Varför har "vanliga svenssons" så svårt att relatera till vad människor i utanförskap och missbruk varit med om?

Jag är fd heroinmissbrukare och relaterar inte så mycket till det du beskriver. Jag ser mig som socialt anpassad och utbrister inte i saker som människor i " det vanliga samhället" inte förstår. Jag har kanske haft tur med de jag träffat och som ingår i min bekantskapskrets nu för jag är öppen med min historia och blir till absolut största delen väl bemött. Ofta är folk nyfikna och frågar och jag svarar gärna. Och då har jag ändå varit i utanförskapets utanförskap med hemlöshet och riktigt svårt missbruk. Men jag längtade till en vanlig vardag och var beredd att kämpa hårt för att anpassa mig. Tycker det låter lite som du inte riktigt släppt taget om det gamla. Man måste ta sig totalt förbi allt romantiserade av outsiderlivet för att få förtroende från sina medmänniskor igen.