt behov av förnedring med någon som är dominant. En dominant vill äga, leka, styra och ha dig som leksaken. Sadisten vill göra dig illa, exempelvis då med förnedring.

Är du sadist eller dominant? Jag vill träffa en dominant men är livrädd att gå på en sadist istället. Hur vet jag skillnaden innan vi kommit "så långt" - han visar väl inte sina sadistiska drag direkt?

Anonym (undergiven)

Thu 11 Mar 2021 08:04

#13

Anonym (Samma) skrev 2021-03-10 23:08:44 följande:

Jag är precis som du ts, och har efter ett par långa förhållanden bestämt mig för att inte ge mig in i ett "vanligt" förhållande. Det ger mig ingenting. Jag tror att man antingen har det i sig eller inte, och det låter verkligen som att din inte har det i sig. Jag har sagt det till ett par jag dejtat och de tycker att det låter bra, men nej, det är för mesigt. Det går inte. Det nästan kryper i kroppen på mig. Då är jag hellre ensam faktiskt.

jag känner samma sak, men hur sjutton hittar man rätt? Lite svårt att fråga om de är dominanta - men inte sadister... och jag tror att flera jag träffat på dejter håller igen på den sidan (den dominanta) på första dejterna så att man inte riktigt märker den.

Tobben

Thu 11 Mar 2021 09:04

#14

Att leva i en 24/7 relation ställer ganska höga krav på båda parter. Som jag ser det så gör den här dom/ug-relationen att sex alltid ligger i luften. Att kunna leva i ett mer eller mindre konstant kåtrus är det inte alla som klarar av. När hans sätt att tilltala dig gör dig påmind om din plats och din utsatthet kommer det hela tiden att tända något inom dig. Skulle han dessutom vägra dig sex i låt säga en månad, skulle du kunna behärska dig och fungera normalt som människa då? Skulle du kunna sköta ditt jobb?

Den man ts lever med nu tycker jag uppenbarligen inte vill eller klarar av ett 24/7-liv som dominant, han vill nog bara känna sig dominant i sängen.
Mitt råd i det här fallet vore att hitta en som är mer intresserad av att vara en "ägare".

Wzupmf

Thu 11 Mar 2021 10:41

#15

Anonym (undergiven) skrev 2021-03-11 08:04:15 följande:

jag känner samma sak, men hur sjutton hittar man rätt? Lite svårt att fråga om de är dominanta - men inte sadister... och jag tror att flera jag träffat på dejter håller igen på den sidan (den dominanta) på första dejterna så att man inte riktigt märker den.

Skönt att höra att jag inte är den enda på jorden i alla fall :/ Men vad är det för fel på oss egentligen? Varför kan man inte vi leva lyckliga som "dom andra"? Det skaver fan i mig!

Vill ju inte lämna så här... Levde också ensam i flera år - just för att jag inte ville leva i en låtsasrelarion. Så kom han och charmade mig. När jag absolut inte var mottaglig - trodde jag... Nu tycker jag väldigt mycket om honom, men saknar pirret. Kanske är bäst att avsluta det innan det gör för ont för alla inblandade :/

Eller - kan det fungera med någon form av terapi?!! Något lär ju vara trasigt i mig, för annars borde jag väl inte tråna efter det jag saknar? Eller är det en människotyp, "olagningsbar"? Det vore mitt vanliga oflyt..

Dirtyminded

Thu 11 Mar 2021 10:58

#16

Många kloka inspel ovan.

Jag vill bara lägga till min tes sedan tidigare, att om något (så pass grundläggande som att ha en genomgående dominant läggning i ett förhållande) inte kommer naturligt hos en person så är det jävligt svårt att få fram det på "konstgjord" väg... på ett bra sätt.

Det handlar inte bara om dominans, utan även undergivenhet, etc...

Tyvärr!

Min erfarenhet är också att det är lättare att plocka fram sådana sidor med någon man inte är i ett förhållande med. Det blir ju dock svårt i TS fall eftersom det i hennes fall ju just rörde hela förhållande-biten...

