Klarar inte min styvdotter!

Jag har bott tillsammans med denna styvdotter sedan hon var 13-14 år gammal och redan sedan start fungerade inte kemin mellan oss alls. Hon är idag 18 år gammal och jag hade hoppats på bättring. Men hon är fortfarande väldigt hård i sättet, hälsar knappt och visar klart och tydligt att hon inte gillar mig och att hon tycker jag är konstig.

Jag är en person som är otroligt social och försöker vara trevlig, ett tag. När jag bara får mothugg och en spydig skitunge emot mig så brister det tillslut för mig. Dessutom när hon inte lyssnar på pappan som bad henne anstränga sig och vara trevlig mot en ny person som flyttar in i deras hem. Jag fick ju inte ändra på något, utan fick flytta in som det var med deras saker och deras regler. När jag försökte ändra på småsaker som att man plockar undan efter sig när man ätit etc så valde den yngre sonen att flytta till mamman på heltid. Det fick jag skit för !

Dottern är dock kvar hos oss varannan vecka. För nästan ett år sedan var droppen nådd och jag talade om för henne vad jag tycker om henne. Hon grät och sa att om inte jag flyttar ifrån huset så flyttar hon, för hon klarar inte av mig. 

De är vana sedan många år att ha pappan helt för sig själv, och de klarar inte att pappan nu också har en vuxen i sitt liv som tar pappans energi och tid.

Hursomhelst så har åren gått och ingenting har blivit bättre. Pappan har fortfarande inte fått tillbaka sin son, utan sonen trivs bra hos mamman som är singel sedan 10 år. Dottern är fortfarande spydig och arrogant och hånler åt mig om jag skulle säga något fel. En riktig besserwisser. Skillnaden nu är att min sambo aldrig försvarar mig när jag säger att jag känner mig orättvist behandlad. jag känner att det är de 2 mot mig nu.och han skyller fortfarande på att sonen flyttade pga mig, att det är mitt fel.

Jag har sagt att enda sättet är att jag flyttar, så kanske alla blir lyckliga igen, men då gör han slut om jag flyttar. Så jag vet inte vad jag ska göra!? Känner att allt började så fel från början. han borde ha introducerat mig på ett annat sätt där de fått respekt för mig. Nu är det försent och jag vet inte vad jag ska göra? Har bara väntat på att dottern ska bli vuxen och eventuellt hitta en pojkvän och flytta, men hon har ett år till studenten och har än sålänge aldrig haft någon pojkvän ens i någon vecka. Hoppet känns kört. 

Min sambo har tappat kärleken och respekten för mig och det känns som att jag förlorat mig själv och inte har ork att ta mig ur detta.

Oj. Hur många trådar om bonusbarnen från helvetet har vi sett här på FL?

Barnen har en pappa som de kan linda runt sina fingrar och pappan står inte upp för sin nya sambo eftersom barnen då hotar att flytta till mamman!

Skall man ge sig in i bonusträsket måste det vara en nystart för alla. Nytt boende är ett måste. Annars blir det som för TS som är gäst i sitt eget hem.

Så snälla TS. Flytta! Din gubbe är en mes som inte står upp för dig och låter sina barn diktera villkoren i er gemensamma hem.

Tack för alla positiva råd.

Jag var smart nog att stå i bostadskö i 2 år och när han hotade att slänga ut mig för 6 månader sedan och dottern även sa att hon önskar att jag bara kunde flytta, så hade jag en lägenhet klar. Jag flyttade dit men saknade honom och huset så oerhört mycket. Kände också att den elaka styvdottern inte skulle vinna över mig. Hon firade nämligen min flytt genom att flytta in på heltid till pappan. Han bad mig komma tillbaka, och jag gjorde det. Där stod hon och mer eller mindre skällde på mig varför jag är tillbaka i hennes hus!? 

Jag bor kvar på något sätt för att hon inte skall vinna över mig. hon vill styra och ställa i sitt hus och hon vill ha pappa för sig själv, så hon kan komma och gå hur hon vill. 

Nu hyr jag ut min lägenhet i andra hand, men kan flytta tillbaka inom 2 veckor när jag vill. Men då gör han slut helt och hållet och säger att där inte finns någon chans i världen att i blir tillsammans igen. Detta skrämmer mig. På ett sätt vill jag förstöra för dottern så som hon förstört för mig och bor därför kvar. Och jag älskar honom och vill inte förlora honom förrän jag eventuellt träffat någon annan. Vill inte stå där som sist och ångra mig och sakna.

Ja, jag har försökt packa och flytta härifrån säkert 20 ggr när han ser på, i hopp om att han ska stoppa mig...vilket han gjorde fram tills för ett år sedan. Men nu kan jag packa hur mycket jag vill för han stoppar ändå inte mig längre, utan tycker nog innerst inne det är skönt att JAG tar steget och går och avslutar, eftersom han inte klarar av det själv. Han kommer också må bättre utan mig, för då kan han umgås och göra vad han vill för sina barn, utan att jag alltid har en åsikt om detta. Han lever för barnen och vill ha en kvinna som också lever för hans barn. Själva par-relationen i 2-samhet har aldrig riktigt intresserat honom tidigare heller. Han vill ha en "familj"!

