Rasistisk mamma

Du kan inte få din mamma att ändra sig. Hon är uppenbarligen en riktigt otrevlig och omogen människa. Hade hon varit min mamma, så hade jag mininerat kontakten med henne.

Jag tycker att mamma har en riktigt tråkig attityd mot sin sons familj och alla andra som är annorlunda än hennes norm.
Kan det vara så att din mamma inte riktigt känner sig bekväm med allt nytt.
Är hon van med att bara ha svenska vänner,umgås helst med svenskar på jobbet, saknar högre utbildning och inte gillar att resa eller prova nya saker?

Jag tror din mamma vidga vyerna, hon är nog ganska rädd.
Du och dina syskon måste hjälpa henne, ha nolltolerans när hon kritiserar sina barnbar, fråga varför hon inte gillar muslimer (troligen känner hon ingen).

Vilken jobbig situation. Det jag funderar över är om din mammas rasistiska beteende är något som uppstått på senare tid, och är olikt henne, eller om hon alltid haft starka åsikter kring invandrare.

Anledningen till att jag frågar är för att det är svårt att ge råd utan en bättre bild av situationen.

Om beteendet kommit plötsligt bör hon eller någon av er kontakta sjukvården omgående för utredning, då det kan vara tidiga tecken på såväl demens, hjärntumör och flera andra neurologiska diagnoser.

Om hon alltid varit rasistisk förstår nog din bror att hon pratar illa om hans familj bakom ryggen. Om det är så, så skulle jag, om jag var i er sits hade jag, tillsammans med brodern, haft ett allvarligt samtal med er mamma. Jag hade lugnt men mycket bestämt låtit henne förstå att även om alla människor har rätt till sin åsikt, och att uttrycka den, innebär det inte att vissa uttalanden kan komma att gå konsekvenser. Att prata nedlåtande om personer på grund av deras utseende är inte ett acceptabelt beteende, och att tala nedlåtande om familjemedlemmar på grund av deras ursprung eller utseende kan leda till att de berörda familjemedlemmarna och, kanske även de som inte är direkt berörda, väljer att minimera eller helt upphöra med att träffa henne.

Det enda som jag kan, till viss del, tycka att din brors familj kunde gjort annorlunda är angående vilken mat de bjuder mamma på. Själv älskar jag asiatisk mat, och skulle njuta av varje tugga om jag hade turen att bli bjuden på autentisk "Kinamat". I ert fall däremot är ju din svägerska troligtvis medveten om att er mamma inte är förtjust i att testa nya maträtter, och föredrar klassisk "svensk" mat. De flesta som bjuder andra på mat, oavsett om det rör sig om familj, vänner eller ytligt bekanta, lagar mat med tanken att det ska vara mat som uppskattas av de som är tänkta att äta den. Så även om din svägerska älskar att laga och bjuda på vacker och välsmakande "Kinamat" så kanske hon och din bror bör göra ett undantag just när er mor är inbjuden på middag. Antingen, (inte för att man bör belöna dåligt uppförande,) kan hon tillaga någon rätt som ni vet att mamma tycker om. Där finns risken att mamma kritiserar maten oavsett om hon egentligen tycker att den är jättegod. Säkrast är nog, om hon nu trots sitt oacceptabla beteende trots allt bjuds på middag, bör din bror stå för matlagningen. Det är inte rättvist mot någon att behöva lägga tid och kraft på mat som blir ratad på grund av att den lagats av en person med utländsk bakgrund eller att den innehåller smaker som skiljer sig från den svenska traditionella matkulturen.

Att låta hennes beteende fortsätta utan att markera på ett eller annat sätt år inte ett alternativ som jag, i ditt ställe, ens skulle överväga. Jag förstår att det tar emot att ta upp ämnet med din bror och svägerska, och även med din mor.

Jag tror inte du kan nå fram till din mor oavsett hur du gör.

Min svärmor beteende är liknande. Hon pratar nedlåtande om alla andra ursprung med ord som blattar, kinesj***l, araber, negrar och kallar andra folkgrupper apor. Och använder alla klassiska hatmantran som de där invandrarj*****a som tar svenskarnas jobb, inte betalar moms, inte respekterar lagar och förordningar. Ser hon en felparkerad bil så kommer det gärna en kommentar om att det troligtvis är en kamelförare som parkerat där halvvägs upp på trottoaren eller på sne över två handikapprutor.

