Lacrimosa skrev 2021-03-29 06:07:49 följande:
JK,
Detta är möjligen det mest hatiska inlägg kag någonsin har läst. Låt mig förtydliga: när jag pratade om min situation med min "syster" I somras kunde hon enbart fortsatt vara negativ, som alltid. Jag behövde ställa frågan för mig, för det hade varit det absolut näst bästa alternativet för mig. Hon blev inte gravid förrän ca 4 månader senare.
Under mellandagarna, när jag pratade med henne, så berättade hon att hon (ännu en gång) misslyckats med att lämna in masters uppsats, som hon denna gången hade tagit tjänstledigt för att göra. Hon hade varit"sjuk", så den kom inte in i tid. Jag uttryckte min djupaste sympati, för att hon mått så dåligt, så att hon ännu en gång inte fått klart den. Att hon verkligen borde kolla upp varför hon mått så dåligt och jag uttryckte min oro för henne. Att hon med gott mod tog emot denna empati, för att hon fått den 'sjukdom' jag så innerligt kämpat för, känns faktiskt helt bisarr. Hon visste naturligtvis att hon inte var sjuk, utan gravid. Sympatiskt? Inte i mitt tycke.
När hon I klang och jubelsång meddelade att hon blivit välsignad med LYCKAN, svarade jag naturligtvis med ett stort grattis och att det måste kännas underbart fantastiskt. Därefter fick jag sätta nålen i magen på mig själv för ca femtio de gången. Det var första gången jag grät under sprutorna.
Att uttrycka sig så fullkomligt empati löst som du gör, gör mig riktigt ont! Du har uppenbarligen aldrig behövt kämpa med olyckan dels att vara ofrivilligt ensam, dels att kämpa med ofrivillig barnlöshet.
Jag lider av alla dessa omständigheter dygnet runt och har nu i två månaders tid endast sovit 3-5 per dygn. Jag tänker på min syster enormt mycket, men hon förefaller helt ha glömt att jag va drar på denna jordskorpa,
jag med.
På vilket sätt tycker du att det är rimligt att en partner som uttrycker barnlö gtan inte ens kan överväga att ha sex, när det ändå finns en mikroskopisk chans?
Jag var hos en gynekolog när jag var i samma ålder som min syster är nu (redan då hade jag uttryckt min oro för henne kring barnaalstrande). Jag ville undersöka att frysa ner ägg. Gynekologen avfärdade mig med att säga att jag som var så trevlog och såg trevlog ut, skulle ju inte ha några problem att hitta en partner. Men det hade jag. Det tog ytterligare fem år. Inte för att jag i te har fått skamliga förslag. Jag har heller aldrog velat 'lura' någon, så jag anser det moraliskt förkastligt.
JK, jag betackar mig för att du 'sparkar' på mig som redan ligger så djupt ner i gjyttnan att jag inte får luft. Jag skulle tro att jag faktikst har fått min syster att ta sin chans medan den fanns, för att hon nog ä få har lyssnat på min Olycka. Sedan är det sorgligt att hon inte vill ha en relation med mig. Jag har exempelvis frågat om jag fick besöka henne, men det 'passar' aldrig.
Att genom ett inlägg där jag uttrycker mina tankar, till brädden fyllt med smärta, döma ut mig som person, säger mer om dig än om mig. SÅ skulle jag aldrig göra.
Du drar allt för stora växlar här. Jag har på inget sätt dömt ut dig som person och mitt inlägg är inte hatiskt. Det är inte känsloladdat alls. Det är att objektiv syn på en situation baserat på den information du hittills givit.
Jag förstår att du lider. Jag förstår att din längtan är stor och att du önskar innerligt att saker var annorlunda. Det är en sak. En annan sak, som inte nödvändigtvis går hand i hand med de känslorna, är den att du låter din systers lycka spä på din olycka. Att hennes graviditet skulle ha något att gör med din barnlöshet. De är två helt frånkopplade händelser. Att koppla samman dem är ologiskt. Du beter dig ologiskt!
Det gör man ju ofta i sorg. Inget konstigt med det. Men du behöver uppenbarligen hjälp utifrån att se hur ologiskt det är. Och som objektiv person informerar jag dig här om det, med tillägget att du inte kan kräva att din syster eller någon annan kan sätta sig in i din ologiska värld.
Jag läster det du skriver om hennes master och att hon varit sjuk. Du tycker hon borde sagt till dig de exakta omständigheterna kring henne sjukskrivning, för din skull. Varför i hela friden då? Hade du mått bättre av det? Nej. Hade situationen förändrats? Nej. Hon kanske hade kommit överens med sin man om att hålla det hemligt av någon anledning. Helt ok, du kan inte kräva annat. Hon kanske inte ville/orkade ta emot den väntade känsloexplotionen från dig där och då när hon mådde så dåligt. Helt okej, du kan inte kräva annat.
Att vara gravidillamående så man blir sjukskriven är ett helvete, men du verkar ha diskvalificerat hennes rätt att må piss, för att ditt dåliga mående på något sätt trumfar hennes. Varför skulle hon då berätta om det? Ingen sympati fanns att hämta, lika bra att vara tyst.
Var ärlig nu - även om din syster gjort allt enligt dina (oberäkneliga) regler hade du fortfarande hatat hennes graviditet. Inget hade kunnat få dig att känna glädje och lycka över hennes kommande barn. Det går inte att göra rätt för din syster. Då förstår jag att hon väljer att ligga lågt istället. Inte göra mer för att förarga dig med sin blotta existens. Hon kanske tror hon gör dig världens tjänst som håller sig så långt bort som möjligt, det är ju ändå en rimlig tanke.
Sen skriver du om annat som jag inte alls uttalat mig om. Var det riktat till någon annan?
Du frågar mig hur jag kan tycka att din partner beter sig rimligt. Jag var inte tyckt något om din partner alls. Men, ska svara på din fråga så gott jag kan ändå.
Nej, det är inte rimligt att inte aktivt försöka om man har en stark barnlängtan. De små chanserna blir då obefintliga. Den matematiken kan knappast ha undgått honom. Så då finns två alternativ: antingen är din pojkvän oerhört svagbegåvad som inte förstår det sambandet, eller så har han inte en stark barnlängtan.
Jag tror både du och jag förstår vad svaret är. Han är inte tillräckligt intresserad. Han kan inte möta dig i din desperation, jag tror faktiskt få kan det. Du vill gärna dra ner honom i djupet med sig och givetvis gör han vad han kan för att hålla sig flytande, han håller sig undan. Kanske hoppas han att du snart slutar dra neråt och istället dyker upp där på ytan bredvid honom och att ni då kan gå vidare i livet ihop. För alternativet är ju fruktansvärt - att du stannar där nere på botten tills du dör.
Samtidigt vet han att han inte kan rädda dig så länge du fortsätter simma nedåt mot mörkret. Du måste byta riktning. Du måste släppa den förlorade drömmen om barn.
