Varför har "vanliga svenssons" så svårt att relatera till vad människor i utanförskap och missbruk varit med om?

För att de själva inte varit med om utanförskap och missbruk, och ingen av deras närmaste släktingar eller bekanta heller.

En missbrukares vardagsmiljö är ju så extrem att det inte går att veta, än mindre föreställa sig. Det är väl inte så konstigt.

Om du gör såna övertramp vad gäller hur man umgås och beter sig så kan du väl förklara och be om ursäkt.

Sedan kan jag bara svara för mig själv och jag har också upplevt en hel del trassel och mörka sidor av livet fast inte lika extremt som du verkar haft det, men varför man blir rädd att träffa f.d. kåkfarare eller tunga missbrukare är för att man faktiskt inte vet om de fortfarande har samma inställning till livet, om de fortfarande missbrukar osv. Självbevarelsedrift, kallas det väl.

Varför har du svårt att relatera till vad människor i kungafamiljen varit med om?

Det här handlar om att man är hemmablind samt att många har stora brister i empatin och sympatin. Att man kräver av omgivningen det man inte själv kan leva upp till.

Varför ska alla människor kunna relatera till tunga missbrukare? Och varför ska man kunna relatera till mångmiljardärers liv och deras problematik?

Att bryta normer är ofta känsligt oavsett grupp.

Det verkar som att din nya bekantskapskrets har andra normer än din gamla och att problem uppstår när du bryter dem. Antar att även din gamla grupp hade reagerat om du brutit kraftigt mot deras normer.

Du får väl funder på vad det är för normer och om de är viktiga att bryta. Om normerna i din nya grupp tex är ett vårdat språkbruk så kanske det är rimligt att följa normen, men om normen är att se ned på andra "grupper" är det ju bra om normerna bryts.

Jag hade uppväxtförhållanden som var avvikande. De gånger jag berättat om det har folk reagerat konstigt. För att för dem låter det så bisarrt för att de inte haft samma erfarenhet. Det går inte att greppa.

Detta är exakt samma situation emotionell (ej fysiskt). Det är väldigt svårt för människan att förhålla sig till situationer som ligger utanför den egna referensramen som är uppbyggd av egna erfarenheter (och kanske närståendes erfarenheter. Men det är inte säkert att man lär sig av andras misstag så att säga).

Du, ts, förstår på samma sätt inte Svensons eftersom du skriver här och frågar.

Så är det i de flesta ovanliga situationer. Att folk inte kan relatera till ett annat liv som skiljer sig mycket från det de själva haft.

Ett annat exempel är smärta. Folk som har haft ont i 5 minuter kan komma med löjliga "råd" till folk med kronisk smärta.

Folk med barn kan trösta barnlösa oerhört plumpt.

Folk vars barn inte har en missbildning kan innan de knappt hälsat spontant säga "Det där går att fixa numera"

Så jag förutsätter att jag, utan erfarenhet till missbruk har noll koll. Däremot finns det ju definitivt människor som har andra erfarenheter även bland dem du uppfattar som normala. Det finns människor med de mest skiftande erfarenhet bland "alla normala folk".

Kanske för att missbrukare inte sällan är väldigt destruktiva både mot sig själva och sin omgivning. Det är en ganska suddig gräns mellan att vara öppen och accepterande och vara lättlurad och sårbar. Folk är rädda kanske? Inte trygga i sig själva? Kanske de har blivit brända förut? Tyvärr varar vissa av konsekvenserna av ett missbruk längre än missbruket självt.

Jargong och språkbruk är väldigt starka markörer för grupptillhörighet. Det är inte ovanligt i dag att personer, som kameleonter, byter mellan olika versioner av sig själv när de rör sig mellan olika grupper. Inklusive att de byter språkbruk, kroppsspråk, stil och humor. De som kan göra det på ett bra sätt kan vara genuina och trogna sitt inre jag ändå. De som inte kan göra det tappar bort sig själva eller känner aldrig att de riktigt passar in. De som har riktig tur hittar personer som kan älska dem som de är.

Jag har varit med om både utanförskap och är uppväxt i en missbruksfamilj. Det är något jag lämnat bakom mig och jag har absolut ingen lust att lyssna på en hård jargong eller en massa grova och opassande skämt och rena elakheter.

Språk och hur man uttrycker sig säger mycket om hur man är som person också. Jag har inte mycket gemensamt med en person som uttrycker sig på det sättet. Min erfarenhet är att det oftast innebär problem. Är man kvar i det sättet att fungera har man inte riktigt gått vidare.

I ärlighetens namn låter det som att även du har svårt att sätta dig in i vad vanliga "svenssons" känner och tycker, eftersom du använder ett språk som de inte är vana vid och inte förstår varför de inte tycker att det är okej. 

Du är lika blind för deras erfarenheter som de är för dina. 

Det är ju omöjligt att 100% sätta sig in i en annan människas erfarenheter, så det är inte så konstigt.

Jag är fd heroinmissbrukare och relaterar inte så mycket till det du beskriver. Jag ser mig som socialt anpassad och utbrister inte i saker som människor i " det vanliga samhället" inte förstår. Jag har kanske haft tur med de jag träffat och som ingår i min bekantskapskrets nu för jag är öppen med min historia och blir till absolut största delen väl bemött. Ofta är folk nyfikna och frågar och jag svarar gärna. Och då har jag ändå varit i utanförskapets utanförskap med hemlöshet och riktigt svårt missbruk. Men jag längtade till en vanlig vardag och var beredd att kämpa hårt för att anpassa mig. Tycker det låter lite som du inte riktigt släppt taget om det gamla. Man måste ta sig totalt förbi allt romantiserade av outsiderlivet för att få förtroende från sina medmänniskor igen.