Jag har 2 veckors uppsägningstid på min lägenhet, så jag kan i princip säga till tjejen nu att jag vill flytta in i den den sista april. Just då är han bortrest i jobb och jag kan flytta i lugn och ro.

Dottern fick återgå till varannan vecka boende så fort jag flyttade tillbaka och det gör såklart henne arg på att jag bor här. Hon vill ju bo hos pappan på heltid, för här får hon styra och ställa, vilket hon inte kan hos mamman.

Det enda som hindrar mig i det hela är ju såklart mina känslor och att jag fäst mig så vid just honom (har sjukt svårt för att bli kär!) och så är det hans fina stora lyxhus med pool. Jag har så mycket saker och kläder att min lilla lägenhet på 40 m2 aldrig räcker till. Jag vet att jag inte får tänka så, men det är en del av orsaken till att jag är kvar.

Jag kan inte heller utstå känslan av att aldrig mer få ha honom, att någon annan får honom. Jag vet ju att han inte kan vara ensam och att här inom några månader kommer in en annan i hans liv.

Jag ÄR inte någon stark kvinna tyvärr!! Jag ser alltid tillbaka, får ångest och ångrar mig. Sen blir jag besatt av att kolla vad exet gör på fb och när han är inloggad etc. Önskar jag var annorlunda, men vet inte hur man ändrar sig. Vill hitta styrkan att lämna och sedan kunna stå fast vid det.

Jag vet att jag beter mig som ett barn nu, men känner att jag har lidit så otroligt mycket i denna relation. Flyttat in i deras hus, inte fått ha min egen dotter eller familj på besök, fått undervärdera mig själv och accepterat all mobbing ifrån honom och hans dotter. Han har misshandlat mig och jag har tagit tillbaka anmälan.

ÄNDÅ har jag svårt att lämna!!

Min enda tanke är, hur ska jag hämnas på bästa sätt? Om jag lämnar när han är borta? Packar framför näsan på honom och drar? Först hittar någon annan och drar som hans ex fru gjorde?

Jag vet att det sista gör mest ont, men är ju typen som bara kan ha känslor för en person och jag älskar ju tyvärr honom fortfarande, hur nu detta är möljligt.

Vet ni något sätt där jag kan känna att jag fått ta min hämnd och han kan få lida nu?

Haha. Ja märkligt att så många trodde det handlade om pappan å barna iaf..

Styvmödrar har liksom alltid rätt på familjeliv och alla andra är idioter, ofta även små barn

Varför avslutar han inte själv då om han tycker du har varit så hemsk mot hans barn att han inte kan älska dig längre?

Hur nedtryckta har barnen blivit då?? Om man går på det som ts skrivit så har de nog inte heller haft det så kul.

Och hon är den vuxna. Och det är deras hem

Ts har ju skrivit mängder om att hon bara vill ha par-tid med sin kille, att de ska dela upp semestern så inte barnen får vara med hela tiden. Vilket barnen reagerade på, förstås!

Att dottern måste meddela om hon kommer hem...

Som en gäst i sitt eget hem. 

På detta sätt skapar man ju knappast någon familjekänsla/gemenskap eller får barnen att känna sig välkomna. 

Fattar inte hur ni läser faktiskt... sorgligt. 

Men denna relation var giftig från början och ts verkar riktigt omogen... ingen har lagt manken till

Funkar ju inte alls så. Märkligt ordval som om det var att inspektera ett ting - skyldighet att se till att det fungerar mellan ens partner och den nya partnern innan man flyttar ihop?

Människor ändrar sig och har eget ansvar, även ungdomar. Både TS, styvdottern och även partners ex har ansvar för att bete sig bra och kunna behärska sig respektfullt. Det låter som om partners ex ligger bakom nån sorts hatkampanj mot den nya familjen och att exet använder barnen som verktyg för att göra nya familjen olycklig. Bra föräldrar samarbetar efter skilsmässa och låter barnen ha en bra uppväxt. Bra föräldrar coachar barn att bete sig bra mot andra.

Med tanke på att sonen har flyttat till mamman på heltid pga ts och att ts är avskydd även av dottern så står nog inte ts högt i kurs hos mamman. Ett samtal med henne skulle inte ge någonting.

Det enda ts kan och bör göra är att flytta hem igen och lämna denna familj ifred. Förhoppningsvis släpar inte mannen hem någon ny tant innan hon fungerar med båda hans barn så att även sonen kan få bo med sin pappa igen.

Låter fullt normalt. Hon måste varken gilla dig eller vara trevlig mot dig. Hon har inte valt dig eller att du ska flytta in i hennes hem.

Tydligen många feminister här som är bittra på sina ex mäns nya kvinnor och som tycker att barnen, trots att de manipulerar sina föräldrar till att hata sin nya kvinna och är bortskämda och ouppfostrade alltid har rätt. Barn har aldrig gillat en styvmor, så om de får välja så vill de ha mamma och pappa för alltid. Därför är det föräldrarnas ansvar att göra det så smidigt som möjligt för alla parter tycker jag.

Lyxhus och pool hör inte riktigt hit.