Forum Ofrivillig barnlöshet - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

    Sön 28 mar 12:28 Läst 0 gånger Totalt 57 svar
    Sön 28 mar 12:28

    Hej Hej!

    Jag har alltid tänkt att meningen med livet är att få barn med den man älskar.

    Jag var till min stora sorg singel mellan ca 31-41 års ålder.

    Sedan 1,5 år är jag i ett förhållande. Han sade på första träffen att han ville, men hade svårt att få barn. Jag hade aldrig försökt, snarare skyddat mig mot graviditet fram tills dess. Jag trodde att jag skulle vara fertil.

    Det kom senare fram att hans nedsättning berodde på att han haft testikelcancer. Han genomgick 3(misslyckade) IVF med en tidigare relation, ungefär när den upptäcktes.

    Han säger att han i den relationen nästintill blev övertalad till att skaffa barn och verkar lite teaunstiderad av IVF, trots att han inte alls säger sig minnas eller verkar ha varit speciellt aktiv i den processen.

    Han har från första början sagt att han vill ha barn med mig. Efter några månaders ofruktsamma försök kontaktade jag en IVF-klinik. Våra provsvar var så pass dåliga att läkaren direkt rekommenderade äggdonation. Jag fick panik! Bara ordet! Hu! ???? Jag vill ju ha MINA barn, med min partner! Stora tårar! Jag hade ju inte ens försökt!

    Partnern sade då att "vi skall göra allt vi kan". Vi gjorde en behandling, som avbröts. Läkaren som avbröt var inte ordinarie. Efter avbrottet undrade ordinarie varför vi avbrutit????. Jag gick ensam på avslutningssamtal och vi bytte därefter klinik. Här någonstans visade det sig att den första kliniken räknar AMH-värde enligt annan skala och polletten att det verkligen skulle bli en kamp, blev än mer verklig. Nu ville inte partnern mer. Eller jo, han vill ha barn med mig. Men han "tror" inte på IVF och menar att läkarna vet vad de pratar om. Jag har en annan (närmare) relation till läkarkåren och vet att man aldrig kan veta 100%-igt.

    Min partner slutade under processen jobba för att studera. Jag trodde att detta skulle göra att vi kunde ses mer men vi ses istället mindre. Jag har velat flytta ihop med honom, men han vill vänta tills han är klar med studierna. Vi är båda över 40! Vad väntar han på?! Eftersom vi inte bor ihop ses vi för lite, bara på helgerna och är det tentadags, så ses vi inte på runt 10 dagar. Han har bott ihop i två tidigare relationer, där jag tror att han blev bränd och gissar att han är rädd att 'misslyckas' även en  tredje. MEN, jag är ju inte de! I hans senaste relation flyttade de ihop jättefort. Han verkar tro att den relationen tog slut pga det, fastän de bodde ihop i ca. 3 år.

    Under sommaren berättade jag om det misslyckade IVF-försöket och de mörka utsikterna för min yngre syster. Hon kunde - precis som alltid bara prata om allt negativt som går hand i hand med barn. En kväll bad jag under tårar henne överväga att donera mig ägg, om inte ivf:n fungerar. Det är en stor fråga och jag förväntade mig inte något svar där och då. Men, jag har inte fått något svar alls.

    Följden av att partnern ställde sig på sidolinjen till Ivf/barn, har lett till förtvivlan för min del. Hur kunde han lämna mig ensam i kampen om ett gemensamt barn? Han hade behövt stötta mig i allt det jobbiga. Istället fick jag göra det själv samt ensam betala för ytterligare två försök. Ett avbrutet, ett där jag fick Corona mitt i och ett där jag gick vidare till äggplock.

    Precis i tid för sprutstart meddelade min syster i familjechatten att hon var gravid i 13 veckan. Klang och jubelsång! Gravid på första försöket, naturligt. Bam! Jag är VIDRIGT avundsjuk! Hon har aldrig ens velat! För MIG är det ALLT. Hennes partner har inte velat ha barn, men har tydligen ändrat sig och några veckor senare var graviditeten ett faktum.

    Tyvärr var mina äggblåsor tomma. Sorgen lamslående. Läkarna menar att IVF inte förhöjer våra chanser mer än naturligt. Eftersom vi inte bor ihop och ses så sällan, så blir jag oerhört stressad, när månad på månad går, utan att vi ens har försökt. Jag har uttryckt detta till min partner. Men har han inte "lust" blir det inget. Ägglossning eller ej.

    Vi försökte ordentligt en gång (ägglossning sammanföll med semester), för ca. ett år sedan och jag menar att jag då fick tidigt missfall, för allt kändes annorlunda, mensen var sen, men jag fick aldrig ett plus på stickan.

