<3 vill skicka en stor kram till dig. Låt inte relationen till ditt systerbarn bli förstörd pga detta, du spelar en viktig roll som moster <3
Gällande det andra... har du kollat vad som gäller vid adoption? Förstår att det är en helt annan sak men ändå, du blir mamma och ett litet fint barn.
Men... kan du inte få andra ägg donerade än din systers?
Tack! Jag tror att adoption är svårt och kör då hellere på donation. Jag är dock livrädd att detta inte skall "duga". Jag känner också att det ger en större press på att allt måste gå så herrans bra, eftersom valet är så medvetet. Jag vet helt enkelt inte...
Jag förstår precis hur du menar men tänk på att alla barn oavsett bakgrunden är ett precis lika stort antagande varken mer eller mindre, även om det skett oplanerat vid ett samlag. Men du är mycket medveten och jag är helt säker på att du skulle bli en toppenmamma. Man växer med uppgiften. Du ska inte känna någon press utan lyssna på dig själv och din magkänsla så blir det bra.
Tror absolut på insemination. Det är nog bästa alternativet här. Visst får man välja lite när det kommer till pappor också tror jag?
Gällande syskonbarnet, så vet jag faktiskt i te hur det skall gå till. Jag upplever att jag hade haft en chans till relation till denna unge, om min syster hanterst det annorlunda. Hade hon delat med sig lite tidigare, hade inte hennes glädje krockat så fatalt med min Olycka. Eftersom hon dessutom 'försvunnit' upplever jag att hon inte vill ha någon kontakt. Hon har eventuellt inte haft dåliga avsikter, men hon har heller inte på något sätt försökt underlätta eller visat empati för mig.
Tror inte hon har avsikter. Hon älskar dig och vill ha stöd från dig men hon vet ju hur viktigt det här är för dig och därmed blir det laddat. Tycker du ska ringa till henne. Och orkar du inte så skriv ett meddelande från hjärtat. Barnet och du har många år på er att bygga en relation. Inte ens första halvåret är barnet speciellt medvetet och är ju långt tills dess. Har du syrran varit ovänner tidigare och sedan blivit sams?
Jag träffade några vänner med litet barn nu, under påskhelgen. Min vän noterade en skillnad hos mig, gentemot deras barn - distans, från min sida. Jag tänkte på det själv också. Hade det varit för några månader sedan, så hade jag sprungit efter barnet, medan föräldrarna i lugn och ro hade kunnat konversera. Jag hade legat på golvet och lekt, varot den som önskat få mata, hålla osv. Men nu KAN jag inte. Jag förmår inte.
Jkl! Vilken klippa!
Jag och systern har aldrig varit osams, vad jag kan minnas innan. Eller i mitt tycke kanske jag skall säga. Jag kan ju inte uttala mig för henne. Men, hon har aldrog uttalat något sådant iallafall. Det har hänt att jag har blivit irriterand ibland, för att hon är konflikträdd, men detta är riktigt många år sedan. Hon kunde säga en sak /uttrycka en åsikt till mig på tu man hand och om det sedan uppstod diskussion i ett större sammanhang, så var hon tyst och står inte för sin åsikt.
Jag förstår. Jag tror att din syster helst av allt skulle vilja ha kontakt med dig och ha ditt stöd i detta då du är hennes syster och ni uppenbarligen står varandra mycket nära. Tror hon dragit sig undan just för att det här med barn är så laddat just nu. Tror hon skulle bli jätteglad om du tog kontakt med henne igen.
Jag är faktikst inte då säker på att hon älskar mig, men det är en annan sak. Jag har bjudit in henne i det som är viktigast i mitt liv. Hon är en av extremt få. Hon gjorde inte samma sak. Jag trodde uppenbarligen att vi stod varandra påtagligt närmre än vad hon gör, vilket är en stor sorg. Därmed känner jag att hon har valt bort mig. Det får hon ju göra, men jag anser mig ha rätt att känna mig ledsen och sviken över att hon tydligen inte uppskattade vår relation, såsom jag gjorde.
Insemination är tyvärr önsketänkande. Min äggreserv är usel, uppenbarligen. Därför har ivf inte fungerat.
Jag bråttas med tankarna om icke-genetiskt barn och pendlar kring beslutet. Ibland tror jag på det, ibland inte alls. Ibland tror jag att jag absolut skulle älska barnet, ibland känns det bara fel och HELT omöjligt och som att jag skulle föda någon annans barn. Jag sörjer fortfarande mina egna ägg och tänker att jag måste få göra det med.
Tack för din omtanke och dina ord!
Förstår att det är en jättestor sorg. Är övertygad om att du skulle älska ett icke-genetiskt barn på precis samma sätt som ett genetiskt. Relationen mellan föräldrar och barn växer fram oavsett hur det blev till, även mellan biologiska barn och föräldrar. Ett rörande exempel där är ju lilla hjärtat där anknytningen antagligen blev störd mellan de biologiska föräldrarna och henne redan vid förlossningen men den blev desto starkare mellan den lilla tjejen och hennes fosterhemsmamma som älskade henne som sin egen och hon då både hade biologiska barn och icke-biologiska. Har även vänner som är adopterade där man nästan kan se att anknytningen fungerat bättre än till många med biologiska föräldrar där många gånger fungerar mycket dåligt som för mig och flera vänner när vi växte upp.
Med detta utlägg ville jag ha sagt att du med all säkerhet skulle knyta an till vilket barn det nu än blivit/blir och skulle bli en superbra mamma åt detta barn som skulle behöva dig och älska dig som sin mor.
Den som utgör den trygga basen är den som barnet knyter an till och ser som sin förälder. Och den relationen har ni för livet sen oavsett om ni är två eller en person om barnet.