Svärmor är också nedlåtande mot mig och har sagt till mig att mitt jobb inte räknas som jobb, att mitt jobb är meningslöst, att jag inte jobbar. Jag är vad som kallas högutbildad och jobbade då med strömförsörjningen när kommentarerna kläcktes. Hur mycket jag än förklarade att strömmen är kanska central för att mycket i samhället ska fungera så såg hon inte det som viktigt. Jag tror inte helt hon tänker ett eller två steg framåt. Om strömmen försvinner kan ingen betala i butikerna, pumpar i reningsverk slutar gå, matproduktion stoppar upp (lite extremt då och endel har reservaggregat som kan förnya lokalen en begränsad tid), pumparna till bensin- och dieseltankarna slutar fungera och laddstationerna för elbilarna (så klart) och de flesta vanliga jobb kan inte heller utföras utan sätts på paus tills strömmen är tillbaka. Hela systemet kräver övervakning i flera led, ändring av kopplingsbild vid fel, snabba reparatörer etc. för att fungera och inte kollapsa. Jag är oviktig för att jag inte är vad som klassas som fint i hennes värld (d.v.s. en med ett vanligt jobb som alla oavsett bakgrund kan greppa innebörden av och som definierar sig som arbetarklass). Det finns inget utrymme för något annan uppfattning eller andras resonemang eller kapacitet att förstå dem. Hon har också sagt rakt ut att vi är jävla invandrare (jag och hennes son) eftersom vi bor i ett annat europeiskt land (även om jag förstår att hon menar att vi har en annan bakgrund och kultur och måste anstränga oss mer för att få en plats i detta nya samhälle genom att anamma nya traditioner och visa respekt för att få ett godkännande så tycker inte jag att man borde utrycka sig så ovårdat).

Hennes barn har försökt att prata med henne om hennes framtoning mot andra nationaliteter och personer med en annan utbildningsnivå men hon tycker inte att hennes syn och framtoning är ett problem (det är övriga samhället som är problemet och har fel). I tillägg så är hon väldigt bitter och aggressiv mot de flesta (svenskar såväl som godtycklig invandrargrupp). Så hon sitter som oftast ensam i sitt hus med mindre goda relationer till andra så väl släktingar som gamla vänner och har ingen förståelse alls för hur situationen uppstått.

Därför tror jag inte det finns något du kan göra för att ändra din mors beteende eller åsikter. En sån förändring måste komma inifrån. Det du kan göra är att säga att du inte tänker finns dig i att lyssna till den typen av nedlåtande eller rasistiska kommentarer adresserade till din bror, svägerska och brorsbarn och stoppa din mor och påminna henne varje gång hon försöker sig på samma nedlåtande ord.

Du har pratat med henne, men hon bryr sig ej. Du kan skruva åt hårdare. Nästa gång hon sätter igång säger du; Nej, jag tycker inte om att du pratar sådär. Nu tänker jag avsluta samtalet. Lär henne att pratar hon så , så är samtalet med dig slut. Gör det så många gånger som behövs. I vilket fall så ska du inte behöva lyssna om det är jobbigt. 
Du kanske kan hjälpa din mamma med att styra om besök till en kopp te / kaffe istället för mat som bara blir jobbigt för alla. Där gör de fel båda två. Man tjatar inte på att någon ska äta, utan respekterar ettt nej.

Håller med ovanstående skrev . Så fort din mamma börjar prata så. Säg det där vill jag inte höra eller jag håller inte med dig och vill inte bli en del av eran konflikt. Din mamma är säkert rädd för det hon upplever som okänt och främmande. Tråkigt när man är så trångsynt för då missar man ju så mycket! Förstår det jobbigt men du står ju för dina åsikter. Du kan inte ändra hennes. Det måste hon upptäcka själv. Om hon skulle träffa fler med annan etnisk bakgrund bakgrund så skulle hon kanske tillslut se att det inte var så ?farligt? Tur för dig att du inte lika trångsynt:)

Jag har läst allas kommentarer och så här är det:

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle där rasism tyvärr är vanligt. Om ett brott inträffar så blir det en snackis i samhället och de flesta säger att det är någon av invandrarna i ett invandrartätt bostadsområde. De flesta släktingarna på pappas sida är rasistiska och varken mamma eller pappa känner någon med utländsk bakgrund, utöver Kicki då förstås.

För ca 10 år sedan var jag en väldigt rasistisk tjej med vidriga åsikter och tankar. Det som ändrade mig var att jag förlorade många vänner pga mina rasistiska åsikter och jag tröttnade på att vara så arg och bitter.

