Hur arg är okej att bli på 1,5-åring?

Du har gjort exakt allt rätt! Räkna med att du kommer att göra samma sak under MINST ett halvår! Men när hon väl fattar det där, så fattar hon allt!

Jag var med om precis liknande och trodde att jag skulle gå under. Min mamma sade att det är bara att köra på, så blir allting bra. 

Idag, när jag har en 7-åring, så är jag glad för det där ständiga bråket kring en enda sak. Han vet precis hur man beter sig och vad som är farligt och vad som inte är farligt och han förstod redan i 2-årsåldern vad som var rätt och fel. Det räckte att han vände blicken mot oss och vi sade lugnt "nej" så slutade han. Det här berodde ENBART på en enda grej som jag höll på att bli skräckslagen över under ett år. Fortsätt så där och håll i det där med att svara lugnt när det är lugnt och var bestämd när det är jäkla farligt. För det är det du ju måste som förälder!

Att vi hade en "farlig" sak när min son var pytteliten gjorde att vi har kunnat ha ett hem med dyra antikviteter under resten av hans liv.  Han lärde sig tidigt att vissa saker rör man bara inte. Sedan gäller ju det som förälder givetvis att man också visar, förklarar och berättar hur man gör med andra saker i livet som kan verka "läskiga" (barn har helt annan syn på läskiga saker än vuxna) så att det inte blir jobbigt.

Jag är i alla fall glad att jag idag har en son som inte lever rövare hemma hos andra och jag är övertygad om att han är så trevlig och artig som han är, kring att jag faktiskt gjorde som jag gjorde kring den där grejen som var oroväckande och faktiskt inte gav upp och satte skydd över-

 

Åh tack snälla för ditt svar! Så bra att det fungerar för att er att vara konsekventa och lugna men bestämda redan tidigt.

Känns så hopplöst när hon bara skrattar mig i ansiktet när jag försöker förklara eller när jag blir bestämd. Men kanske är det där man får börja? Hade hoppats på att få se ett polett trilla ner l

eller åtminstone att skrattat upphörde när jag väl växlade över till min stränga röst men nej, inget alls.

Antar att det bara är att fortsätta. Styrkt av ditt goda exempel!

Räkna med till tonåren fasoner är över. Så 16 år till

Skrattar hjärtligt.

Man får säga till på skaoen och när saker händer som just i det läget som du var i.

Jag tycker att du gjorde helt rätt. Säger man till på skarpen i rätt tillfälle så är det ok. Man måste agera som förälder. Det kunde kanske gått illa.

Så tummen upp.

"Så bra att det fungerar för att er att vara konsekventa och lugna men bestämda redan tidigt."
Man ska vara konsekvent så tidigt som möjligt men vad man är konsekvent med är också viktigt
Har man "bestämt" att det funkar men kräver "bara" tid och tålamod, är det lättare att vara lugn.

Vissa föräldrar saknar tålamod och är inte konsekvent så det blir tjat och gnäll som övergår till gap och skrik.

Du gjorde absolut helt rätt.

Det är ju livsfarligt att leka på det där locket så det kan ni naturligtvis inte tillåta. Fortsätt säga åt henne med sträng röst och lyft bort henne. Naturligtvis skall man inte bli arg i onödan. Tycker du resonerat helt rätt. Genom att vara försiktig med hur sträng man låter så blir en allvarlig tillsägelse också mer tydlig för barnet. De förstår när det verkligen är NEJ på riktigt.

Tyvärr kan man inte släppa blicken från ett så litet barn så länge att det hinner klättra upp på ett spabad. Det får du helt enkelt bara acceptera.

Du gjorde absolut helt rätt.

Det är ju livsfarligt att leka på det där locket så det kan ni naturligtvis inte tillåta. Fortsätt säga åt henne med sträng röst och lyft bort henne. Naturligtvis skall man inte bli arg i onödan. Tycker du resonerat helt rätt. Genom att vara försiktig med hur sträng man låter så blir en allvarlig tillsägelse också mer tydlig för barnet. De förstår när det verkligen är NEJ på riktigt.

Tyvärr kan man inte släppa blicken från ett så litet barn så länge att det hinner klättra upp på ett spabad. Det får du helt enkelt bara acceptera.

