Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.

Ang din syster och din upplevda orespons från henne kanske inte är så svår att förstå ändå.

Hon har inte velat ha barn, alltså förstår hon inte din kamp efter att skaffa ett.

Min sambo tog god tid på sig att säga ja till att vi skulle försöka, och jag HATADE alla gravida kvinnor jag såg under den perioden, men det är först efter att jag själv kännt den känslan som jag kan förstå hur en kvinna kan längta efter barn, före det var det bara ord som någon sa....

Och när du bad om äggen samtidigt som hon var gravid så kanske hon inte hunnit smälta allt med vraviditeten. Även om jag inte ville något hellre än få barn, fanns ändå tankarna på vad har vi gjort kommer vi klara detta osv... Hennes man kanske också var osäker och de hade mycket känslor att bearbeta själva.

Det var först vid vecka 12 som vi landade och började se fram mot att bli föräldrar.

Vad jag försöker säga är att människorna runt dig förstår nog inte en 10:del av den frustration och sorg som du har innom dig, de kan inte, för de har inte varit i samma situation.

De har sina liv, och tyvärr, måste du skaffa ett liv för dig, hur det ser ut kan bara du bestämma. Men en bra början är att komma fram till VAD DU VILL, och försöka hitta möjligheter att ta dig dit, OCH det kan betyda att du måste släppa på vissa av dina "regler". De går inte ihop med den verkligheten du har framför dig.

Vill du ha barn, ja då kanske du får byta partner. Eller välja att den inte kommer se ut som dig...

Välj vad som är viktigast för dig! :)

[quote=81036898][quote-nick]Lacrimosa skrev 2021-03-29 06:23:52

Jag vet ännu inte hur jag på något sätt skall kunna överleva detta trauma. Att inte kunna känna framtidshopp eller se något ljus överhuvudtaget, är inte så lätt.[/quote]

Det är just den här biten som jag menade att du måste bestämma dig över hur du vill ha framtiden:

Om du adopterar så får du ett barn, där har du framtidsplaner och hopp, men du får hoppa över biten där du bär barnet själv.

Du kanske även får uppfostra barnet utan partner, men det är också ett val. Är önskan att kunna ge barnet en pappa starkare än att få ett barn, då är det rätt beslut att inte skaffa.

Samma sak med äggen, din syster kanske inte vill donera, men du kanske kan få någon annan stans ifrån, då får du bära och föda barnet, hur kan det inte vara ditt egna efter det? Du kommer älska barnet ändå!

Som det är nu i dina tankar är det SÅ viktigt att barnet ser ut som familjen, att du väljer bort barnet.

Jag tror att du skulle kunna komma lite längre i din terapi om du gick KBT. Det hjälper till att inte reagera så oerhört tungt på jobbiga känslor.

Fråga din psykolog om det är något hon rekomenderar för dig.

Och vem vet, om ett år eller 2 när din syster landat i föräldrarskapet kanske hon tänker om med donationen...?