Min mamma har inga vänner så vitt jag vet. Den enda hon umgås med är en granne som flyttat hit från Tyskland. Jag tror att mammas rasistiska åsikter skrämmer bort folk och det gör att hon blir ensam men hon verkar inte förstå det.

Jag önskar att jag hade en enda vän med utländsk bakgrund och helst en vän som är troende muslim för då skulle jag kunna (på något sätt) låta min mamma lära känna henne och på så sätt kanske min mamma skulle kunna lära sig något och få mer respekt för muslimer.

Det här låter ju inte vettigt, det förstår jag ju, men jag tror att hon är så pass rasistisk pga att hon inte har kunskap.

När jag försökt prata med mamma så blir hon obekväm och byter ämne eller lämnar bordet för att hon inte har tid att prata. Hon är extremt konflikträdd. När jag lämnade rasismen bakom mig tog det tid för mig att vilja lyssna på vad andra sa och informerade mig om. Det tog så lång tid innan jag insåg att jag inte kan fortsätta vara så hatisk. Problemet med mamma är att jag tror att hon inte ser sin rasism som ett problem.

När det gäller bror och hans familj: jag tror ibland att mamma och Kicki försöker provocera varandra medvetet så egentligen känns det ibland som att det inte är mitt problem. Ibland vill jag bara skita i dem.

Jag bör nog göra som jag gjorde med min rasistiska/nazistiska kusin: jag sa åt henne att ?när du är i min lägenhet eller tillsammans med mig, då pratar du inte raser och rasblandning och du talar inte nedlåtande om invandrare för då är du inte välkommen här?. Hon blockerade mig och raderade mig ut ur sitt liv. Jag saknar inte henne.

Jag kommer inte radera min mamma ut ur mitt liv men jag kommer kräva att när vi umgås så vill jag inte höra någon form av rasism eller negativa uttalanden om min bror och hans familj.

Tänkte skriva i förra kommentaren att du borde skaffa en vän med utländsk bakgrund så din mamma fick se att det var inget farligt :)

Ts, ni kan väl bara prata om annat när ni umgås?

Du kan inte ändra på din mammas åsikter. Det är liksom inte förbjudet att tycka saker om vad eller vem man så behagar.
I hennes hem bestämmer hon, passar det inte så är det du som måste anpassa dig eller, alternativt, lämna hennes hem.

Att vara islamkritisk rent allmänt är inte direkt ovanligt, med all rätt. Att däremot ge sig på enskilda personer är däremot inte ok.
Att din mamma inte gillar Kicki kan varken du eller någon annan göra något åt. Är Kicki inflyttad kines eller adopterad-född i Sverige? (Försöker förstå...)

Min pappa är likadan. Han säger inte kinesj-vlar eller så men han säger n-ordet och svartsk*lle.

Jag påpekar det då men han bor och är uppväxt i en liten ort, inte så många utlandsfödda där samt han är 40-talist.

Han har en gammal encyklopedi där n-ordet står med precis som vilket ord som helst.

Man kan inte göra mer, snart är den generationen borta och med den också den gamla främlingsfientligheten.

Man kan inte göra med gamlingar som man gjorde med Pippi Långstrump, censurera.

Jag har en kokbok från sent 80-tal/tidigt 90-tal med recept på n-bollar. Sidan 525.

Kickis föräldrar flyttade hit för ca 40 år sedan och Kicki är född här! :)

Tack alla för era svar, det hjälper!

Man inte kan lära gamla hundar sitta, som det heter.

Fint att du fått insikter och utvecklat dig själv men mamma rår du nog inte på. Om du vill umgås med din mamma så bara kapa av så fort hon säger rasistiska saker. "Nej det där vill jag inte prata om, nu byter vi ämne", "Du har sagt detta 100 gånger förr, sluta nu" (osv)
Blir hon uppe i varv/irriterad på dig,  för att hon är van att babbla om det hon får i huvudet just nu, då säger du att du inte är en slasktratt som hon har rätt att ösa ner sina funderingar i.

Är du säker på att din bror vet vet hur mamma tänker? Han måste ju vuxit upp likadant som du? Nog måste det märkas något om hon träffar sina barnbarn?

Är det något du har?

De utländska vänner jag har är från usa, Skottland och Danmark. Jag önskar jag kände fler personer från andra länder men jag vet inte hur det skulle gå till.

Det är ju en hel del