Som andra säger så va de ju rätt men ännu mer rätt kan du ju göra genom att spärra av området med grindar så hon inte kommer åt. Hade ju varit bättre än att bli arg på henne för att ni är oansvariga och inte redan blockerat

Värt att notera är att små barn ofta skrattar när någon är arg på dem. Det kan tex tolkas som att de blir osäkra och försöker få mamma/pappa glada genom att skratta själv. Det innebär inte att de inte lyssnar.

Det är ingen fara alls att bli arg vid behov. Det går troligen lika bra att vara lugn och bestämd och tala med barnet om varför det är farligt. Visa vattnet. Prata om att man får väldigt ont när man ramlar ner osv. Barnet har inte skadats alls av din tillsägelse.

Det jag tänkte på i din berättelse var att det lät som om det först blev en rolig stund (för barnet) av "jage-lek" uppe på locket med bus, där det kan ha uppfattat att du var med på leken. När du då sade till på skarpen kom en osäkerhet med behov att kolla om det verkligen gäller.

Kanske du redan direkt borde ha tagit barnet, visat på farorna, lugnt förklarat att vill man klättra så går det bättre här (lämplig annan plats), eller säga att "nu leker vi på marken". Det är bra att visa vad man skall göra istället för att bara visa vad man inte skall göra.

Jag instämmer. Men man lärde sig den "hårda" vägen. Om sonen var på väg att hitta på något olämpligt eller farligt. Då var det bara att agera direkt. Att jaga ett barn i den situationen, då blir det direkt en lek för barnet.
Men det är inte lönt att förklara för ett sådant litet barn, den förklaringen åker rakt in i ena örat och ut i det andra. Det räcker med, (som vi använde) farligt. 

Du är en bra mamma. Annars skulle du inte bry dig.

Försök att slappna av och njuta av familjelivet.

Allt ett barn behöver är kärlek och gränser. Ibland lyckas man be, ibland lyckas man sämre. Att bli förbannad är en del av livet och även barn behöver se att vuxna kan bli arga.

Jag tycker också du gjorde rätt. Nu får du se till att hon inte kommer fram till locket igen. Det är bra att sätta gränser, säga nej och förklara att det är farligt men hon kommer inte kunna styra sin inpulskontroll än på länge så direkt farliga saker som barnet fått intresse för får man barnsäkra. Du kommer ha tillräckligt många saker att säga nej om ändå så hon kommer förstå att hon måste lyssna på dig om du är konsekvent.

Tusen tack till er som svarat! Är svårt att vara förälder för första gången, vilja så väl men ha så lite erfarenhet. Men jag känner mig stärkt av era svar. Då gjorde jag kanske rätt ändå, fast resultat uteblev den här gången.

Som en skrev kanske budskapet går in trots att hon skrattar tillbaka, det är ju en försvarsmekanism att försöka skoja bort allvaret i situationer. Vi får se.

Många dragkamper lär det bli under uppväxten, tack för att ni stöttar mig i denna första!

En 1,5-åring kan lyssna. Förstå? Nja, delvis. Hon förstår att du blir arg om hon klättrar upp, men hon förstår inte varför. Hon vet inte heller om det gällde bara den gången, om det gäller när pappa är med, om det gäller bara när hon har de röda byxorna osv.
Dessutom - och det är viktigast - så är hon för liten för att kunna hejda sig när hon får en idé. En 3-åring kan hejda sig om hon vill, om hon vet att hon ska och om hon minns att hon ska. En 1-åring kan det inte. En 2-åring är så där mittemellan. Kan hejda sig för det mesta men inte alltid.

Vissa saker är hon för liten för att klara av. Du kan skälla på henne varje dag, men hon kommer ändå inte att lära sig impulskontroll än på ett halvår. Du kan i stället barnsäkra altanen och se till att hon inte tar sig upp på spabadet. Då kommer hon ändå att lära sig impulskontroll om ett halvår, eftersom det ingår i barns utveckling.

Många föräldrar pratar om hur viktigt det är att vara konsekvent. Att säga nej varje dag till sådant barnet inte får göra. Förr eller senare kommer de att fatta grejen, tänker de här föräldrarna. Jo då, de kommer att fatta grejen när de är tillräckligt gamla, vare sig man bråkar med dem eller inte. Varför då skälla på barnen i onödan? Skälla på dem för att man ställer för stora krav på dem?