    Relationen har tagit massiv stryk! Att ens överväga äggdonation känns svårt, när partnern inte kunde stötta, anstränga sig minsta lilla för min mikroskopiska chans. Han drar sig undan "när det blir jobbigt" och säger att han inte är 'bra' på att ringa, när vi inte har det bra. Jag har ringt till honom, utan svar. Han skriver då tillbaka "vi hörs imorgon", men hör inte av sig. "Vi hörs" innebär uppenbarligen att jag skall höra av mig IGEN...????

    Vi har nu inte setts på en månad och bara hörts sporadiskt.

    Relationen med syster är också katastrof. Jag kan inte hantera att det gick så in i helvitti lätt för henne, som aldrig velat. Sättet hon meddelade på, I gruppchat, med ultraljud och allt, när jag ringt och pratat med henne om allt i mitt liv. Glömde hon helt min kamp? Det jag pratat om, gråtit för? Att jag bönade om ägg? Jag har skrivit att det inte kändes bra att jag fick beskedet så. Hon har inte svarat. Hon fick Lyckan helt utan ansträngning. Jag som kämpat, får inga barn. Iallafall inte mina egna. Inte ens några med genetisk koppling donerade av henne, vilket hade varit näst bästa alternativ. Hon blir nämligen för gammal enligt gällande svenska regler, i och med graviditeten. Mina val nu: pest eller kolera.

    Jag känner mig sviken av både partner och syster. Hur skall jag stå ut med att se henne med bebis? Hennes famn kommer för alltid vara full. Full av kärlek. Min tom. Hur skall jag kunna fira högtider ihop etc. Som det ser ut får jag antingen sitta och titta på hennes Lycka, eller vara ensam under jul, påsk osv i evinnerlighet.

    Jag har tidigare innerligt älskat bebisar, gärna passat, gillat osv. Det är en av mina absolut bästa grenar. Men, jag kan nu inte se dem mer. Jag står inte ut. Jag försöker distansera mig och tänka att de inte har med mig att göra. Jag vänder på klacken, när kollegor visar nyfösingar etc. Tidigare hade jag varot först framme.

    Som jag känner nu är jag så besviken på syster och vill inte ha med varken henne, hennes överfertile karl eller framtida unge att göra heller!

    Med min "partner" vet jag inte heller vad jag skall göra. Jag väntade i 10 år på att hitta honom och nu känns förhållandet helt förstört. Hur skall det kunna bli bra mellan oss igen? Jag kan inte se det hända.

    Hur hittar man ut?! Hur skapar man "en ny" mening med livet? Hur skall jag orka leva, utan det jag längtat efter och hoppats på att jag skulle få ta del av? Jag blir överraskad och nedslagen varje morgon - för att jag vaknar och jag inser att det inte är en mardröm. Det är mitt 'liv'.???? Hur kan hjärtat fortfarande slå, när det har gått sönder?

  • Anonym (Sara)
    Visa endast
    Sön 28 mar 13:00 #1 +1

    Har du sökt hjälp hos terapeut för att bearbeta din sorg? Att inte få barn trots att man vill är självklart en gigantisk sorg och något som kan vara bra att hjälp och stöd med att bearbeta och hantera. Det känns väl som det viktigaste just nu, att du fokuserar på din egen bearbetning och sätt att komma vidare i livet.

    Starta där, så kommer nog det där med hur man hanterar omgivningen så småningom. Detkänns inte som det viktigaste att ha tera om du mår så dåligt just nu. Meddela din familj att du mår dåligt just nu och vad det innebaär för dig och att du söker hjälp hos terapeut osv, så kan du släppa ev dåligt samvete för att du inte kan hantera din systers familjelycka just nu. När du f0tt hjälp och mår lite mindre dåligt, hittar du säkert också sätt att hantera omgivningen.

  • Anonym (Adopt­erad)
    Visa endast
    Sön 28 mar 13:12 #2

    Ja, det låter som om livet gett dig en ordentlig bajsmacka. Det finns alltid adoption. Förstår att det kanske inte är vad man vill höra. Min mor kunde inte få barn naturlig väg så hon adopterade två bröder tillsammans med sin man. Det var 23 år sedan. Enligt dem båda är det de bästa som någonsin hänt dem. Att inte få barn på naturlig väg visade sig vara en gåva. Föräldraskap & kärlek ligger inte i blodet, det ligger i förmågan att trots svårigheter se det goda i livet. Att dedikera sig själv till ett högre ideal. Förstår att det är tufft, men än är det inte för sent. Släpp en verklighet som aldrig blir av & kliv in i en ny. Bearbeta din sorg, väx från den & gå vidare.

