Ofrivilligt barnlös, gravid syster. Frånvarande partner.
Tack till er som tagit sig tid att skriva. Det är en stor sorg och jag känner att jag fortfarande befinner mig i en torktumlare av idel mörker. Jag pendlar oerhört i form av beslut, men tror som flera skrivit att min enda chans ur evig bitterhet är att försöka tänka att ett icke genetiskt barn också hade kunnat bli bra. Är dock rädd så in i tusan, men skall se hur jag kan tänka kring detta. Jag tycker att det är lite läskigt hur man i den här processen ständigt förhandlar med sig själv och kommer längre och längre bort från önskescenariot. Det man i början av processen trodde var ens gräns puttas och längre och längre ner på listan. Finns det en gräns? Var går då den?
Någon skrev att min partner säkert också mår dåligt i detta och det är jag rätt övertygad om att han gör, men faktum kvarstår: hans ord och handling hänger inte ihop. Och han släpper inte in eller kommunicerar. Han har inte ens ringt tillbaka, när jag har ringt. Det är möjligt att han, som någon skrev väntar på att jag skall ha sörjt färdig och dyka upp igen, men jag känner snarare att han övergav mig i en sorg som vi kunde/borde ha delat. Att bara välja att vara med på vissa bitar i en relation, eller när den är bra, tycker inte jag vittnar om ett stabilt framtida föräldraskap. Han har absolut trauma i bagaget kring detta, men bristen på kommunikation, att han motsäger sig själv, gör det svårt för mig.
Gällande min syster vill jag också förtydliga att det som är det stora sorgens för mig, är att hon (enligt min uppfattning) har sett oss som påtagligt mycket mindre nära än vad jag har trott och önskat. HELT bortsett från min fråga till henne om att överväga äggdonation till mig, eller att hon blev välsignad med mitt önskeliv. Min ena bror har sagt detsamma. Han konstaterade också att det alltid är han som kontaktar henne osv. Hon är i sin bubbla, men jag vill nog påstå att hon i retrospektiv också har befunnit sig där, kanske till och med i flera år. Jag hade önskat att hon hade känt att hon kunde prata med mig, såsom jag kände att jag kunde prata med henne. Jag är oerhört orolig över hennes och min relation. Så pass att jag gråter och ligger sömnlös på nätterna. Jag har skräck för när vi kommer ses nästa gång. Jag har grattat henne, som sig bör, men också sagt i ett annat meddelande att det är svårt för mig att hantera, för att jag är förkrossad för egen del. Det kanske hon skulle kunnat förstå. Och sen var hon borta. Jag är inte av uppfattningen att folk kan ersättas hur som helst, så jag tar relationsförluster hårt.
Jag skall försöka sudda ut bruset av de krossade relationerna till partner och syster och fokusera på vad som kan göra mitt liv drägligt igen.