• Sun 28 Mar 2021 12:28
    18626 visningar
    62 svar
    62
    18626

    Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

    Hej Hej!

    Jag har alltid tänkt att meningen med livet är att få barn med den man älskar.

    Jag var till min stora sorg singel mellan ca 31-41 års ålder.

    Sedan 1,5 år är jag i ett förhållande. Han sade på första träffen att han ville, men hade svårt att få barn. Jag hade aldrig försökt, snarare skyddat mig mot graviditet fram tills dess. Jag trodde att jag skulle vara fertil.

    Det kom senare fram att hans nedsättning berodde på att han haft testikelcancer. Han genomgick 3(misslyckade) IVF med en tidigare relation, ungefär när den upptäcktes.

    Han säger att han i den relationen nästintill blev övertalad till att skaffa barn och verkar lite teaunstiderad av IVF, trots att han inte alls säger sig minnas eller verkar ha varit speciellt aktiv i den processen.

    Han har från första början sagt att han vill ha barn med mig. Efter några månaders ofruktsamma försök kontaktade jag en IVF-klinik. Våra provsvar var så pass dåliga att läkaren direkt rekommenderade äggdonation. Jag fick panik! Bara ordet! Hu! ???? Jag vill ju ha MINA barn, med min partner! Stora tårar! Jag hade ju inte ens försökt!

    Partnern sade då att "vi skall göra allt vi kan". Vi gjorde en behandling, som avbröts. Läkaren som avbröt var inte ordinarie. Efter avbrottet undrade ordinarie varför vi avbrutit????. Jag gick ensam på avslutningssamtal och vi bytte därefter klinik. Här någonstans visade det sig att den första kliniken räknar AMH-värde enligt annan skala och polletten att det verkligen skulle bli en kamp, blev än mer verklig. Nu ville inte partnern mer. Eller jo, han vill ha barn med mig. Men han "tror" inte på IVF och menar att läkarna vet vad de pratar om. Jag har en annan (närmare) relation till läkarkåren och vet att man aldrig kan veta 100%-igt.

    Min partner slutade under processen jobba för att studera. Jag trodde att detta skulle göra att vi kunde ses mer men vi ses istället mindre. Jag har velat flytta ihop med honom, men han vill vänta tills han är klar med studierna. Vi är båda över 40! Vad väntar han på?! Eftersom vi inte bor ihop ses vi för lite, bara på helgerna och är det tentadags, så ses vi inte på runt 10 dagar. Han har bott ihop i två tidigare relationer, där jag tror att han blev bränd och gissar att han är rädd att 'misslyckas' även en  tredje. MEN, jag är ju inte de! I hans senaste relation flyttade de ihop jättefort. Han verkar tro att den relationen tog slut pga det, fastän de bodde ihop i ca. 3 år.

    Under sommaren berättade jag om det misslyckade IVF-försöket och de mörka utsikterna för min yngre syster. Hon kunde - precis som alltid bara prata om allt negativt som går hand i hand med barn. En kväll bad jag under tårar henne överväga att donera mig ägg, om inte ivf:n fungerar. Det är en stor fråga och jag förväntade mig inte något svar där och då. Men, jag har inte fått något svar alls.

    Följden av att partnern ställde sig på sidolinjen till Ivf/barn, har lett till förtvivlan för min del. Hur kunde han lämna mig ensam i kampen om ett gemensamt barn? Han hade behövt stötta mig i allt det jobbiga. Istället fick jag göra det själv samt ensam betala för ytterligare två försök. Ett avbrutet, ett där jag fick Corona mitt i och ett där jag gick vidare till äggplock.

    Precis i tid för sprutstart meddelade min syster i familjechatten att hon var gravid i 13 veckan. Klang och jubelsång! Gravid på första försöket, naturligt. Bam! Jag är VIDRIGT avundsjuk! Hon har aldrig ens velat! För MIG är det ALLT. Hennes partner har inte velat ha barn, men har tydligen ändrat sig och några veckor senare var graviditeten ett faktum.

    Tyvärr var mina äggblåsor tomma. Sorgen lamslående. Läkarna menar att IVF inte förhöjer våra chanser mer än naturligt. Eftersom vi inte bor ihop och ses så sällan, så blir jag oerhört stressad, när månad på månad går, utan att vi ens har försökt. Jag har uttryckt detta till min partner. Men har han inte "lust" blir det inget. Ägglossning eller ej.

    Vi försökte ordentligt en gång (ägglossning sammanföll med semester), för ca. ett år sedan och jag menar att jag då fick tidigt missfall, för allt kändes annorlunda, mensen var sen, men jag fick aldrig ett plus på stickan.

    Relationen har tagit massiv stryk! Att ens överväga äggdonation känns svårt, när partnern inte kunde stötta, anstränga sig minsta lilla för min mikroskopiska chans. Han drar sig undan "när det blir jobbigt" och säger att han inte är 'bra' på att ringa, när vi inte har det bra. Jag har ringt till honom, utan svar. Han skriver då tillbaka "vi hörs imorgon", men hör inte av sig. "Vi hörs" innebär uppenbarligen att jag skall höra av mig IGEN...????

    Vi har nu inte setts på en månad och bara hörts sporadiskt.

