Jag skrattar åt andras olycka - och känner inte att det är fel att göra det.
Jag postade detta anonymt i känsliga rummet eftersom det är något jag givetvis inte är särskilt stolt över, men ändå känner jag inte att jag gör fel, rent emotionellt.
Några exempel:
Om jag sitter på en restaurang och ett snabbmatshak och ser någon tappa maten, t.ex. en hamburgare i knät eller i golvet så kan jag inte låta bli att skratta åt det, Fler än en gång har det lett till att den jag skrattat åt blivit arg på mig.
Om jag hör att ett par jag känner separerat så känner jag glädje och tillfredsställelse. Kanske beror det på att jag själv varit ensam länge och inte gläds över människor som lever ihop och älskar varandra, men jag förstår någonstans att det inte är riktigt normalt att känna så. Detta kan jag alltså känna även om det rör sig om vänner/ kompisar.
Om jag läser i lokaltidningen att någon haft inbrott i sin villa så kan jag tänka att det är rätt åt dem, eftersom de har det bättre än mig som bor i stor villa och jag känner att de förtjänar inte detta.
Om jag lyckas trycka till en människa verbalt så njuter jag av det, som om jag har vunnit en idrottstävling och känner en triumf över att den jag diskuterat med känner sig lite sämre, okunnigare och mindre bemedlad.
Jag ser ofta andra människor som falska och hycklande, och den synen har jag haft sedan jag var yngre. Jag var både mobbad och utfryst i perioder i både grundskola och gymnasium och pga det väcktes tidigt hos mig ett stort revanschbehov. Jag tänker att om inte jag ska få det bättre, så ska inte andra få ha det bra heller. Och detta uppfattar jag hos mig själv som normala tankar.
Jag är offentligt och på ytan ingen missunnsam människa och kanske låtsas jag vara mycket snällare än jag i själva verket är. Men dessa sidor visar sig alltså hos mig när jag ser att det går dåligt för andra, när andra klantar sig och kommer till korta på olika sätt.
En gång var det en alkis som halkade på ett halt/ nysåpat golv vid en buss/ tågterminal och slog sig fördärvad. Och jag brast ut i ett gapskratt och tänkte att "Så går det när man super och slår dank". Detta trots att jag själv inte är särskilt måttlig med alkoholen.
Jag dömer andra i huvudet för egenskaper jag själv ofta har. För att jag på något vis ser andra människor som falska och hycklare.
När jag såg folk slåss på stan på helgerna när jag festade i unga år kunde jag stå och smygskratta åt det. Tänkte att de var patetiska som slåss och bråkar om skitsaker, ofta handlade ju bråken om någon tjej som två killar var osams om och jag tänkte att tur att jag inte är så patetiskt känslomässig som de.
Detta var ett axplock men berättar mer om mer info behövs.
Det jag undrar är om det är fler än jag som har sådana här tankar och som gottar sig i eller skrattar åt andras olycka, även om ni kanske inte vill vara sådana i grund och botten. Hur vanligt tror ni det är och vad tror ni jag behöver ändra på i mitt tänkande för att inte vara sådan här?