Ge inte upp! Visa, förklara och var bestämd när du är bestämd! Barn kan skratta en rakt upp i ansiktet, men om man inte ger sig, så går det - till slut. Alltså, det finns ingenting rosenskimrande. Det tar tid! Man blir arg och man blir rädd! Man blir frustrerad, men vet du - det går över! 

Det som är jobbigt är väl möjligen att när barnet väl har testat en sak, så blir det en ny sak som barnet testar. Alltså, välj era strider, men gör det med sunt förnuft! Den dagen ni säger "nej" och barnet fattar att ni menar nej, men där ni viker er, där får ni nästa problem. Men man är bara en människa. Ibland ger man upp. Det viktigaste är att man då förklarar varför man först sade nej och sedan varför man sedan gick med på det hela och därefter sade ja.

Där är ni inte ännu. Det kommer inom ett år, men fortsätt. Om diskuera allt ni ser och förklara enkelt. När barnet väl kommer in i "Varför-perioden" så svarar ni hela tiden och ge inte upp. Ni kommer att få ett argumenterande barn - men det ger å andra sidan bra betyg i skolan sedan OCH ni har en kul liten person att diskutera med, som hellre diskuterar än rasar runt i folks hem.

Ge inte upp! Visa, förklara och var bestämd när du är bestämd! Barn kan skratta en rakt upp i ansiktet, men om man inte ger sig, så går det - till slut. Alltså, det finns ingenting rosenskimrande. Det tar tid! Man blir arg och man blir rädd! Man blir frustrerad, men vet du - det går över! 

Det som är jobbigt är väl möjligen att när barnet väl har testat en sak, så blir det en ny sak som barnet testar. Alltså, välj era strider, men gör det med sunt förnuft! Den dagen ni säger "nej" och barnet fattar att ni menar nej, men där ni viker er, där får ni nästa problem. Men man är bara en människa. Ibland ger man upp. Det viktigaste är att man då förklarar varför man först sade nej och sedan varför man sedan gick med på det hela och därefter sade ja.

Där är ni inte ännu. Det kommer inom ett år, men fortsätt. Om diskuera allt ni ser och förklara enkelt. När barnet väl kommer in i "Varför-perioden" så svarar ni hela tiden och ge inte upp. Ni kommer att få ett argumenterande barn - men det ger å andra sidan bra betyg i skolan sedan OCH ni har en kul liten person att diskutera med, som hellre diskuterar än rasar runt i folks hem.

Det är i just dessa situationer - de riktigt farliga, potentiellt livsfarliga - som det är så HIMLA skönt att inte ha höjt rösten i tid och otid. En 1,5-åring är lite för liten för att med säkerhet klara av att sluta ändå, och det är egentligen bäst att bara resolut ta bort barnet från situationen och se till att den inte uppstår igen. Men ett barn som ?aldrig? blir rutet åt lär sig att HAJA TILL när det väl händer vilket är extremt tacksamt när hen håller på att springa ut i vägen, äta något riktigt farligt eller göra något annat som måste upphöra på sekunden.

I ditt fall fungerade det inte denna gång. Ditt barn förstod säkert att du blev väldigt arg, och skrattet var med stor sannolikhet en stressreflex, men så små barn har ingen impulskontroll så hen kunde inte sluta ändå. Nästa gång ser du istället till att ?leken? inte uppkommer igen.

Men att visa rädsla och ilska inför våra barn är INTE skadligt när det görs i nödfall. Det är okej att höja rösten när det är allvar på riktigt, och det är okej att bli arg. Det är till och med okej att råka ryta i onödan - så länge du reparerar skadan genom att be om ursäkt för ditt uppförande (aldrig för känslan). Att aldrig visa ilska är skadligt för barnet. Hen behöver få se hela spektrumet för att lära sig att det är okej att känna de känslorna själv. Jag har rutit orättvist åt min sexåring en handfull gånger genom åren, och då sagt ?förlåt för att jag höjde rösten. Jag blev arg/rädd/stressad, och det är okej, men jag borde ha hittat ett bättre sätt att uttrycka mig.? Det blir ett bra tillfälle att prata om att människor inte är perfekta, inte föräldrar.