    Relationen med syster är också katastrof. Jag kan inte hantera att det gick så in i helvitti lätt för henne, som aldrig velat. Sättet hon meddelade på, I gruppchat, med ultraljud och allt, när jag ringt och pratat med henne om allt i mitt liv. Glömde hon helt min kamp? Det jag pratat om, gråtit för? Att jag bönade om ägg? Jag har skrivit att det inte kändes bra att jag fick beskedet så. Hon har inte svarat. Hon fick Lyckan helt utan ansträngning. Jag som kämpat, får inga barn. Iallafall inte mina egna. Inte ens några med genetisk koppling donerade av henne, vilket hade varit näst bästa alternativ. Hon blir nämligen för gammal enligt gällande svenska regler, i och med graviditeten. Mina val nu: pest eller kolera.

    Jag känner mig sviken av både partner och syster. Hur skall jag stå ut med att se henne med bebis? Hennes famn kommer för alltid vara full. Full av kärlek. Min tom. Hur skall jag kunna fira högtider ihop etc. Som det ser ut får jag antingen sitta och titta på hennes Lycka, eller vara ensam under jul, påsk osv i evinnerlighet.

    Jag har tidigare innerligt älskat bebisar, gärna passat, gillat osv. Det är en av mina absolut bästa grenar. Men, jag kan nu inte se dem mer. Jag står inte ut. Jag försöker distansera mig och tänka att de inte har med mig att göra. Jag vänder på klacken, när kollegor visar nyfösingar etc. Tidigare hade jag varot först framme.

    Som jag känner nu är jag så besviken på syster och vill inte ha med varken henne, hennes överfertile karl eller framtida unge att göra heller!

    Med min "partner" vet jag inte heller vad jag skall göra. Jag väntade i 10 år på att hitta honom och nu känns förhållandet helt förstört. Hur skall det kunna bli bra mellan oss igen? Jag kan inte se det hända.

    Hur hittar man ut?! Hur skapar man "en ny" mening med livet? Hur skall jag orka leva, utan det jag längtat efter och hoppats på att jag skulle få ta del av? Jag blir överraskad och nedslagen varje morgon - för att jag vaknar och jag inser att det inte är en mardröm. Det är mitt 'liv'.???? Hur kan hjärtat fortfarande slå, när det har gått sönder?

  • Svar på tråden Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
  • Sun 28 Mar 2021 13:34
    #5
    -1

    Tack för era svar!

    Jag är väldigt öppen gentemot mina föräldrar. Mina bröder vet också i princip hur det ligger till. Min syster med, antar jag. Hon lyser dock med sin frånvaro.

    Jag går hos en terapeut. Känner dock att det så här långt mer har handlat om att jag berättar om min sorg och mina tankar. Jag förstår att det kanske inte är partnerns fel att det inte går, men naturligt bidrar hans tillkortakommanden, samtidigt som han inte alls är dedikerad till att ens försöka detta. Jag förstår inte hur han kan säga att han en barnlängtan och samtidigt vara handlingsförlamad.

    Jag är också med på att min syster inte kan låta bli att skaffa barn för min skull. Timing en är dock helt katastrofal! Jag trodde uppenbarligen att vi hade en närmare relation än vi har - eller vad hon vill ha. Jag är främst besviken på henne, för att hon inte kommunicerade. Jag hade självklart varit avundsjuk ä då, men att hon inte pratade med mig känns fruktansvärt.

    Jag är så tom och svart inuti, som man kan bli. Jag tror ibland att tårarna har tagit slut, men de gör inte det.

    Adoption är vad jag vet inte aktuellt på något sätt. Jag är vad jag vet för gammal, bara en sådan sak. Tror inte heller att man får göra det ensam, utan skall vara gift osv.

    Jag skall läsa era svar igen och se om jag missat något.

  • Sun 28 Mar 2021 15:32
    #10

    Tack igen för kloka ord! Ni är fina ni!

    Jag skall träffa terapeuten imorgon och fråga om hon kan ge lite mer vägledning, än att bara lyssna.

    Jag och partnern har pratat om äggdonation, så det alternativet kvarstår, om inte annat i teorin. Det har han däremot varit mycket skeptisk till, för han vill stt det skall vara mitt...

    Åldersgränsen förr äggdonation har jag några år kvar till, men samtidigt vill jag ju inte vara uråldrig när jag skall i så fall skall föda ett barn gav flera skäl. Det jag däremot känner nu är att partnern i sin frånvaro, under IVF-försöken lite har diskat sig här med. Han har läst och tänkt mycket, på info som jag skickat, men söker inte själv. Jag ville innerligt att han skulle bli pappa till vårt barn, men dessa känslor har avtagit i takt med att han avvisar och drar sig undan. Hade han sagt att han inte ville ha barn, att han ångrat sig på den punkten, hade det på sitt sätt varit lättare att hantera. Han har en coping strategi som innebär att han drar sig undan, när något är jobbigt och hoppas att det skall gå över. För mig blir saker bara värre, för de hinner växa sig större och få eget liv. Jag menar att hade han ansträngt sig bara lite, hade vi tillsammans kunnat gå vidare i processen. Han verkar tro att man kan välja och vra andelar i en process, som jag anser är gemensam. Hade han sagt att han inte ville ha barn, hade det varit tydligare.

