Varför har "vanliga svenssons" så svårt att relatera till vad människor i utanförskap och missbruk varit med om?

Det verkar vara som två skilda världar. Jag som varit i missbruk och umgåtts nästan uteslutande med missbrukare möter som tillnyktrande och drogfri sedan ett par år tillbaka ingen förståelse alls hos vanligt folk.

I de kretsar där jag umgåtts har det varit en hård jargong och inte den som vanliga svenssons är vana vid. Och det gör att min toleransnivå för udda eller lite extrema beteenden är lite höger än hos dem. Det gör att de ibland blir rädda för mig eller backar när jag ibland hemfaller till denna jargong. Folk som aldrig varit i närheten av att leva i utanförskap eller missbruk är ofta väldigt känsliga för vad som är passande och inte i olika sammanhang. Bryter man normerna och går emot de gängse sociala koderna så är man "körd" mer eller mindre.

Hur relaterar ni till detta? Ni som är "vanliga svenssons", hur ser ni på tillnyktrande/ drogfria missbrukare, och ni som eventuellt själva varit i missbruk, känner ni igen detta?