Känner mig otrygg i förhållandet

Magkänslan brukar ju många gånger stämma...
Har du en historik att dras till känslomässigt stängda personer? Personer som gör dig osäker?

Har du själv svårt att uttrycka dina tankar, känslor och behov? Anpassar du dig mycket till din partner så att du känner att du nästan tappar bort dig själv?

Känner du till anknytningsteorierna? Man kan vara trygg eller otrygg i sina relationer, man följer ofta samma mönster, i relation efter relation...

Googla och läs gärna om du är intresserad, det är väldigt lärorikt.
Många gånger dras två otrygga till varandra, och det blir sällan särskilt harmoniskt.

 

Jag kan känna igen den känslan från början av min relation med min man.

Han har aldrig ställt en fråga om mig. Allt han vet är det jag har berättat själv.

Jag kände aldrig att han älskade mig. Kunde vakna med ett ryck mitt i natten med en jättekonstig känsla som jag inte kan beskriva. Nästan lite panikartad. Otrygg. 

Jag hade mycket ångest. Jag kunde inte läsa honom alls. Vi hade aldrig den där nykära perioden då man bara ler konstant och inte kan sluta ta på varandra. Jag hade, men inte han. 

Han åkte bort med några kompisar när vi vart ett par i 2 månader, och då kunde han inte svara på sms för att han "har semester" Vi höll på att göra slut då (eller han) För jag tyckte det var mycket konstigt att han ville ta semester från mig, när vi annars inte sågs så mycket pga avstånd. Han sade att om jag är missnöjd med hur han är så får vi göra slut. 

Jag försökte verkligen trycka bort mina känslor och göra slut med honom. Var olyckligt kär i min nya kille... Samtidigt var han så snäll och fin på många sätt..

Jag frågade en gång om han ens var kär i mig. Fick till svar: Jag tänker inte så, men om någon skulle fråga så skulle jag nog säga att jag är kär.

Med åren har jag lärt känna honom och jag ser det annorlunda. Jag ser en människa som har vart så rädd att bli sårad att han aldrig riktigt släppt in. En människa som haft en mur runt sig (av anledningar som jag aldrig kommer få veta) 

Han frågar aldrig något om någon, och det är för att för honom spelar sådant ingen roll. För honom är nuet viktigast. 

Jag vet att jag är den bästa människan i hans liv. (förutom barnen) 

Jag ser en man som aldrig skulle vilja vara utan mig.

Jag har idag aldrig känt mig tryggare. Jag vet att vi kommer att bli gamla ihop.

Åh vad jag känner igen mig. Känner mig också otrygg i min relation. Jag får ständigt för mig att min kille leker med mig, inte gillar mig egentligen, ser mig som ett tidsfördriv osv. Det är väldigt psykiskt påfrestande och jag vet inte hur länge jag orkar må såhär. Anledningen att jag känner så tror jag är för att han är dålig på att visa känslor. Är van vid tidigare förhållande där mitt ex var väldigt tydlig med sina känslor. Nuvarande kan också vara lite otrevlig och snäsa av mig ibland, dock omedvetet då han inte själv märker av att han är otrevlig, och han ber ju alltid om ursäkt efteråt, men det påverkar ändå mina känslor för honom.

Eller så är det inga fel på era killar. Det är bara ni själva som är så osäkra att sätter sig på psyket.