    Det har alltid varit viktigt för mig att vara lik mina släktingar. Min pappa är tvilling och hans båda äldre systrar också. Stora syskonskaror på båda sidor. Det gör att det ofta har pratats om vem som brås på vem, är lik vem osv. Inte bara mellan syskon, utan kors och tvärs med mostrar och fastrar, mor och farföräldrar (när de levde) också. Men, äggdonation eller embroydonation är en möjlighet. Tyvärr känner jag även här att systerns situation ställer till det. Hon kommer alltid att ha ett genetiskt barn, såsom jag önskat. Jag är rädd att känna att mitt eventuella barn skulle vara "sämre"/"mindre värr. Eftersom de skulle vara hyfsat jämnåriga, kommer även de att jämföras. Det ena barnet som är likt, det andra inte. Att andra skall tänka det med. Att det är själviskt att skaffa barn själv etc. Att jag inte hade varot lika glad för den graviditeten som en med egna känd eller. Jag vill förtydliga att jag aldrig tänkt så om någon annan, men vill försöka vara ärlig med hur jag själv känner. Jag är ganska säker på att jag hade älskat ett det barnet, men samtidigt orolig för att tanken på att det inte var vad jag ville ha EGENTLIGEN, kommer ligga kvar. I den här situationen förhandlar man ständigt med sig själv. Det är lite otäckt.

    Jag övervägde spermiedonation för några år sedan, men valde bort det för att jag ville att mitt barn skulle ha en pappa. Jag kommer själv från en intakt kärnfamilj, vilket eventuellt påverkar min konservativa syn. Att få ett barn som jag själv inte är släkt med känns ännu värre än en okänd pappa och nu behöver jag eventuellt överväga ett alternativ helt utan genetik koppling. Då tänker jag att de åtminstone behöver vara två, så att de kan få vara lika varandra.

    Syster: Jag vet inte. Jag var så klart medveten vad frågan innebär fysiskt, eftersom jag själv gjort IVF. Den emotionella aspekten är så klart en annan. Jag hade bara önskat att hon övervägde. Hade rollerna varit ombytta hade jag haft FRUKTANSVÄRT dåligt samvete gentemot henne. Jag hade mått otroligt dåligt över det. Hon förefaller oberörd. Eftersom hon även tyckt att förlossning var det sämsta I världen hade det kanske till och med kunnat kännas okej för henne. Jag hade ändå kunnat få ett barn som liknade henne och vise versa. Jag förstår att det är en svårt fråga att få, men det är fanimej heller ingen lätt fråga att behöva ställa.

    Om hon hade frågat mig om en njure, för det näst bästa/minst sämsta livet. Skall jag då inte svara, för att det känns lite jobbigt att hon ens frågade?

    Jag hade älskat hennes unge, som min egen (tror jag), om situationen och toningen var en annan. Jag har en jättefin relation till mina båda brorsdöttrar. De är dock några år äldre och inga bebisar. Här får jag extrem ångest bara av att en tänka tanken på att behöva se henne med barnet i framtiden. Det är som kryptonit! Jag klarar inte det! Det kanske blir annorlunda med tiden, men det känns som idel dödsmörker.

  • Sun 28 Mar 2021 17:14
    #11

    Tack Jenzia! Jo, jag har hört en hel del av poddem

    Då var jag glad att tillhöra skaran med partner... Typiskt.

    Det är också märkligt att ständigt matas med att man sedan länge passerat sitt bäst-före datum, när man ä då rimligtvis har ungefär halva livet framför sig. Känner mig fullkomligt passé och som jag bara borde lägga mig ner och dö. Samtidigt typ ett halvt liv kvar att (över) leva.

  • Sun 28 Mar 2021 22:23
    #15

    Tack igen!

    Jag övervägde insemination, för flera år sedan, men bara det utlöste ångest och tårar. Jag ville ju ha en pappa och ett familjeliv. Nu, kan jag så klart ångra det beslutet, när det är kört för mig själv, men jag kan ju inte vrida klockan tillbaka. Jag hoppades så klart träffa någon, medans tid var.

    Jag är helt med på att ett barn av egna köns eller i te behöver vara likt, men jag tänker ändå att man hade kunnat se olika drag. Oavsett vet man liksom att man inte kan "skylla" på någon annan (skämt och sido). Jag tycker lite att det med okänd donator känns som att köpa grisen i säcken. Man letar efter partner i decennier och skaffar sedan barn med någon total främling. Det är ju skitläskigt!

    Karln i fråga är extremt introvert och fåordig. Jag är ganska övertygad om att han också mår dåligt i detta. Han säger att han önskat att det var annorlunda, nästan mer för min skull än sin egen. Med det sagt ändå inga initiativ till 'umgänge' som hade kunnat resultera i lycka.

    Jag för väl försöka prata med honom. Känner mig dock så himla besviken, sviken och arg.

    Gällande syster. Det där är en sabla öm tå. Timing en är katastrofal! Jag fattar verkligen att det är en svår och stor fråga, men jag behövde ställa den. För MIG hade det varit det absolut bästa alternativet.

