BIM MAJ, första barnet

Fattar att du känner så verkligen. Själv rann min mammas 4 barn ur henne och friska blev dem med trots åratal av aktivt missbruk för henne. Syrran har endometrios och har ändå kunnat "beställa" barn. Och här sitter jag med snart 2,5 års aktiva försök och 7mf.. Det är så jag vill skrika.

Är själv på samma humör som du idag då remissen till ivf vi blev lovade nu bara är ett "eventuellt" och att missfallsutredningen är pausad pga Covid. Alltså jag fattar det men inombords går jag sönder känner jag... :(

Förstår att det kan kännas lite jobbigt när ens mamma säger en sån sak för man tror automatiskt att det ska vara precis samma för en själv då. Men så behöver det ju verkligen inte vara. Det är bara att prova och se sen när ni är redo, det kanske går direkt :) För mig har det ändå hjälpt att tänka att många måste kämpa några månader om man säger att medel tiden för att bli gravid ligger på 7 månader. En annan tanke jag tänkt, och får påminna mig själv om, är att varje misslyckat försök är ett försök närmare det som kommer att lyckas. Så vi kommer hela tiden närmare och närmare den dagen vi plussar och får behålla våra små mirakel :)

Åh, jag hoppas att det inte kommer att gälla dig. Det kan ju vara helt olika! Både jag och min mamma har PCOS t.ex. men hon fick barn på andra och sen första försöket utan att ens veta när ägglossningen var. Här sitter jag och verkligen försöker efter 1 1 månader så tänker att det kan nog lika gärna vara på andra hållet! Även om det skulle ta längre tid så överlever man, även om det är förjävligt rent ut sagt. Jag håller mina tummar för din skull <3

Aah men vad bra, då har du ändå lite att testa :) 

Ja vad bra, tack båda två! Det låter ju nyttigt, att få använda oavsett var i cykeln man är samt att det kan vara lugnande :) 

Jo men precis, det har du ju rätt i! Tycker att det var en bra sak att tänka på som du skrev nu: att sen ska man ju vara "duktig" i 9 månader så lite måste man få unna sig nu innan ;) 

Exakt, flytningar är ju en väldigt bra indikation tänker jag. Som sagt, man lär sig så mycket om sin kropp och cykel nu när man ska försöka få barn. Och jag tycker att det är intressant med apparna så länge det inte blir för stressigt :) 

Ååh vad jobbigt att höra, jag förstår att du blev discouraged (kommer inte heller på ett bra svenskt ord, haha) men samtidigt kan det lika gärna gå jättefort för dig, ibland är det inte så lätt som att det bara är genetiskt utan det kan vara jätteolika. Hoppas att det känns lite bättre imorgon, och att hoppet kommer tillbaka till dig <3 

Åh idag är en ledsen dag! Fick reda på att ytterligare en kompis är gravid med andra barnet, så nu har jag två nära kompisar som ska få barn inom loppet av en vecka från varandra. Dom är såklart superglada över att det är så nära men jag känner mig bara tom och utanför :( Försökte prata med min kille men började bara gråta och han förstår verkligen inte. Samtidigt skickar mamma videoklipp på min kusins ettåring med texten 'vad söta dom är i den här åldern'. Jag orkar inte med det här!

Förlåt hade inget syfte med den här texten utan ville bara skriva av mig till några som förstår <3

Usch jag förstår dig precis. Har inom loppet om en månad fått veta att tre personer i min närhet är gravida, två misstänkte jag men den sista var otippad. Mått så himla dåligt efter att jag fått dem beskeden. Det är sjukt sjukt tufft, men sannolikt kommer det bli vi en dag, vi måste bara hålla ut tills dess!

Nu har jag och min fästman bokat vår första konsultation med läkare på privat klinik gällande att påbörja IVF 11 maj! Herregud vad stort och pirrigt det kändes. Jag får min mens den 16e, hoppas på att kunna påbörja ett protokoll den cyklen (har redan gjort utredning) men det är nog lite mycket att hoppas på. Men yay!

Måste bara berätta om en riktigt dålig upplevelse igår. Jag var på en sammanfattning på kliniken (landstingsfinansierad) för att höra vad de tänker nästa steg är (har ju bokat möte på privat klinik 11 maj så mest för att).

Då började läkaren prata om mitt BMI, vilket jag inte alls hade väntat mig. Visst jag har hört att BMI kan bli ett problem om man är kraftigt överviktigt, men kan intyga att jag är ganska "normal standard" viktig, tränar fyra dagar i veckan och har aldrig varit så hälsosam.

Då sa läkaren att " du borde tappa något kilo, inte bli tjockare varje fall" och att " det kan ha haft en betydelse". Så alltså antyder att min vikt skulle bära skulden för får infertilitet. SÅ SÅ VIDRIGT. Då kan jag tillägga att jag hade BMI 29, gränsen låg på 30. Förstår att hon inte gör dessa regler men det finns ett bra sätt att säga saker på och ett dåligt.

Vi ville flytta från området vi bodde i av flera anledningar och funderade på hur vi skulle göra. Vi kom fram till att vi ville fortsätta bo relativt nära jobben och då hade vi inte råd med annat än radhus i bra område. Det känns okej för oss då vi har ett rum över till dagen vi får barn och samtidigt har möjlighet att spara till ett hus. Vi ville heller inte behöva stressa direkt när vi får barn så kändes som en bra kompromiss i alla tänkbara lägen! :)

Åh känner igen mig SÅ mycket! Vi bor i en väldigt central trea idag där vi trivs väldigt bra och absolut har plats för ett barn men det finns ingen hiss och vi bor tre trappor upp. Vi båda längtar efter hus men de i stan är så dyra (just nu heeeelt galna priser pga litet utbud, även radhus) och i byarna runtomkring är det billigare och väldigt trevligt men BARA barnfamiljer. Vi har pratat om att vi inte kan tänka oss köpa utanför stan nu pga vill inte bli "paret utan barn". Blir det inga barn bor vi hellre kvar i centrum med närhet till restauranger och kompisar osv. Känns lite begränsande men där står vi just nu iallafall. Jag har dock tänkt som dig: "har vi hus kanske barnet kommer" men min man håller inte alls med, så vi bor kvar så länge.

Vi började tänka på boende direkt vi bestämde oss för att börja försöka bli gravida. Vi bor i en trea som vi trivs bra i och har nära till allt som känns bra att ha nära till. Sen iom trean så finns det ju ett rum som vi gärna gör om till barnrum när den dagen kommer. Vi har även gått i tankarna på att flytta till min hemstad som ligger ganska lång ifrån där vi bor nu, men det kändes som ett säkrare val att bo kvar här just nu iaf då vi både bor bra och har bra jobb. Drömmen är väl ett litet hus på landet en dag men för oss får det vänta tills vi är lite mer säkra på hur framtiden ser ut.