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Sön 28 mar 13:20 #3 +1

    Trist situation.

    Först och främst så bör du och din partner prata med varandra. Berätta hur ni känner och lyssna på varandra. Han har svårt att få barn och det låter inte som att han orkar kämpa för det längre. Kanske vill han inte tillräckligt mycket och vill han inte så måste du respektera det. Att kompromissa om barn funkar inte och man får faktiskt ändra sig. Han orkar nog inte kämpa för att få barn så han är nog hellre utan.

    Det låter inte som att din partner vill vara med dig längre. Han verkar dra sig undan. Ni har inte setts på en månad och ni hörs bara sporadiskt så jag vet inte men jag hade då tagit det som att han vill göra slut. Fråga honom om han ens vill vara tillsammans med dig, säg att det inte känns som det. Jag tror att det blir bäst om ni gör slut och söker lyckan på varsitt håll istället. Ni vill inte samma sak och ni verkar ha glidit ifrån varandra.

    Angående din syster så förstår jag helt klart att du känner på det här sättet, men samtidigt så får du tänka att det inte är hennes fel eller hennes mans fel att du inte har fått barn. Att ta ut din ilska på dem är orimligt, för det är inte deras fel. Bara för att du inte har fått barn så kan du liksom inte missunna dem att lyckas. Ska de skita i att skaffa barn för din skull?

    Jag förstår att du är avundsjuk men samtidigt så får du ju försöka vara glad för hennes skull, alternativt förklara att det känns alldeles för tungt just nu och att du därför inte klarar av att umgås med henne för tillfället.

    Uppenbarligen vill hon ha barn nu, annars hade hon ju inte behållt barnet. Förmodligen var hon väldigt upprymd och glad när hon fick reda på att hon var gravid och kanske därför inte har tänkt på din kamp på samma sätt. Alla kan ju liksom inte gå runt och vara deppiga och bry sig om dig bara för att du har det tufft. Absolut att hon borde stötta dig om ni annars har en nära relation, men missunna henne inte lycka i livet.

    Jag tänker att du och din syster också borde prata med varandra. Förklara hur du känner. Om det nu är så att hon inte vill donera ägg till dig så är det ju inte så konstigt. Det är inget du borde klandra henne för. Det är ju faktiskt en stor sak och inget man bara kan förvänta sig av någon, syster eller ej.

    Vill du verkligen säga upp kontakten med din syster? Du får tänka igenom detta noga. Är det verkligen värt att förlora henne bara för att hon ska få barn?

    Jag tycker att du ska söka professionell hjälp för att bearbeta din sorg. Prata med en psykolog/terapeut. Du får försöka tänka att nu är livet såhär och då får du skapa ett annat liv och göra det bästa av det, istället för att älta det som aldrig blev. Gör saker som du mår bra av.

  • Sön 28 mar 13:21 #4

    Jag förstår problemen med din partner. Det verkar som att ni vill helt olika saker, barn är viktigt för dig, men han verkar se det som jobbigt, och att du ställer krav. Jag tror inte han vill ha barn.

    Däremot förstå jag inte varför du är arg på din syster. Att be om ett ägg är ingen liten sak - det krävs hormonsprutor och äggplock, plus att det kan vara psykologiskt jobbigt för henne att se någon annan med "hennes" barn. Kanske funderade hon själv på att försöka få barn, försök som hon skulle bli tvungen att skjuta fram på obestämd tid vid äggdonation till dig.

    Att be om ägg är en jättestor, svår fråga, och det är mycket möjligt att hon kände att du ställde orimliga krav på henne, men samtidigt inte ville såra dig genom att säga nej. Kanske meddelade hon graviditeten i gruppchatten just för att hon kände att dina krav på henne var för höga?

    Det känns onödigt att offra relationen till din syster (och ditt framtida syskonbarn) för att du är sur för att hon blev gravid på första försöket.

  • Sön 28 mar 13:34 #5

    Tack för era svar!

    Jag är väldigt öppen gentemot mina föräldrar. Mina bröder vet också i princip hur det ligger till. Min syster med, antar jag. Hon lyser dock med sin frånvaro.

    Jag går hos en terapeut. Känner dock att det så här långt mer har handlat om att jag berättar om min sorg och mina tankar. Jag förstår att det kanske inte är partnerns fel att det inte går, men naturligt bidrar hans tillkortakommanden, samtidigt som han inte alls är dedikerad till att ens försöka detta. Jag förstår inte hur han kan säga att han en barnlängtan och samtidigt vara handlingsförlamad.

