Mitt liv förstördes av alla lögner
Jag är 30 år och har tidigare varit en stark och glad person med mycket kärlek inom mig.
Idag känner jag mig deprimerad med tankar på döden, och allt gick väldigt fort...
Jag har aldrig levt i en bra relation. Har haft 4 längre förhållanden i mitt liv. Har alltid fått leva i lögner och otrohet. Blivit sårad gång på gång och jag stannade alltid kvar på något sätt.
Jag levde många år i en relation som tillsist blev förmycket för oss båda.
Jag blev därefter starkare än någonsin och jag var trygg med mig själv, jag mådde väldigt bra och mitt liv gick rakt upp, jag såg ljuset och meningen med det.
Jag ville bara vara själv och njuta med att vara den jag var och den glädje jag hade i livet. Jag hade bestämt mig för att vara singel väääldigt länge, men så blev det inte.
Jag träffade min drömkvinna. Min pusselbit i livet. Hon var så perfekt på alla sätt, det var verkligen vi två mot världen och så lycklig som hon gjorde mig... ja, det finns inga ord för det, det är något man bara måste uppleva för att förstå.
Jag var så säker på henne, allt var precis det jag alltid velat ha i mitt liv som partner. Hon skulle inte ljuga för mig om någonting, inte ens om hon hade tagit en godis hade hon kunnat ljuga för mig... men jag hade fel...
En kväll hemma hos mig när vi hade varit tillsammans ett tag ringde det i hennes telefon, det var ett killnamn och hon tröck bara bort ljudet.
"Vem var det?" Svarade jag nyfiket.
"Någon jag bara jobbat med någongång, känner han knappt." Svarade hon.
Men min magkänsla sa något annat, så när hon gick och duschade så gjorde jag det förbjudna, jag kollade i hennes telefon....
Jag hittade knappt 1 veckas gamla konversationer mellan dem där hon skrivit att hon bara ville hem till hans famn efter jobbet. Min värld stannade upp, mitt hjärta hoppade ut genom bröstet och jag fick panik inombords. Jag konfronterade henne om detta och hon hade inget svar på varför hon ljög...
Vid en annan tidpunkt berättade jag för henne vart jag bodde när jag var yngre, hon säger då "ååh där har jag också varit en gång, jag träffade en kille, vi tittade på porr och hade sex".
Jag tänkte då "varför berättar hon det här för mig?"
Vid ett senare tillfälle läste jag ur en tidning om könssjukdomar och frågade henne om hon någon gång haft det.
"Jaa jag skulle en gång testa att ha ett KK, som alla någongång har haft, och han gav mig klamydia" svarade hon.
Vem är det jag egentligen har träffat? Tänkte jag. Vem är hon egentligen? Det här är inte bilden hon byggt upp om sig själv och definitivt inte bilden jag fått om henne.
Det hade räckt med ett JA ellet NEJ och sen väntat på en fråga gällande det svaret.
"Vet du, endel saker kan du hålla för dig själv" sa jag.
En kväll när hon var och tränade så låg jag och kollade på bilder i hennes Ipad. Det var vanliga bilder som var ganska underhållande att titta på. Av nyfikenhet gick jag in på mappen "Borttaget" och ångrade mig djupt efter det...
En rad olika konversationer som hon haft med alla möjliga killar fanns som Print screenat.
När hon kom hem så ville jag bara veta så jag frågade henne om hur många hon varit med. Jag ville bara veta vem jag egentligen hade träffat. Den hon framställde sig själv till att alltid ha varit och som jag fått en bild av? Den man lever med vill man ju lära känna på djupet och inte leva med en falsk bild av.
"Vet inte, under 10st" svarade hon och det blev på något sätt en lättnad för mig. Jag tyckte om henne för den hon var och antalet har egentligen ingen betydelse, men det blev ändå en lättnad över att få känna sig som "Han" och inte "En i mängden" (förstå mig rätt).
Tiden gick och vi båda var väldigt lyckliga.
Träffade en bekant på stan en dag som hade hört att vi hade blivit ett par, och sa från tomma intet "Hon har ju varit med han och han och han".
Det är omöjligt, tänkte jag. Hon har ju berättat allt för mig och skulle aldrig någonsin ljuga för mig. Men jag valde ändå att fråga henne om det eftersom rykten inte kommer från himlen.
Då erkände hon det, och dem där "under 10" hade plötsligt dubblats.
Det gjorde så ont inom mig. Jag hade ju träffat kvinnan i mitt liv som aldrig skulle ljuga. Kvinnan som gjorde mig till världens lyckligaste kille hade vänt och varje namn som dök upp kändes som en otrohet för att jag trodde så mycket på henne första gången. Varje namn gick ju utanför det som jag trodde var sanningen från början.
"Jag lovar, det finns inga fler lögner, snälla ge mig en sista chans" sa hon och jag trodde på henne. Hon ljög en gång, det gör ont men det läker med tiden, tänkte jag.
Men så blev inte fallet. Med tiden så kom det upp nya lögner, nya tårar, nytt svek och det tog aldrig slut. 7-8 gånger kom det upp nya lögner, nya namn, nya händelser och nya chanser. Varför kunde hon bara inte ha varit ärlig första gången när hon fick min idiotiska fråga?
Jag älskade ju henne för den hon var, inte för hennes antal, så varför ljuga om det?
Jag mådde bara sämre och sämre med tiden och en kväll satt jag vid min dator som hon lånat tidigare. Hon hade då fört över en massa filmer från sin telefon till min dator för att hon skulle klippa ihop en film om oss (fint gjort <3). Hon tog bort allt som hon hade fört över till datorn när hon var klar med filmen, trodde hon...
När jag då satt där och kikade igenom min egna dator såg jag en mapp som jag inte sett tidigare.
Jag gick in på den och fann då en massa inspelade filmer...filmerna var hemma gjorda porrfilmer på min flickvän och en annan kille... jag dog inombords den kvällen. Något hände med mitt psyke. Jag bröt ihop, jag grät, morgon som kväll. Jag var arg, jag var ledsen, jag var besviken. Jag sa väldigt elaka saker till henne varje gång alla känslor tog över, jag ville inte vara elak med mening, men mina känslor och min besvikelse över att känna mig lurad tog över varje gång. Jag är mänsklig med känslor och det blev bara förmycket.
Jag frågar mig själv varje dag "Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna allt det här?"
Jag ser dem här filmerna i huvudet dagligen, och inte bara filmen på dem 2, utan en film med hon och alla dem andra som jag vet hon varit med, och jag kan inte råför det. Jag vill ju inte ha dem här bilderna i huvudet. Jag mår så dåligt, jag har fått antidepp utskrivet, jag har tagit en skruvmejsel och rispat i mitt eget ben i hopp om att bli av med smärtan från bröstet. Jag tänker på döden dagligen efter allt som varit. Jag mår inte bra. Hon som gjorde mig till värdens lyckligaste, fick mig till att bli deprimerad på mindre än 2 år, och hon gjorde det inte ens med flit.
Varför just jag? Kan någon svara mig varför?
Allt jag ville var att leva lyckligt, ett ärligt liv och må bra....
Hjälp mig !