Anonym (Fredrik) skrev 2021-04-13 06:18:45 följande:
Jag kan känna igen den känslan från början av min relation med min man.
Han har aldrig ställt en fråga om mig. Allt han vet är det jag har berättat själv.
Jag kände aldrig att han älskade mig. Kunde vakna med ett ryck mitt i natten med en jättekonstig känsla som jag inte kan beskriva. Nästan lite panikartad. Otrygg.
Jag hade mycket ångest. Jag kunde inte läsa honom alls. Vi hade aldrig den där nykära perioden då man bara ler konstant och inte kan sluta ta på varandra. Jag hade, men inte han.
Han åkte bort med några kompisar när vi vart ett par i 2 månader, och då kunde han inte svara på sms för att han "har semester" Vi höll på att göra slut då (eller han) För jag tyckte det var mycket konstigt att han ville ta semester från mig, när vi annars inte sågs så mycket pga avstånd. Han sade att om jag är missnöjd med hur han är så får vi göra slut.
Jag försökte verkligen trycka bort mina känslor och göra slut med honom. Var olyckligt kär i min nya kille... Samtidigt var han så snäll och fin på många sätt..
Jag frågade en gång om han ens var kär i mig. Fick till svar: Jag tänker inte så, men om någon skulle fråga så skulle jag nog säga att jag är kär.
Med åren har jag lärt känna honom och jag ser det annorlunda. Jag ser en människa som har vart så rädd att bli sårad att han aldrig riktigt släppt in. En människa som haft en mur runt sig (av anledningar som jag aldrig kommer få veta)
Han frågar aldrig något om någon, och det är för att för honom spelar sådant ingen roll. För honom är nuet viktigast.
Jag vet att jag är den bästa människan i hans liv. (förutom barnen)
Jag ser en man som aldrig skulle vilja vara utan mig.
Jag har idag aldrig känt mig tryggare. Jag vet att vi kommer att bli gamla ihop.
Känner igen mig väldigt mycket. Den där perioden av nyförälskelse har jag heller aldrig känt, lr ja typ de två
första månaderna vi dejtade var ju mysiga, för då har man inte kommit så pass nära att jag liksom börjat få ångest redan då, det är mer ju längre dejtandet går och när man till slut blir tillsammans som man verkligen har ngt att förlora och då är det min ångest slår in.
Men hur länge hade du mycket ångest? Har du fortfarande ångest idag? Känner du dig trygg idag?