    Jag är också med på att min syster inte kan låta bli att skaffa barn för min skull. Timing en är dock helt katastrofal! Jag trodde uppenbarligen att vi hade en närmare relation än vi har - eller vad hon vill ha. Jag är främst besviken på henne, för att hon inte kommunicerade. Jag hade självklart varit avundsjuk ä då, men att hon inte pratade med mig känns fruktansvärt.

    Jag är så tom och svart inuti, som man kan bli. Jag tror ibland att tårarna har tagit slut, men de gör inte det.

    Adoption är vad jag vet inte aktuellt på något sätt. Jag är vad jag vet för gammal, bara en sådan sak. Tror inte heller att man får göra det ensam, utan skall vara gift osv.

    Jag skall läsa era svar igen och se om jag missat något.

  • Anonym (Adopt­erad)
    Visa endast
    Sön 28 mar 13:53 #6

    Nej, adoptera kan man göra som ensamstående. Så länge man kan visa på att man har bra med plats & god ekonomi. De adopterade oss när de var båda 46. Oavsett vad, låter det som om du behöver hitta en outlett för all frustration & sorg du tryckt undan. Om du inte gör det, kommer det bli ett levande helvete för dig.

  • Anonym (Bea)
    Visa endast
    Sön 28 mar 14:10 #7 +1

    Sitsen du sitter i låter rent för jävlig, jag förstår att det är tufft.

    Det första jag tänker är att du kanske ska släppa taget om karln du har ett "förhållande" med, han verkar minst sagt ha hoppat av tåget men är för feg för att säga det. Han vill inte ha barn och är för feg för att kläcka ur sig det.

    Sen tänker jag att det är näst intill orimligt att ens be sin syster att donera ägg. Att göra det är inget man gör på en pisskvart. Eller som spermiedonation, runka i en burk. Det är sprutor, hormoner, plågsamma äggplock. Varför skulle hon utsätta sig för det om hon inte måste?

    Har ingen aning om vad som gäller för att få donerade ägg eller embryon, kanske något att rodda i? Men spontant känns det som att du passerat åldergränsen.

    Du kommer, för att se sanningen i vitögat, troligen inte få några barn. Iallafall inte som du fött själv. Det som är kvar är adoption, kan du inte överväga det? Då får du ditt barn, det enda som saknas är det genetiska bandet. Och det är väl inte det viktigaste?

    Jag beklagar, jag förstår att det är svårt.

  • Sön 28 mar 14:17 #8 +1

    Usch vad jobbigt detta låter..

    Jag tro du måste gå till en terapeut och prata ut. Någon utomstående som kan ge andra perspektiv och som kan hjälpa dig att hantera dina känslor.

    Sen behöver du göra ett helikopterperspektiv på hela situationen. Det är en enorm press du lägger på den här mannen. Du har 10 års förväntningar som helt är kopplade till din syn på meningen med livet som han nu ska hjälpa dig att infria. Jag tycker inte det är schysst. Du har under denna tid kunnat skaffa barn på egen hand och uppfylla din dröm. Nu beskyller du honom att din livsdröm går i kras samtidigt som han bär på trauman av krossad relation och misslyckade ivf:er.

    Du bär ansvar för dig egen lycka och dina egna mål här i livet. Det är ingen annan människas skyldighet att uppfylla den. Det säger jag inte av elakhet eller för att strö salt i såren men din bitterhet håller på att knäcka två stycken viktiga relationer; med mannen du älskar och med din syster som förmodligen inte blev gravid för att jävlas med dig utan för att hon och mannen ångrade sig och hade turen att bli med barn. Livet är orättvist! Men varken din man eller syster gör detta för att vara elaka mot dig. Du behöver särskilja på dessa saker.

    Och om det inte går vägen med ett eget barn så har du ju en fantastiskt möjlighet att bli den bästa moster åt ditt syskonbarn. Så än viktigare att du inte skjuter bort din syster..

    Jag hoppas verkligen verkligen att din livsdröm går i uppfyllelse. Det är en väldigt smärtsam text du skriver och du har helt rätt att det finns mycket orättvisa i detta. Men livet är som sagt orättvist och i många fall brutalt. Se bara till att inte förstöra relationerna med dina närstående. Jag är helt övertygad om att de bryr sig mycket om dig och älskar dig men de hanterar detta på ett annat sätt.

  • Sön 28 mar 14:29 #9

    Jag skulle vilja rekommendera podden Jag vill ha barn. Där finns mkt info om att skaffa barn själv

    Om du vill ha barn och kan tänka dig äggdonation, åka till Olga-kliniken i St Petersburg! Det är inte för sent på långa vägar!