    Hon bor långt bort, så vi ses inte. Tveeggat, för det innebär att det kommer bli stort och jobbigt när vi till slut konfronteras mot varandra.

    Eftersom hennes partner inte velat ha barn och hon bara i mitten av september bestämde sig för att hon ville, är det ju otroligt att hon bara en månad senare var gravid. Usch, bara ordet bränns liksom!

    När jag pratade med henne om min situation under mella dagarna frågade jag till sist om det löst sig med partnern. Jo, sade hon trevande. Då var hon redan i andra månaden, men sade inget. Stt hon inte pratade med mig, gör ont. Hon kände till min situation (eh... Jag frågade till och med om ägg), men suckade liksom varje chans att vara öppen mot mig, såsom jag var mot henne. Hade jag fått något som jag visste att hon läääänge innerligt velat ha och jag fick det superlättvindigt, hade jag mått dåligt över orättvisan. Hon bara smällde upp i familjechatten att hon var gravis och upp med UL-bild. Taaaaaaack. Har aldrig någonsin gråtit som jag gjorde den kvällen, som sammanföll med ännu en sprutstart). Ögonen såg ut som jag hade fått en stroke dagen efter.

    På något sätt kanske det kan lösa sig med henne, men det kommer att ta tid. Jag kan absolut inte nu. Tänker dock på hela skitsoppan dygnet runt.

    Tack för stt ni tagit er tid att svara! ????

  • Mon 29 Mar 2021 06:07
    #20
    -1

    JK,

    Detta är möjligen det mest hatiska inlägg kag någonsin har läst. Låt mig förtydliga: när jag pratade om min situation med min "syster" I somras kunde hon enbart fortsatt vara negativ, som alltid. Jag behövde ställa frågan för mig, för det hade varit det absolut näst bästa alternativet för mig. Hon blev inte gravid förrän ca 4 månader senare.

    Under mellandagarna, när jag pratade med henne, så berättade hon att hon (ännu en gång) misslyckats med att lämna in masters uppsats, som hon denna gången hade tagit tjänstledigt för att göra. Hon hade varit"sjuk", så den kom inte in i tid. Jag uttryckte min djupaste sympati, för att hon mått så dåligt, så att hon ännu en gång inte fått klart den. Att hon verkligen borde kolla upp varför hon mått så dåligt och jag uttryckte min oro för henne. Att hon med gott mod tog emot denna empati, för att hon fått den 'sjukdom' jag så innerligt kämpat för, känns faktiskt helt bisarr. Hon visste naturligtvis att hon inte var sjuk, utan gravid. Sympatiskt? Inte i mitt tycke.

    När hon I klang och jubelsång meddelade att hon blivit välsignad med LYCKAN, svarade jag naturligtvis med ett stort grattis och att det måste kännas underbart fantastiskt. Därefter fick jag sätta nålen i magen på mig själv för ca femtio de gången. Det var första gången jag grät under sprutorna.

    Att uttrycka sig så fullkomligt empati löst som du gör, gör mig riktigt ont! Du har uppenbarligen aldrig behövt kämpa med olyckan dels att vara ofrivilligt ensam, dels att kämpa med ofrivillig barnlöshet.

    Jag lider av alla dessa omständigheter dygnet runt och har nu i två månaders tid endast sovit 3-5 per dygn. Jag tänker på min syster enormt mycket, men hon förefaller helt ha glömt att jag va drar på denna jordskorpa,

    jag med.

    På vilket sätt tycker du att det är rimligt att en partner som uttrycker barnlö gtan inte ens kan överväga att ha sex, när det ändå finns en mikroskopisk chans?

    Jag var hos en gynekolog när jag var i samma ålder som min syster är nu (redan då hade jag uttryckt min oro för henne kring barnaalstrande). Jag ville undersöka att frysa ner ägg. Gynekologen avfärdade mig med att säga att jag som var så trevlog och såg trevlog ut, skulle ju inte ha några problem att hitta en partner. Men det hade jag. Det tog ytterligare fem år. Inte för att jag i te har fått skamliga förslag. Jag har heller aldrog velat 'lura' någon, så jag anser det moraliskt förkastligt.

    JK, jag betackar mig för att du 'sparkar' på mig som redan ligger så djupt ner i gjyttnan att jag inte får luft. Jag skulle tro att jag faktikst har fått min syster att ta sin chans medan den fanns, för att hon nog ä få har lyssnat på min Olycka. Sedan är det sorgligt att hon inte vill ha en relation med mig. Jag har exempelvis frågat om jag fick besöka henne, men det 'passar' aldrig.

    Att genom ett inlägg där jag uttrycker mina tankar, till brädden fyllt med smärta, döma ut mig som person, säger mer om dig än om mig. SÅ skulle jag aldrig göra.

  • Mon 29 Mar 2021 06:23
    #21

    Tack Barbara!

    Ja, ofrivillig barnlöshet är vidrigt! Jag känner att vissa personlighetsdrag som jag tidigare haft, nu har försvunnit. Saker i mig har gått sönder. Exempelvis bebisglädjen. Den finns inte längre. Typ som att behöva speinga på ett brutet ben, med benpipor utstickande. Drt går inte.