Wzupmf

Thu 11 Mar 2021 11:13

#17

Dirtyminded skrev 2021-03-11 10:58:19 följande:

Många kloka inspel ovan.

Jag vill bara lägga till min tes sedan tidigare, att om något (så pass grundläggande som att ha en genomgående dominant läggning i ett förhållande) inte kommer naturligt hos en person så är det jävligt svårt att få fram det på "konstgjord" väg... på ett bra sätt.

Det handlar inte bara om dominans, utan även undergivenhet, etc...

Tyvärr!

Min erfarenhet är också att det är lättare att plocka fram sådana sidor med någon man inte är i ett förhållande med. Det blir ju dock svårt i TS fall eftersom det i hennes fall ju just rörde hela förhållande-biten...

Ditt sista stycke är exakt min erfarenhet! Därför valde jag bort "förhållandedelen" i många år, för att vara i dominanta kk- relationer. När killen/mannen i fråga blev för känslomässigt engagerad i mig, så svalnade mitt intresse snabbt. Just p.g.a. av att hans behandling av mig blev för öm.

Vad är det då för förbannat fel på mig?!! Jag vill ju också vara älskad och känna mig som den enda för någon. Men trots detta så blir jag kall, när han blir varm.

Därför trodde jag att min strategi skulle fungera, där jag var övertydlig med hur "porrskadad" och mentalt olik andra jag är. Men tjii fick jag ;)

Anonym (Lina)

Thu 11 Mar 2021 11:17

#18

Jag är som du ts och hade länge samma problem med min man. Över åren har han gradvis vågat ta i mera och det är klart att han är rädd att gå för långt och det måste man ju förstå. Men för mig har det blivit långsamt bättre och bättre. Det kan ju hända att din man behöver tid på sig också, han måste ju känna sig bekväm med vad han gör samtidigt som han känner att det är precis vad du vill ha. Och var inte rädd för att säga att han ska göra mer av vad du vill att han ska göra.

Anonym (rollspel)

Thu 11 Mar 2021 11:19

#19

Wzupmf skrev 2021-03-10 16:38:36 följande:

Jag vill alltså leva i en 24/7 relation egentligen, så förstå hur milslångt bort vi är från det jag önskar leva i... Men, denna mannen är så snäll och fin på alla andra sätt, som andra "normala" kvinnor hade dödat för att få. Hans familjbär fantastisk, han är fantastisk mot min. Stöttar, är lyhörd och full av respekt. På tok för mkt respekt - om du frågar mig;)

Jag inser att allt tar tid, och tro mig, att våga leva ut sina fantasier. Jag ser till att ge honom kunskap i ämnet på alla möjliga vis. Men jag inser även att han kommer aldrig någonsin kunna bli den mannen som kommer ge mig en klump i magen, få tyst på mig med en blick, utnyttja mig mot min vilja och driva mig till min yttersta spets.

En dominant som ställs inför dessa önskemål från en undergiven, vill nog ställa sig dessa frågor:

Hur skall jag kunna leva ett vardagsliv med en partner, om närmast allt skall ha en spänning och sexuell underton dygnet runt?

Orkar jag leva i vardag där konflikter blir del av en sexuell maktkamp och jag alltid skall sätta mig i respekt?

Även om jag kunde leva upp till dessa krav, hur kan jag förhindra att även det mest extrema och gränslösa till slut blir trivielt genom att ständigt bli upprepat utan att det kommer något annat som kan ge det kontrast?

Hur kan jag förhindra att bli anklagad för psykisk misshandel eller brott mot någon samtyckeslag på ett senare tidspunkt, när den undergivne kanske tröttnat på gränslösheten?

Svaret på dessa frågor blir nog för dom flesta dominanta som kan skilja fantasi från verklighet, att 24/7 relationer antingen är omöjliga på längre sikt, eller skall göras så mycket preudolåtsas att det blir långt till den undergivnes fantasier om hur det borde vara.

Hur kväva behovet av att bli förnedrad?

INNEHÅLL