  • Sön 28 mar 15:32 #10

    Tack igen för kloka ord! Ni är fina ni!

    Jag skall träffa terapeuten imorgon och fråga om hon kan ge lite mer vägledning, än att bara lyssna.

    Jag och partnern har pratat om äggdonation, så det alternativet kvarstår, om inte annat i teorin. Det har han däremot varit mycket skeptisk till, för han vill stt det skall vara mitt...

    Åldersgränsen förr äggdonation har jag några år kvar till, men samtidigt vill jag ju inte vara uråldrig när jag skall i så fall skall föda ett barn gav flera skäl. Det jag däremot känner nu är att partnern i sin frånvaro, under IVF-försöken lite har diskat sig här med. Han har läst och tänkt mycket, på info som jag skickat, men söker inte själv. Jag ville innerligt att han skulle bli pappa till vårt barn, men dessa känslor har avtagit i takt med att han avvisar och drar sig undan. Hade han sagt att han inte ville ha barn, att han ångrat sig på den punkten, hade det på sitt sätt varit lättare att hantera. Han har en coping strategi som innebär att han drar sig undan, när något är jobbigt och hoppas att det skall gå över. För mig blir saker bara värre, för de hinner växa sig större och få eget liv. Jag menar att hade han ansträngt sig bara lite, hade vi tillsammans kunnat gå vidare i processen. Han verkar tro att man kan välja och vra andelar i en process, som jag anser är gemensam. Hade han sagt att han inte ville ha barn, hade det varit tydligare.

    Det har alltid varit viktigt för mig att vara lik mina släktingar. Min pappa är tvilling och hans båda äldre systrar också. Stora syskonskaror på båda sidor. Det gör att det ofta har pratats om vem som brås på vem, är lik vem osv. Inte bara mellan syskon, utan kors och tvärs med mostrar och fastrar, mor och farföräldrar (när de levde) också. Men, äggdonation eller embroydonation är en möjlighet. Tyvärr känner jag även här att systerns situation ställer till det. Hon kommer alltid att ha ett genetiskt barn, såsom jag önskat. Jag är rädd att känna att mitt eventuella barn skulle vara "sämre"/"mindre värr. Eftersom de skulle vara hyfsat jämnåriga, kommer även de att jämföras. Det ena barnet som är likt, det andra inte. Att andra skall tänka det med. Att det är själviskt att skaffa barn själv etc. Att jag inte hade varot lika glad för den graviditeten som en med egna känd eller. Jag vill förtydliga att jag aldrig tänkt så om någon annan, men vill försöka vara ärlig med hur jag själv känner. Jag är ganska säker på att jag hade älskat ett det barnet, men samtidigt orolig för att tanken på att det inte var vad jag ville ha EGENTLIGEN, kommer ligga kvar. I den här situationen förhandlar man ständigt med sig själv. Det är lite otäckt.

    Jag övervägde spermiedonation för några år sedan, men valde bort det för att jag ville att mitt barn skulle ha en pappa. Jag kommer själv från en intakt kärnfamilj, vilket eventuellt påverkar min konservativa syn. Att få ett barn som jag själv inte är släkt med känns ännu värre än en okänd pappa och nu behöver jag eventuellt överväga ett alternativ helt utan genetik koppling. Då tänker jag att de åtminstone behöver vara två, så att de kan få vara lika varandra.

    Syster: Jag vet inte. Jag var så klart medveten vad frågan innebär fysiskt, eftersom jag själv gjort IVF. Den emotionella aspekten är så klart en annan. Jag hade bara önskat att hon övervägde. Hade rollerna varit ombytta hade jag haft FRUKTANSVÄRT dåligt samvete gentemot henne. Jag hade mått otroligt dåligt över det. Hon förefaller oberörd. Eftersom hon även tyckt att förlossning var det sämsta I världen hade det kanske till och med kunnat kännas okej för henne. Jag hade ändå kunnat få ett barn som liknade henne och vise versa. Jag förstår att det är en svårt fråga att få, men det är fanimej heller ingen lätt fråga att behöva ställa.

    Om hon hade frågat mig om en njure, för det näst bästa/minst sämsta livet. Skall jag då inte svara, för att det känns lite jobbigt att hon ens frågade?

    Jag hade älskat hennes unge, som min egen (tror jag), om situationen och toningen var en annan. Jag har en jättefin relation till mina båda brorsdöttrar. De är dock några år äldre och inga bebisar. Här får jag extrem ångest bara av att en tänka tanken på att behöva se henne med barnet i framtiden. Det är som kryptonit! Jag klarar inte det! Det kanske blir annorlunda med tiden, men det känns som idel dödsmörker.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll