Lacrimosa skrev 2021-04-05 12:29:22 följande:
Tack! Jag tror att adoption är svårt och kör då hellere på donation. Jag är dock livrädd att detta inte skall "duga". Jag känner också att det ger en större press på att allt måste gå så herrans bra, eftersom valet är så medvetet. Jag vet helt enkelt inte...
Jag förstår precis hur du menar men tänk på att alla barn oavsett bakgrunden är ett precis lika stort antagande varken mer eller mindre, även om det skett oplanerat vid ett samlag. Men du är mycket medveten och jag är helt säker på att du skulle bli en toppenmamma. Man växer med uppgiften. Du ska inte känna någon press utan lyssna på dig själv och din magkänsla så blir det bra.
Tror absolut på insemination. Det är nog bästa alternativet här. Visst får man välja lite när det kommer till pappor också tror jag?
Gällande syskonbarnet, så vet jag faktiskt i te hur det skall gå till. Jag upplever att jag hade haft en chans till relation till denna unge, om min syster hanterst det annorlunda. Hade hon delat med sig lite tidigare, hade inte hennes glädje krockat så fatalt med min Olycka. Eftersom hon dessutom 'försvunnit' upplever jag att hon inte vill ha någon kontakt. Hon har eventuellt inte haft dåliga avsikter, men hon har heller inte på något sätt försökt underlätta eller visat empati för mig.
Tror inte hon har avsikter. Hon älskar dig och vill ha stöd från dig men hon vet ju hur viktigt det här är för dig och därmed blir det laddat. Tycker du ska ringa till henne. Och orkar du inte så skriv ett meddelande från hjärtat. Barnet och du har många år på er att bygga en relation. Inte ens första halvåret är barnet speciellt medvetet och är ju långt tills dess. Har du syrran varit ovänner tidigare och sedan blivit sams?
Jag träffade några vänner med litet barn nu, under påskhelgen. Min vän noterade en skillnad hos mig, gentemot deras barn - distans, från min sida. Jag tänkte på det själv också. Hade det varit för några månader sedan, så hade jag sprungit efter barnet, medan föräldrarna i lugn och ro hade kunnat konversera. Jag hade legat på golvet och lekt, varot den som önskat få mata, hålla osv. Men nu KAN jag inte. Jag förmår inte.
Jag förstår det. Det är bra du är medveten om varför och det är inget fel. Det får vara så just nu. Du jobbar ju med dig själv hela tiden.