    Återigen, vill jag säga till er, som inte kan förstå att jag behövde ställa frågan, att den behövde ställas. För att kunna välja nägonslags alternativ, behöver man veta vilka alternativ som finns. I barnlöshetssorgen, såg jag en ljusglimt av det som alternativ.

    Gissningsvis kommer min syster nu att ploppa ur sig unge på unge, tills hon är 53, eller så kommer hon att upptäcka att det kanske inte är lika lätt, om hon någon gå g försöker skaffa syskon. Det får vi se. Ka ske kan hon då förstå en mikromilimeter av smärtan jag tvingas uthärda.

    Att min partner lämnar mig ensam i min största sorg, som vi borde kunnat stötta varandra i är också en stor sak, naturligtvis.

    Jag vet ännu inte hur jag på något sätt skall kunna överleva detta trauma. Att inte kunna känna framtidshopp eller se något ljus överhuvudtaget, är inte så lätt.

  • Tue 30 Mar 2021 09:12
    #36
    +1

    Tack till er som tagit sig tid att skriva. Det är en stor sorg och jag känner att jag fortfarande befinner mig i en torktumlare av idel mörker. Jag pendlar oerhört i form av beslut, men tror som flera skrivit att min enda chans ur evig bitterhet är att försöka tänka att ett icke genetiskt barn också hade kunnat bli bra. Är dock rädd så in i tusan, men skall se hur jag kan tänka kring detta. Jag tycker att det är lite läskigt hur man i den här processen ständigt förhandlar med sig själv och kommer längre och längre bort från önskescenariot. Det man i början av processen trodde var ens gräns puttas och längre och längre ner på listan. Finns det en gräns? Var går då den?

    Någon skrev att min partner säkert också mår dåligt i detta och det är jag rätt övertygad om att han gör, men faktum kvarstår: hans ord och handling hänger inte ihop. Och han släpper inte in eller kommunicerar. Han har inte ens ringt tillbaka, när jag har ringt. Det är möjligt att han, som någon skrev väntar på att jag skall ha sörjt färdig och dyka upp igen, men jag känner snarare att han övergav mig i en sorg som vi kunde/borde ha delat. Att bara välja att vara med på vissa bitar i en relation, eller när den är bra, tycker inte jag vittnar om ett stabilt framtida föräldraskap. Han har absolut trauma i bagaget kring detta, men bristen på kommunikation, att han motsäger sig själv, gör det svårt för mig.

    Gällande min syster vill jag också förtydliga att det som är det stora sorgens för mig, är att hon (enligt min uppfattning) har sett oss som påtagligt mycket mindre nära än vad jag har trott och önskat. HELT bortsett från min fråga till henne om att överväga äggdonation till mig, eller att hon blev välsignad med mitt önskeliv. Min ena bror har sagt detsamma. Han konstaterade också att det alltid är han som kontaktar henne osv. Hon är i sin bubbla, men jag vill nog påstå att hon i retrospektiv också har befunnit sig där, kanske till och med i flera år. Jag hade önskat att hon hade känt att hon kunde prata med mig, såsom jag kände att jag kunde prata med henne. Jag är oerhört orolig över hennes och min relation. Så pass att jag gråter och ligger sömnlös på nätterna. Jag har skräck för när vi kommer ses nästa gång. Jag har grattat henne, som sig bör, men också sagt i ett annat meddelande att det är svårt för mig att hantera, för att jag är förkrossad för egen del. Det kanske hon skulle kunnat förstå. Och sen var hon borta. Jag är inte av uppfattningen att folk kan ersättas hur som helst, så jag tar relationsförluster hårt.

    Jag skall försöka sudda ut bruset av de krossade relationerna till partner och syster och fokusera på vad som kan göra mitt liv drägligt igen.

  • Tue 30 Mar 2021 09:25
    #37

    Någon föreslog ett husdjur. Jag har en hund. Han är min Pälskling! Vi har en mycket fin relation! Min partner har en katt, som han tar hand om på ett fint sätt. Jag hoppas innerligt att hunden hänger med i många år än, men fasar för att inte ha tillväxt på annat håll, den dag han sorgligt nog inte är med mer.

  • Tue 30 Mar 2021 13:42
    #41

    Det skulle kunna vara så att hon håller sig undan för att inte såra. Men, jag blir sårad av att hon gör så. Jag uppfattar det som att hon inte bryr sig alls.

    Jag blir också sårad av att partnern drar sig undan.

    Sättet som min syster meddelade på med ultraljudsbild och allt gör att jag undrar om hon varken sett, hört eller uppmärksammat min fruktlösa kamp.

    Jag undrar också hur hon tänker sig att hennes försvinnande skall kunna ge en vettig relation i framtiden. Hon kommer naturligtvis inte att bli mindre gravid med tiden.

  • Mon 5 Apr 2021 11:56
    #46
    Hyacintia skrev 2021-03-29 21:00:55 följande:

    Jo, jag tycker det.

    Det var synd om honom att han hade cancer, men då om ngt borde han ha förståelse att hans partner är rädd att aldrig vli förälder om han varit/är med om samma sak med små chanser till ett biologiskt barn.

