Vad kan jag göra?!

Kontakta Familjerätten. Om du nekas kontakt med ditt barn i flera veckor är det ju något fel.

1. Om ett barn tar till rejäla lögner för att få vara hos sin andra förälder är något fel. 2. Om det däremot är sant att något skett så måste detta givetvis utredas av Socialtjänsten
3. Om du tror att den andra föräldern gör att barnet inte kan kontakta dig men egentligen vill det, ska du göra en orosanmälan till socialtjänsten

Visst ska man lyssna på barnen men 11 år är inte ett jättestort barn. Det beror på barnets mognad, hur man ställer sig till barnets insikt om hur det är bra med umgänge eller inte.Det ska då inte värderas av er föräldrar utan gå via Socialtjänsten. 

Du kan alltid ringa Socialtjänsten anonymt om du vill fråga hur man kan tänka i ett fall som detta, men inte vill göra en anmälan. Säger de att du borde anmäla så tycker jag att du ska göra det, och ta hjälp av Socialtjänsten. 

Kontakta familjerätten

Tack för era svar.

Som jag sa, man ska ju lyssna på barnet i första hand. Men inget har ju hänt. Barnet har på senare tid varit väldigt grinig över att inte få spela spel hela tiden eller göra det hen vill, men samma regler gäller alla barn i hushållet.

När jag ifrågasatte det som hade blivit sagt till ena bonusföräldern, så sa denne att ingenting sådant har kommit upp på tal. Men varför skulle syskonet ljuga om en sådan allvarlig sak? Syskonet var ju med under samtalet när det nämndes av andra barnet. Jag förstår inte alls vad som händer, eller vem som talar sanning. För jag menar, om det nu har hänt något som triggat beteendet, så vill jag ju veta! Men ingen säger något direkt till oss vuxna här hemma.

Jag tänkte tanken att ringa familjerätten, vilket jag gjort 3 gånger tidigare, men har bara lyckats få till ett möte, eftersom det är frivilligt. Den andra föräldern vill gärna inte gå, och då kan jag inte göra något. Men jag får försöka ringa igen.

Så typ elevhälsan/skolsyster är ingen idé att prata med? För om barnet inte kan eller vill säga något till oss, så kanske hen öppnar sig till skolsyster, eller någon där som vet hur man kan lirka ur händelser osv.

Vilken fruktansvärd sits du har hamnat i! Det måste ju kännas helt fasansfullt! Jag skulle kontakta soc om jag var du, och prata med dem för att få råd hur du ska tänka och gå vidare. Skolsköterska/skolkurator tror jag tyvärr inte skulle funka öht, där tror jag snarare att barnet antingen skulle dra till med ännu värre lögner (ifall det är frågan om att hen försöker få uppmärksamhet) eller sluta sig som en mussla (om det faktiskt är nåt som hänt på riktigt). Så småningom kan det kanske bli aktuellt med hjälpinsats för barnet, men i första hand tror jag att det viktigaste är att reda ut den konstiga relationen mellan er föräldrar, och hur ni ska få ert samarbete att funka bättre.

Ja, fullkomligt fruktansvärt! Jag saknar mitt barn! Från att alltid ha hen hemma till att inte träffas eller prata alls, under bara några veckor. Jag är helt vilsen. Sover knappt, och börjar på riktigt ifrågasätta mig själv som förälder och människa, även om min partner försöker lugna mig med att felet inte ligger hos mig. Men det måste det ju?

Då får det väl bli den vägen. Jag avvaktar nu under veckan för att se lite vad som händer och om jag kan få kontakt med barnet. Problemet är att jag inte vill ringa då samtalen övervakas med högtalare och en av de vuxna närvarande. Jag får inte tala med barnet själv. Men jag kan ju skriva och fråga hur hen mår, men får så korta svar.

Jag förstår att barnet är i den ålder där den behöver ty sig mer till ena föräldern, vilket är helt ok! Men jag vill inte bli dissad eller ignorerad, bara sådär utan förklaring. Det är hemskt.

Ja, jag förstår verkligen! Jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas.... 

Önskar dig all lycka till!  Håll oss gärna uppdaterade!

Åh, tack. Jag ska försöka!

Tyvärr känns det som att NÅGOT HAR hänt.

En 11-åring kan bli sur en vecka eller två... Men här är något som håller i sig lääänge. Och 11gåringen pratar ju med dig, så där är inget fel...

Men, har 11-åringen någon gång ens nämt din sambo, frågat vad denne gör eller varit nyfiken på något sätt att få veta mer om hur eran del av familjen mår? Eller stänger hen av det helt, inte det minsta intresserad?

Jag skulle gå vidare och prata med dels 11-åringens lärare. Se om det har förändrats något på skolan.

Sedan hade jag pratat med kuraton och sett vad den tyckte att ni skulle göra. Då har du i alla fall försökt allt du kan för ditt barn.

Och ibland är det lättare att prata med EN ANNAN VUXEN än sina föräldrar, speciellt eftersom du försvarar sambon, då orkar man inte ta striden att övertyga dig.

Se bara på alla kvinnor som blir våldtagna, och de anmälder sin förövare men det är SKITSVÅRT även för en vuxen att bli trodd, och de mår värre efteråt, en del får leva gömda...

Och ja, jag har själv blivit utsatt som barn, men berättade aldrig för någon, det är så lätt för dem att komma åt en...

Så fundera ett varv till, VAD skulle kunna ha hänt som gjort att ditt barn VERKLIGEN inte vill ha någon som helst kontakt med de andra du bor ihop med?

Ja, jag har varit inne på dom banorna också, men, min partner jobbar konstant, och är sällan hemma. Och när hen är hemma så är jag hemma. Dom har liksom aldrig varit ensamma om dom nu inte har varit iväg hela barnskaran till vänner osv. Barnet har bra kontakt med min partners föräldrar och hänger ofta där, men inte ens där har hen sagt något. Att det skulle vara något.

Barnet är inte intresserad av sina syskon heller (4st) och vill inte tala med dom, frågar hur dom mår osv. Jag förstår ingenting. Jag försökte dock ringa Barnet idag, men telefonen var avstängd.

Som sagt, jag ger det några dagar till, sen får jag börja ringa runt. Detta är ju så långt från normalt som man kan komma. JAG kanske har gjort något jag inte ens reflekterat över, och då behöver jag ju veta det.