Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
Tack igen för kloka ord! Ni är fina ni!
Jag skall träffa terapeuten imorgon och fråga om hon kan ge lite mer vägledning, än att bara lyssna.
Jag och partnern har pratat om äggdonation, så det alternativet kvarstår, om inte annat i teorin. Det har han däremot varit mycket skeptisk till, för han vill stt det skall vara mitt...
Åldersgränsen förr äggdonation har jag några år kvar till, men samtidigt vill jag ju inte vara uråldrig när jag skall i så fall skall föda ett barn gav flera skäl. Det jag däremot känner nu är att partnern i sin frånvaro, under IVF-försöken lite har diskat sig här med. Han har läst och tänkt mycket, på info som jag skickat, men söker inte själv. Jag ville innerligt att han skulle bli pappa till vårt barn, men dessa känslor har avtagit i takt med att han avvisar och drar sig undan. Hade han sagt att han inte ville ha barn, att han ångrat sig på den punkten, hade det på sitt sätt varit lättare att hantera. Han har en coping strategi som innebär att han drar sig undan, när något är jobbigt och hoppas att det skall gå över. För mig blir saker bara värre, för de hinner växa sig större och få eget liv. Jag menar att hade han ansträngt sig bara lite, hade vi tillsammans kunnat gå vidare i processen. Han verkar tro att man kan välja och vra andelar i en process, som jag anser är gemensam. Hade han sagt att han inte ville ha barn, hade det varit tydligare.
Det har alltid varit viktigt för mig att vara lik mina släktingar. Min pappa är tvilling och hans båda äldre systrar också. Stora syskonskaror på båda sidor. Det gör att det ofta har pratats om vem som brås på vem, är lik vem osv. Inte bara mellan syskon, utan kors och tvärs med mostrar och fastrar, mor och farföräldrar (när de levde) också. Men, äggdonation eller embroydonation är en möjlighet. Tyvärr känner jag även här att systerns situation ställer till det. Hon kommer alltid att ha ett genetiskt barn, såsom jag önskat. Jag är rädd att känna att mitt eventuella barn skulle vara "sämre"/"mindre värr. Eftersom de skulle vara hyfsat jämnåriga, kommer även de att jämföras. Det ena barnet som är likt, det andra inte. Att andra skall tänka det med. Att det är själviskt att skaffa barn själv etc. Att jag inte hade varot lika glad för den graviditeten som en med egna känd eller. Jag vill förtydliga att jag aldrig tänkt så om någon annan, men vill försöka vara ärlig med hur jag själv känner. Jag är ganska säker på att jag hade älskat ett det barnet, men samtidigt orolig för att tanken på att det inte var vad jag ville ha EGENTLIGEN, kommer ligga kvar. I den här situationen förhandlar man ständigt med sig själv. Det är lite otäckt.
Jag övervägde spermiedonation för några år sedan, men valde bort det för att jag ville att mitt barn skulle ha en pappa. Jag kommer själv från en intakt kärnfamilj, vilket eventuellt påverkar min konservativa syn. Att få ett barn som jag själv inte är släkt med känns ännu värre än en okänd pappa och nu behöver jag eventuellt överväga ett alternativ helt utan genetik koppling. Då tänker jag att de åtminstone behöver vara två, så att de kan få vara lika varandra.
Syster: Jag vet inte. Jag var så klart medveten vad frågan innebär fysiskt, eftersom jag själv gjort IVF. Den emotionella aspekten är så klart en annan. Jag hade bara önskat att hon övervägde. Hade rollerna varit ombytta hade jag haft FRUKTANSVÄRT dåligt samvete gentemot henne. Jag hade mått otroligt dåligt över det. Hon förefaller oberörd. Eftersom hon även tyckt att förlossning var det sämsta I världen hade det kanske till och med kunnat kännas okej för henne. Jag hade ändå kunnat få ett barn som liknade henne och vise versa. Jag förstår att det är en svårt fråga att få, men det är fanimej heller ingen lätt fråga att behöva ställa.
Om hon hade frågat mig om en njure, för det näst bästa/minst sämsta livet. Skall jag då inte svara, för att det känns lite jobbigt att hon ens frågade?
Jag hade älskat hennes unge, som min egen (tror jag), om situationen och toningen var en annan. Jag har en jättefin relation till mina båda brorsdöttrar. De är dock några år äldre och inga bebisar. Här får jag extrem ångest bara av att en tänka tanken på att behöva se henne med barnet i framtiden. Det är som kryptonit! Jag klarar inte det! Det kanske blir annorlunda med tiden, men det känns som idel dödsmörker.
Du lägger vikt vid likheter, familj och släktskap. Men livet kan ta sig olika vägar. Man kan separera, man kan råka ut för en olycka, bli sjuk, förlora barnet i magen, föda ett handikappat barn eller barn med psykiska besvär. Eller som min väninna där mannen lämnar henne och deras tre barn och deras familjeföretag för att flytta ihop med en ung kvinna och helt vända dem ryggen- en kärnfamilj som smulats sönder där mamman blev inlagd på psyk för att hon kollapsade av chocken.
Vet också en familj nära oss där mormor och morfar älskar sitt adopterade barnbarn över allt annat på denna jord. Det är den finaste ungen på hela jordklotet. Deras biologiska barnbarn har Asperger och är aggressiv och våldsam. Klart de älskar honom men de fixar honom inte. De orkar inte träffa honom och hans utbrott. Det låter hemskt men det krävs mer än biologiska band för att man ska tycka om och klaffa med en person.
Om du bär ett ägg så kommer det inte vara ditt genetiska, men livet kommer formas i din kropp efter dina värden och det kommer ha påverkan på det barn som kommer bli. Barnet kommer höra din röst och du a hjärtslag. Barnet kommer inte känna någon annan koppling än till dig.
Det kan bli så att du får den absolut finaste ungen i hela världen. Så sluta lås upp dig hur saker :bör vara: för livet är inte en enda lång stadig grusväg framåt. Livet är kantat med olika törnar och är det något man lär sig som förälder så är det illusioner som punkteras som såpbubblor.
Fokusera det som är viktigt här i livet. Din längtan att bli mamma. Sträva efter det avsett vilken väg dit det blir. Så kanske du skriver i denna tråd om några år när du har ett barn som trots att ni inte delar genetik är otroligt lik dig, som ser upp till dig som sin största idol. Vill bli som mamma. Som är bästa vän med din systers barn (som råkade bli en direkt kopia av sin far).