    Men det är inte därför jag tycker han är ett rövhål. Jag tycker hans sätt emot Ts är bedrövligt, han är för fan över 40 år. Kom igen lite för sjutton. Sitta och böla för det som varit, ja gör det och gå vidare.

    TS jag säger detta med liknande erfarenheter som du!

    Jag förstår din längtan, jag förstår dina ologiska känslor emot din syster, och vet du.

    Om något ska hända får du ta tag i det själv.

    Att du tänker på en massa orelevanta saker som att ditt barn vore mindre värt ån din syster pga av generna kommer du släppa bär du får din fina bebis. Tänk, ett donerat frisk ägg som du vet är tiptop, med ditt friska blod, ditt fostervatten som dne andas i, din kropp, din moderkaka som den växer fram ur, och ni är sammankopplade med navelsträngen, DET du! Ni är ett!

    Det är DU som skapar bebisen i dig oavsett vart de första cellerna kommer ifrån. Den får din sinnestämning, hör dina hjärtslag från insidan.

    Ställ ett ultimatum till din kille. Visa engagemang eller sånkan du gå vidare!

    Du har stark vilja, starka åsikter! Denna fighten tar du! Kör på så är du mamma inom 2 år!


    Tack! ???? Jag sökte förståelse, eftersom den är svår att finna bland icke barnlösa. Det känns som att du förstår och talar av viss erfarenhet.

    Jag tog mod till mig och pallrade mig hem till partnern i veckan. Det var skitläskigt först, men blev sedan lite bättre, tycker jag. Vi har nu mer kontakt, men sörjer barnlöshet en på var sitt hål. Vi har båda svårt att se hur 'detta' skall kunna bli bra igen, men tycka ganska uppenbart ändå om varandra (iallafall).

    De dagar så jag lyckas stänga ute bruset av partnerproblematiken och syster, mår jag bättre, men emellanåt är jag är så förtvivlad att jag inte tror att det kommer att bli bra för mig. Hur jag än gör/inte gör. Jag kanske inte kan bli lycklig.

    Mina föräldrar är de som på nära håll ser/hör hur jag mår, men de möter mig också med ganska totalt oförstånd. De förstår så klart min syster, eftersom de varit i hennes välsignade tillstånd 4 (!) gånger. I min: aldrig.

    De har svårt att klämma ur sig att min situation ens är sorglig eller orättvis. "Du hade ju kunnat inseminera dig tidigare". Jo, rack! Det vet jag ju, men min önskan var ett familjeliv. Jag får ta skeden i vacker hand och inse fakta, fastän det är vedervärdigt svårt, men hade också önskat förståelse för att det iallafall för mig innebär en smärta att inte kunna få genetiska barn (typ mammas näsa, pappas ögon eller att ungen är helt sin egen).

    Jag pendlar mellan alternativen, men är idag bara ledsen.
  • Mon 5 Apr 2021 12:29
    #47
    Anonym (Jkl) skrev 2021-04-03 21:45:34 följande:

    <3 vill skicka en stor kram till dig. Låt inte relationen till ditt systerbarn bli förstörd pga detta, du spelar en viktig roll som moster <3

    Gällande det andra... har du kollat vad som gäller vid adoption? Förstår att det är en helt annan sak men ändå, du blir mamma och ett litet fint barn.

    Men... kan du inte få andra ägg donerade än din systers?


    Tack! Jag tror att adoption är svårt och kör då hellere på donation. Jag är dock livrädd att detta inte skall "duga". Jag känner också att det ger en större press på att allt måste gå så herrans bra, eftersom valet är så medvetet. Jag vet helt enkelt inte...

    Gällande syskonbarnet, så vet jag faktiskt i te hur det skall gå till. Jag upplever att jag hade haft en chans till relation till denna unge, om min syster hanterst det annorlunda. Hade hon delat med sig lite tidigare, hade inte hennes glädje krockat så fatalt med min Olycka. Eftersom hon dessutom 'försvunnit' upplever jag att hon inte vill ha någon kontakt. Hon har eventuellt inte haft dåliga avsikter, men hon har heller inte på något sätt försökt underlätta eller visat empati för mig.

    Jag träffade några vänner med litet barn nu, under påskhelgen. Min vän noterade en skillnad hos mig, gentemot deras barn - distans, från min sida. Jag tänkte på det själv också. Hade det varit för några månader sedan, så hade jag sprungit efter barnet, medan föräldrarna i lugn och ro hade kunnat konversera. Jag hade legat på golvet och lekt, varot den som önskat få mata, hålla osv. Men nu KAN jag inte. Jag förmår inte.
  • Mon 5 Apr 2021 22:40
    #50
    Anonym (Jkl) skrev 2021-04-05 17:27:43 följande:

    Jag förstår det. Det är bra du är medveten om varför och det är inget fel. Det får vara så just nu. Du jobbar ju med dig själv hela tiden.


    Jkl! Vilken klippa!

    Jag och systern har aldrig varit osams, vad jag kan minnas innan. Eller i mitt tycke kanske jag skall säga. Jag kan ju inte uttala mig för henne. Men, hon har aldrog uttalat något sådant iallafall. Det har hänt att jag har blivit irriterand ibland, för att hon är konflikträdd, men detta är riktigt många år sedan. Hon kunde säga en sak /uttrycka en åsikt till mig på tu man hand och om det sedan uppstod diskussion i ett större sammanhang, så var hon tyst och står inte för sin åsikt.

