Besviken på födelsedag

Nej, du är inte larvig. Jag förstår verkligen din besvikelse.
Jag tycker du ska söka dig nya sammanhang så att inte det där gänget blir ditt enda sammanhang. Jag menar inte att du dramatiskt ska säga upp kontakten. Men släppa in lite nya personer i ditt liv. Verkligen inte lätt, det vet jag. Men sök dig till någon förening eller hobby, församling, politiskt parti vad som helst. 

Tråkigt. Ibland kommer man till en punkt där man funderar på hur mycket man betyder för varandra. Och det blir tydligt hur man värderas av andra
Jag skulle också vara ledsen

Tack för ditt svar, det känns skönt att höra. Jag kanske skulle ha varit tydligare med att jag har andra vänner än detta tjejgäng, men vi är de enda som har haft som tradition under året att fira varandra. Ska träffa två av mina närmsta kompisar (som bor i en annan stad) till helgen och dricka vin och fira mig lite så jag är ju inte tok-ensam men är ändå lite besviken att de som jag räknat som mina närmsta kanske inte alla gör det tillbaka.

Är det kanske så att det är DU som drar i allas födelsedagar annars och ser till att saker köps och att det ordnas tillställningar eller aktiviteter?

När jag var i 30-årsåldern så flyttade jag och min man 60 mil. Jag förstod inte ens hur viktig jag var för sammanhållningen av gruppen, förrän jag flyttade ner igen 3 år senare. Visst sågs vi alla när jag var på besök i hemstaden och så, men däremellan hände tydligen ingenting, till den milda grad att folk tappade helt kontakten med varandra (det här gäller alltså ett kompisgäng på 8 personer som har hållit ihop under 10+ år.)

När jag flyttade tillbaka 3 år senare så umgicks ingen alls. Jag var helt chockad. Jag hade ju hållit kontakten med alla via messenger och telefon, men inte pratat om någon annan i gänget med någon annan, eftersom jag liksom förutsatte att alla höll ihop och att jag var utanför.

Folk blev som handlingsförlamade. Fester ställdes in, födelsedagar slutades att firas och ingen visste vad de skulle göra. Jag var som i chock och det tog ytterligare tre år innan vi i alla fall kunde sammanstråla delar av gänget några gånger per år efter det.

Kanske är det samma sak för dig? Du ordnar och donar och om du inte är där så beter sig folk som "förvirrade höns och ingen vet vad den andra ska göra." (så fick jag förklarat det hela för mig när jag har pratat med hela gänget om det här.)

Min tes är alltså: Troligen tycker de inte illa om dig eller är oviktig, utan det hela handlar om att du drar i allt, och när du är föremål för firandet, så vet ingen vad de ska göra.

Förstår din besvikelse. När min bästa vän fyllde 30år stod jag för hela hennes fest med mat och allt tiöö alla på festen ca 3000kr plus att jag samlade ihop pengar till resecheckar (150kr/per person) där jag bidrog med ytterligare 500kr. När jag själv fyllde 30år så kidnappade hon mig och hade fixat en överraskning att vi skulle åka och bo på hotell, äta och dricka gott och hon samlade ihop 150kr av alla inkl sig själv. Detta räckte knappt till hotellrummet och dagen efter fick jag ett sms på hur mycket jag skulle swisha för mat ocj dryck

Åh! Det var en intressant reflektion.

Det stämmer att det är jag som har varit drivande i många av årets firanden, då jag har velat se till att ingens födelsedag glöms bort. Däremot är det andra i gruppen som har tyckt att det har varit viktigt att köpa stora och dyra presenter till varandra.

Jag är en person som tycker om att ha mycket för mig och det kan hända att jag också har fått rollen av att vara den som ofta "drar ihop" saker och ting (men det är svårt att säga om de andra verkligen ser mig på det sättet). Många av tjejerna i gruppen hittar inte på så mycket i allmänhet så det är klart att det kan ha spelat in.

Men herregud vilken snålis!!!

Den var konstig! Om min vän ?kidnappat? mig så hade jag antagit att hon stod för notan.

Ja jag med skulle själv aldrig drömma om att kidnappa eller göra en överraskning och sedan kräva den jag kidnappar eller överraskar på pengar

Jag tycker man har rätt att känna sig besviken, men sen får man släppa det efter en stund så att man inte låter den känslan bestå. Det är ett trist minne efter ens födelsedag, att gå runt att känna så.

Jag fyllde 40 i höstas. Det har vi inte firat alls. Och nu är man i något slags limbo känns det som. För vi hann fira ett antal vänner under tidiga 2020 (har många vänner som är årsgamla med oss). De hade ju fina fester förstås, som kostat en del. Vi hann åka på en weekend i januari. Och vi (jag och maken) gav presenter för upp till 1000kr beroende på hur nära vänskap. Alla har ju sagt att 40 är det absolut bästa tillfället, man har äldre barn, man har roliga vänner ja du förstår...

Men sen kom covid och alla vi som fyllt år från typ mars och framåt har ju fått fira med champagne som levererats och sen skålat via teams typ. En vän hade ett enkelt firande i sin trädgård i september.

Det känns ju snålt att ha en fest typ 2022 och fira att man fyllt 40. Men samtidigt jättetråkigt att vi inte kunde ha någon fest, det hade jag lite sett fram emot faktiskt eftersom vi inte firade vid 30, jag och min man. Men vi får se.

Jag är sån att jag känner att allt som är mer än noll ska man vara glad för. När det gäller gåvor så ger man utifrån förmåga. Så vad JAG har gett är inte relevant för vad jag kan vänta mig tillbaka. Jag kan inte tänka så. Utan ett kort och ett telefonsamtal kan för mig vara precis lika tacksamt att få som en massage på spa eller en flaska dyrt vin.