Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
Som du tidigare fått höra i denna tråd är din systers situation och din fullkomligt frånkopplade varandra. Det här är en sanning som är svår att ta till dig i din situation, när man är nere på den absoluta botten. Jag önskar er båda att du orkar ta avstamp i botten snart, reser dig mot ytan igen och når insikt om att din syster i denna situation omöjligtvis kan göra rätt enligt dig, vilket sätter henne i en omöjlig sits just nu. Att hon inte är orsaken till att du inte har fått biologiska barn och det därför inte är hennes ansvar. Att din bild av henne är totalt svärtad och att hon vet det, och att det är därför hon håller sig undan. Du kan inte se dessa saker nu, för det går inte där nerifrån botten, men jag hoppas för er skull att du inte förlorar dig själv i bitterheten för alltid utan kan resa dig och återbygga relationen med henne.
Vad gäller barnet du vill ha så tror jag att du behöver se sanningen i vitögat. Så här enkelt är det, när vi går ner på en pragmatisk nivå:
1. Du får ett barn på det sätt som går.
2. Du lever barnlös resten av livet.
Din chans till biologiska barn är väldigt liten, speciellt med den man du valt nu. Din syster vill inte ge dig ägg och det måste vara okej.
Då är alternativet antingen att välja bort barn eller att välja ett ickebiologiskt barn, via äggdonation från främling eller adoption. Det är alternativen du i realiteten har. Att välja att få ett barn eller att välja att inte få ett barn. I mina öron låter det galet att välja bort barn av utseendemässiga skäl, om du ser barn som livets mening. Men om det är det val du vill göra så är det såklart okej.
Livet är förjävla orättvist. Så är det. Men i ditt fall går det att hitta en lösning, och det tycker jag du ska försöka ta tillvara på. Det är så vi får göra när livet ger oss skräp. Vi får vara flexibla och hitta lösningar på våra problem, ta ansvar för vår egen lycka och göra allt vi kan för att vara konstruktiva och hitta en väg som funkar.
Men som sagt. Det är svårt för dig att se det nu, det är det från den mörka botten. Bra att du har en samtalskontakt och att du bett om mer vägledning. Att bli kvar i bitterhet resten av livet är ett säkert sätt att bli väldigt ensam och du förtjänar bättre än så - men att bryta bitterheten är ett val. Ett ansvar du själv måste ta.
Jag önskar dig all, all lycka till och hoppas innerligt att du står där om ett par år med din alldeles egen Lycka i famnen - oavsett om den Lyckan är ljus eller mörk, svarthårig eller rödhårig, en bebis eller en treåring... för oavsett kommer hen titta på dig och se sin mamma. Det är bara att du ska våga acceptera att du kommer se hen som ditt barn.