    Jag är faktikst inte då säker på att hon älskar mig, men det är en annan sak. Jag har bjudit in henne i det som är viktigast i mitt liv. Hon är en av extremt få. Hon gjorde inte samma sak. Jag trodde uppenbarligen att vi stod varandra påtagligt närmre än vad hon gör, vilket är en stor sorg. Därmed känner jag att hon har valt bort mig. Det får hon ju göra, men jag anser mig ha rätt att känna mig ledsen och sviken över att hon tydligen inte uppskattade vår relation, såsom jag gjorde.

    Insemination är tyvärr önsketänkande. Min äggreserv är usel, uppenbarligen. Därför har ivf inte fungerat.

    Jag bråttas med tankarna om icke-genetiskt barn och pendlar kring beslutet. Ibland tror jag på det, ibland inte alls. Ibland tror jag att jag absolut skulle älska barnet, ibland känns det bara fel och HELT omöjligt och som att jag skulle föda någon annans barn. Jag sörjer fortfarande mina egna ägg och tänker att jag måste få göra det med.

    Tack för din omtanke och dina ord!
  • Mon 5 Apr 2021 22:41
    #51
    Anonym (Jkl) skrev 2021-04-05 17:27:43 följande:

    Jag förstår det. Det är bra du är medveten om varför och det är inget fel. Det får vara så just nu. Du jobbar ju med dig själv hela tiden.


    Min vän förstod också! :o) Skönt!
  • Tue 6 Apr 2021 20:53
    #54
    Anonym (Solblomma) skrev 2021-04-06 09:01:39 följande:

    Usch för dig, TS. Jag är också ofrivilligt barnlös och det kommer inte kunna bli några barn här, så börja inte anklaga mig för att inte förstå något om saken.

    Du ställer ENORMA krav på dina anhöriga, och verkar dessutom tro att allt kretsar kring dig. Du gjorde generalfel som frågade din syster om hennes ägg. Du gör generalfel för att hon sagt nej (uteblivet svar = nej). Sånt där ska den andre i så fall erbjuda helt på eget bevåg, och helst inte före personen själv fått barn så personen vet vad exakt hon ger bort.

    Din syster hade INGEN skyldighet att berätta sin graviditet för dig i mellandagarna. Sättet hon berättade på var HELT rätt. Du kunde ha din superledsna reaktion helt privat där du var. Så klagar du på att hon är glad över sin graviditet, lyckan och miraklet hon går igenom. Ursäkta, får hon inte vara det eller? Din missunnsamma översittare!!! Du klagar på att hon skjutit på mastern för att hon varit sjuk, men i själva verket var gravid. MAN KAN BLI SJUK AV ATT VARA GRAVID. Du klagar på att hon är konflikträdd och inte vågar säga vad hon tycker i gruppsammanhang, fast hon vågat säga det privat till dig. Hur kan du kräva av andra att de ska vara modiga inför allt och alla? Alla är inte likadana!

    DU är ju den som verkar köra er relation helt i botten. Gör inte hon (och andra) exakt som DU vill (som du inte ens sagt) så gör de fel.

    Lägg av!!! Du beter dig fruktansvärt illa!

    Och detta kommer alltså från en som aldrig kommer få barn, som har systrar och bröder som får barn efter barn. Deras lycka och fertilitet har INGET med min olycka att göra.


    Solblomma! Du låter faktiskt allt annat än solig.

    Betänk att det är du som utrycker dig otrevligt om mig som person. Översittare, det var något helt nytt! På vilket sätt? 

    Jag förstår inte vad jag har gjort dig, som gör att du skriver så fruktansvärt elaka saker om mig, i min absolut djupaste sorg. 

    Ja, jag frågade min syster om att ÖVERVÄGA att donera ägg. Hon svarade inte och blir dessutom för gammal, så det är överspelat.  Du gör generalfel för att hon sagt nej (uteblivet svar = nej). Hur menar du här? Jag har gjort fel för att hon sade nej/inte svarade. Hur? När?

    Jag har aldrig någonsin sagt något om att hon inte vågat uttrycka sin åsikt. Sammanhangen som jag tänker på är att vi pratat själva, om en av våra bröder sedan varit i närheten, duckar hon. Så ja, att inte våga säga saker "inför ALLT och ALLA" var i själva verket andra familjemedlemmer... Men visst. Alla är olika. Jag har blivit irriterad på att hon inte stod på sig i dessa sammanhang. Beklagar detta! Det är uppenbarligen också ett generalfel, att tycka att det är synd att någon inte vågar stå för det de faktiskt tycker.  

    Ställer jag orimliga krav på att min partner är med på IVF, när han utryckligen sagt att han har barnlängtan och vill ha barn med mig och jag har betalat. Hm.... Du och jag förstår uppenarligen inte varanda ALLS.

    Jag får absolut känna att jag inte alls gillade sättet hon meddelade mig på. Kul att du gillade det, men det gjorde inte jag. Inte på något sätt, faktiskt. 

