Är otrohet rätt ibland.

Jag minns inte när jag och min sambo hade sex senast.

Jag är 54 hon är 51. Sedan något år tillbaka saknar hon helt sexlust och blir irriterad om jag närmar mig henne. Hon blir tom arg om jag skojar om det och skämtar om att det är synd om mig. Jag uppskattar att vi har haft sex ca tre fyra gånger senaste året och sista halvåret har vi inte haft sex en enda gång. Jag orkar snart inte längre.

Våra barn är vuxna och bor inte hos oss längre. Att vara utan sex och beröring får mig att känna mig tom inombords.

Jag längtar efter närhet och härlig sex. Hon älskar mig och är förövrigt mån om mig men hon är oftast sur numera. Är det klimakteriet som ställer till det?

Jag skulle snarare vilja påstå att vi har en feghetskultur och slippa ta ansvar för sina handlingar kultur i Sverige där man resonerar som att, det bästa vore ju att vara överens med sin partner om att knulla andra men eftersom min partner förmodligen kommer säga nej till det så gör jag det i smyg istället och sen rättfärdigar jag det för mig själv genom att skylla på problemen i vårt förhållande och livets allmänna komplexitet och intalar mig själv att jag bara gör alla en tjänst 

Jag tycker inte det duger med "det bästa vore" för det är lite som att säga att alternativet (otrohet) är ett acceptabelt alternativ. Jag tycker att det snarare borde vara "du SKA prata med din partner först funkar inte det går man i terapi, om även det skiter sig så får man isär, men att gå bakom ryggen är ALDRIG ett acceptabelt alternativ"

Jag håller med om att ligga med andra skulle kunna rädda många sexlösa förhållanden OM båda är med på det. Att gå bakom ryggen på sin partner anser jag inte vara en räddning utan snarare ett sätt att ta död på även det som är bra i förhållandet för förhållande är ju inte längre ett riktigt förhållande utan snarare ett förhållande som bygger på at lögner aldrig kommer fram, och när det väl kommer fram så tar det död på precis ALLT, även det som varit bra.

Nope jag tror inte det är unikt för Sverige, jag säger snarare att i alla kulturer världen över (svenskar inkluderade) så kommer man alltid ställas inför situationer där två personer vill två olika saker, vare sig det gäller sex eller något annat. Det tycker jag inte kan kallas för hederskultur utan helt enkelt att man vill olika saker. 

Kommunikation är nyckeln till ett bra förhållande. Att gå bakom ryggen på sin partner och svika ett löfte har motsatt effekt. Men vill du inte ha ett bra förhållande så är naturligtvis otrohet ett alternativ.

Absolut, men då ligger bristen hos en själv och inte hos ens partner och man kan då absolut inte skylla sin oförmåga att kommunicera på sin partner, då får man stå för och ta ansvar sina brister och även för vilka handlingar ens brister leder till.

Kommunikation ÄR alltid lösningen på ALLA problem. Att vissa människor sen inte klarar av det pga personliga brister betyder inte att det inte är en lösning.

Jag utgick ifrån det eftersom diskussionen handlade om anledningar att vara otrogen. 

Jo jag har oxå råkat ut för personer som inte går att kommunicera med, Men det betyder ju fortfarande inte att lösningen inte är att kommunicera utan snarare att det går inte att lösa problemen för att personen inte klarar av att kommunicera. Kommunikation hade ju varit lösningen OM personen hade kunna kommunicera, men eftersom personen inte kan det så kan man heller inte komma fram till en lösning.

Kan man inte komma fram till en gemensam lösning så får man lämna förhållandet. Att vara otrogen är inte acceptabelt bara för att man inte kan komma överens eller kommunicera.

Jag förstår inte hur kommunikation skulle förändra något i ett förhållande där den ena parten förlorat all lust till sex?

Jag tror inte någon vill höra att att man inte är sexuellt attraktiv längre - istället blir det bara lite konstiga omskrivningar av huvudproblemet - men det gör knappast sexlivet bättre.

Det är heller inte ok att pressa sin partner till sex som hen inte vill ha.

I vissa fall finns inte så många val:

Lämna förhållandet.
Må dåligt resten av livet.
Söka andra vägar för att få sexuell tillfredsställelse.

Jag förstår inte riktigt det där med att prata om det och söka stöd från utomstående expertis.
Inte när det gäller sexlust. När din partner tappat den sexuella attraktionen till dig så kan ingen ändra på det. Din partner väljer inte att ha sexlust eller inte - det är något man har eller inte har - det är känslor som styr.

Alternativet att pressa sin partner till sex är heller inte bra - det förlänger möjligen lidandet.

Troligen skulle sexlusten vakna med en annan partner - men det är ju inte riktigt det som är målet.

(Det är ett typiskt kvinnligt beteende - kvinnor har en förmåga att lägga ner sexet och "tröttna" på sin partner efter en tid, det där har vi män lite svårt att förstå, därför fortsätter vi hoppas trots att det faktiskt är kört.)

Det skulle vara intressant att veta om någon överhuvudtaget fått en ökad sexlust genom terapi eller kommunikation.

Jag håller verkligen med om det här. Det är så oerhört förvånande med dessa vuxna, ofta till och med medelålders människor som inte vill ta något ansvar för problemen i förhållandet utan bara stoppar huvudet i sanden som omogna barnungar och kräver att partnern ska vara tankeläsare.