Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
Tack igen!
Jag övervägde insemination, för flera år sedan, men bara det utlöste ångest och tårar. Jag ville ju ha en pappa och ett familjeliv. Nu, kan jag så klart ångra det beslutet, när det är kört för mig själv, men jag kan ju inte vrida klockan tillbaka. Jag hoppades så klart träffa någon, medans tid var.
Jag är helt med på att ett barn av egna köns eller i te behöver vara likt, men jag tänker ändå att man hade kunnat se olika drag. Oavsett vet man liksom att man inte kan "skylla" på någon annan (skämt och sido). Jag tycker lite att det med okänd donator känns som att köpa grisen i säcken. Man letar efter partner i decennier och skaffar sedan barn med någon total främling. Det är ju skitläskigt!
Karln i fråga är extremt introvert och fåordig. Jag är ganska övertygad om att han också mår dåligt i detta. Han säger att han önskat att det var annorlunda, nästan mer för min skull än sin egen. Med det sagt ändå inga initiativ till 'umgänge' som hade kunnat resultera i lycka.
Jag för väl försöka prata med honom. Känner mig dock så himla besviken, sviken och arg.
Gällande syster. Det där är en sabla öm tå. Timing en är katastrofal! Jag fattar verkligen att det är en svår och stor fråga, men jag behövde ställa den. För MIG hade det varit det absolut bästa alternativet.
Hon bor långt bort, så vi ses inte. Tveeggat, för det innebär att det kommer bli stort och jobbigt när vi till slut konfronteras mot varandra.
Eftersom hennes partner inte velat ha barn och hon bara i mitten av september bestämde sig för att hon ville, är det ju otroligt att hon bara en månad senare var gravid. Usch, bara ordet bränns liksom!
När jag pratade med henne om min situation under mella dagarna frågade jag till sist om det löst sig med partnern. Jo, sade hon trevande. Då var hon redan i andra månaden, men sade inget. Stt hon inte pratade med mig, gör ont. Hon kände till min situation (eh... Jag frågade till och med om ägg), men suckade liksom varje chans att vara öppen mot mig, såsom jag var mot henne. Hade jag fått något som jag visste att hon läääänge innerligt velat ha och jag fick det superlättvindigt, hade jag mått dåligt över orättvisan. Hon bara smällde upp i familjechatten att hon var gravis och upp med UL-bild. Taaaaaaack. Har aldrig någonsin gråtit som jag gjorde den kvällen, som sammanföll med ännu en sprutstart). Ögonen såg ut som jag hade fått en stroke dagen efter.
På något sätt kanske det kan lösa sig med henne, men det kommer att ta tid. Jag kan absolut inte nu. Tänker dock på hela skitsoppan dygnet runt.
Tack för stt ni tagit er tid att svara! ????
Att skaffa barn ensam tycker jag annars vore självklart som alternativ för visst, du kan få barn med en man, som inte är så närvarande sen så då kan det ändå skita sig.
Hade jag varit du hade jag kollat upp alla alternativ utomlands för att bli gravid på egen hand.
Nu är det fan skit med äggen MEN ta donerat ägg. Det blir DIN bebis, ditt blod och ditt vatten.
Sitt inte och tveka eller vänta in ett rövhål, för det är vad han är. En självupptagen idiot, en sån vill du inte ha barn med.