    Jag beter mig fruktansvärt illa, skriver du. Hur? Genom att be om stöd och hjälp här? Hmm.... Återigen delar vi uppenbarligen inte samma uppfattning. 

    Ja, jag tyckte att det kändes ganska skit att hon, lät mig oras och tog emot min empati för hennes "sjukdom" som jag gjort vad som helst för att få (första försöket, naturligt) och återigen missat sin uppsats.

    Varför ens skriva om man varken kan vara konstruktiv eller hjälpsam?
  • Tue 6 Apr 2021 20:53
    #55
    Anonym (Solblomma) skrev 2021-04-06 09:01:39 följande:

    Usch för dig, TS. Jag är också ofrivilligt barnlös och det kommer inte kunna bli några barn här, så börja inte anklaga mig för att inte förstå något om saken.

    Du ställer ENORMA krav på dina anhöriga, och verkar dessutom tro att allt kretsar kring dig. Du gjorde generalfel som frågade din syster om hennes ägg. Du gör generalfel för att hon sagt nej (uteblivet svar = nej). Sånt där ska den andre i så fall erbjuda helt på eget bevåg, och helst inte före personen själv fått barn så personen vet vad exakt hon ger bort.

    Din syster hade INGEN skyldighet att berätta sin graviditet för dig i mellandagarna. Sättet hon berättade på var HELT rätt. Du kunde ha din superledsna reaktion helt privat där du var. Så klagar du på att hon är glad över sin graviditet, lyckan och miraklet hon går igenom. Ursäkta, får hon inte vara det eller? Din missunnsamma översittare!!! Du klagar på att hon skjutit på mastern för att hon varit sjuk, men i själva verket var gravid. MAN KAN BLI SJUK AV ATT VARA GRAVID. Du klagar på att hon är konflikträdd och inte vågar säga vad hon tycker i gruppsammanhang, fast hon vågat säga det privat till dig. Hur kan du kräva av andra att de ska vara modiga inför allt och alla? Alla är inte likadana!

    DU är ju den som verkar köra er relation helt i botten. Gör inte hon (och andra) exakt som DU vill (som du inte ens sagt) så gör de fel.

    Lägg av!!! Du beter dig fruktansvärt illa!

    Och detta kommer alltså från en som aldrig kommer få barn, som har systrar och bröder som får barn efter barn. Deras lycka och fertilitet har INGET med min olycka att göra.


    Solblomma! Du låter faktiskt allt annat än solig.

    Betänk att det är du som utrycker dig otrevligt om mig som person. Översittare, det var något helt nytt! På vilket sätt? 

    Jag förstår inte vad jag har gjort dig, som gör att du skriver så fruktansvärt elaka saker om mig, i min absolut djupaste sorg. 

    Ja, jag frågade min syster om att ÖVERVÄGA att donera ägg. Hon svarade inte och blir dessutom för gammal, så det är överspelat.  Du gör generalfel för att hon sagt nej (uteblivet svar = nej). Hur menar du här? Jag har gjort fel för att hon sade nej/inte svarade. Hur? När?

    Jag har aldrig någonsin sagt något om att hon inte vågat uttrycka sin åsikt. Sammanhangen som jag tänker på är att vi pratat själva, om en av våra bröder sedan varit i närheten, duckar hon. Så ja, att inte våga säga saker "inför ALLT och ALLA" var i själva verket andra familjemedlemmer... Men visst. Alla är olika. Jag har blivit irriterad på att hon inte stod på sig i dessa sammanhang. Beklagar detta! Det är uppenbarligen också ett generalfel, att tycka att det är synd att någon inte vågar stå för det de faktiskt tycker.  

    Ställer jag orimliga krav på att min partner är med på IVF, när han utryckligen sagt att han har barnlängtan och vill ha barn med mig och jag har betalat. Hm.... Du och jag förstår uppenarligen inte varanda ALLS.

    Jag får absolut känna att jag inte alls gillade sättet hon meddelade mig på. Kul att du gillade det, men det gjorde inte jag. Inte på något sätt, faktiskt. 

    Jag beter mig fruktansvärt illa, skriver du. Hur? Genom att be om stöd och hjälp här? Hmm.... Återigen delar vi uppenbarligen inte samma uppfattning. 

    Ja, jag tyckte att det kändes ganska skit att hon, lät mig oras och tog emot min empati för hennes "sjukdom" som jag gjort vad som helst för att få (första försöket, naturligt) och återigen missat sin uppsats.

    Varför ens skriva om man varken kan vara konstruktiv eller hjälpsam?
  • Tue 6 Apr 2021 21:04
    #56
    Anonym (Jkl) skrev 2021-04-06 10:29:54 följande:
    Tack igen för fina, värmande och kloka ord! 

    Jag jobbar med att komma fram till vad som kan vara bäst för mig och så klart för ett eventuellt framtida barn. Jag kommer själv från en intakt kärnfamilj och har det som referens för familjebildning, vilket säkert påverkar mig. Att fatta beslut som innebär att man är ensam förälder (utan genetisk koppling) känns SKITLÄSKIGT! Det tåls att tänka på! 

    Tack igen! 
Svar på tråden Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.