Hur mycket ska sambon fokusera på barnen?barnen

Han var absolut inte så ifrån början, men jag blev varnad ifrån hans vänner och ex flickvänner att han är besatt av sina barn och lägger enorm fokus på dem och lever för dem. Därför fick han sig en tankeställaren när hans ex lämnade honom pga detta. Då bestämde han sig för att ändra sig och lägga mer fokus på sin partner och då träffade han mig. Nu när det gått ett tag och barnen kände att han försummade dem, trots att han gjort allt för dem, men kanske lagt lite fokus på sin flickvän också, så har han plötsligt ändrat sig och blivit den som han en gång sa att han aldrig skulle bli igen. Han lever återigen bara för barnen och de går före allt och alla. Det känns frustrerande när det inte var så han sa ifrån början.

Han tar mig för given och det känns jobbigt.

Jag tänker också så ibland, men samtidigt så känner jag att där knappt finns någon energi eller lust kvar till mig. Barnen blir äldre och äldre men tar bara mer och mer av hans tid och energi. Jag trodde att det skulle bli precis tvärtom. När förälskelsen lagt sig så kanske det ofta blir så!?

Jag vill att han tar hand om sina barn och är där för dem, men inte att det går ut över mig och vår tid tillsammans. Han planerar inga resor eller något med mig längre som tidigare, utan allt med barnen, trots att de nästan är vuxna nu. Det har blivit lite omvänt.

Nu känner jag mig jättedum. Dock så verkar de flesta kvinnor vara som jag. Alla mina väninnor och min svärsyster känner samma som jag. Det är svårt att "gilla" andras barn och man vill ha dem så lite som möjligt. Men det kanske är egoistiska kvinnor jag har omkring mig?!

Självklart hade jag själv velat ha en pappa som var som min sambo, eller en sådan far till mina barn. Men det är inte lika roligt att vara den som står vid sidan och känner sig åsidosatt och nedprioriterad i sin mans liv pga barn som han fick sedan tidigare.

Mamman känner att hon inte har råd eller lust att köpa färskpressad apelsinjuice för 50 kr litern varje dag till sina barn. Därför lämnar pappan det, trots att han har en helt vanlig inkomst. Bullar på helger verkar inte heller mamman vilja köpa eller lite dyrare saker som tex hallon, melon och jordgubbar. Därför skämmer tydligen pappan bort dem med detta och det stör mig ibland. När de är hos oss kan de ju få vad de vill, men att lämna mat till dem hos mamman är för mycket.

Dessa föräldrar har det precis lika bra ställt, med varsin villa och varsin ny BMW, bra jobb etc. Skillnaden är att en vill skämma bort barnen med resor, specialmat, betalar allt för barnen som de pekar på, men inte den andra. Jag tycker att mamman är sund. Dock lever jag med pappan som tycker att barn ska curlas och skämmas bort. Mamman är singel. 

Precis som ni skriver så ska såklart pappan ta hand om och bry sig om sina barn på alla sätt, men jag tycker att det går för mycket ut över mig. Barnen har dock 2 föräldrar. Det enda sättet för mig är att lämna, men jag väntar på att de ska bli vuxna. Har man stått ut under så många år så känner jag att jag vore dum om jag lämnade när det bara är ett par år kvar innan de går ut skolan och förhoppningsvis blir självständiga.

Löjligt påstående. Stackars din mormor :o!!

Självklart ska man finnas för barnen, men då ska man kanske inte ifrån början säga till sin flickvän att vi alltid har varannan vecka lediga utan barn där vi kan rå om varandra och resa och umgås. Efter några år när kärleken lagt sig så stämmer inte det längre, utan då ska man träffa sina barn dagligen på ett eller annat sätt. Ansvaret tas ifrån mamman mer och mer för varje månad. Snart behöver hon inte ens köpa mat till barnen längre och inget annat heller, eftersom sambon är beredd att betala precis allt. Det gör han såklart om han vill och jag bör inte blanda mig i hans ekonomi och vad han ger barnen. Men det påverkar mig på så vis att han inte har råd att gå ut och äta med mig ibland eller resa med mig etc, för alla pengar går till barnen. Jag vill inte att han betalar något för mig, men man vill ju hitta på saker tillsammans utan barn ibland.

Tycker mest jag hör bittra ensamstående mammor i denna tråden.

Precis som någon skriver så gör det ingenting att man på mammans vecka då och då tar barnen eller åker och tränar med dem etc. Det skall bara inte gå ut över partnern, utan man måste väga lite mellan sin nya partner och barnen på den lediga barnveckan. 
Denne man har ju trots allt förlorat två tidigare kärlekar pga just barnen. Tom barnens mamma fick nog av att han fokuserade 100% på barnen och inte på henne som kvinna. Likaså gjorde ett annat ex efter henne. Då började sambon gå i terapi och ändrade sig så att han skulle sluta att bara prioritera sina barn. Detta var i samband med att han träffade mig. Då ville han för första gången ge till sin kvinna också på sin lediga vecka åtminstone. Det tolererade inte barnen och förmodligen barnens mamma, så då hotade de med att bo hos mamman. Så nu har min sambo ständigt dåligt samvete och vet inte vilken sida han ska stå på. Jag tycker att han ska fokusera på sina barn 100% när de är hos oss, men lägga mer fokus på mig på barnfria veckan med vissa undantag såklart.

Han har iallafall insett efter tidigare relationerna att han måste sluta leva enbart för sina barn. Nu hoppas jag att han återgår till det han lärde sig av sin psykolog för många år sedan. Annars kommer han förlora sin 3:e största kärlek.

Jag har barn, men utflugna ;) Så jag vet ganska väl vad som är rätt och fel, eftersom jag själv levt tillsammans med män när mina barn bodde hemma. Där finns gränser för hur mycket tid barn ska ta OM man även vill ha ett förhållande vill säga. Annars kan man ju välja att leva bara för barnen, vilket är fritt. Denne man vill absolut inte leva utan kvinna, utan han har sagt till sina barn att han faktiskt förlorat sina 2 kärlekar pga dem då han prioriterade dem. Han vill inte resa ensam med dem, eftersom han gjort det så mycket tidigare och han vill...om han får välja att vi tillsammans gör allt med barnen. Men jag vill ge både honom och barnen tid tillsammans utan mig. Vi tänker olika helt enkelt.

Nej absolut behöver man inte det. Dock känns det lite sådär när man inte kan få varannan helg ensam, utan barnen tom då ska ta upp pappans tid. Vi kan liksom aldrig planera en fre-sön iväg pga dåligt samvete för barnen alltid. Vardagarna struntar jag i....sen är det inte speciellt roligt när sambon är bortrest på barnfri vecka, men barnen ändå kommer och går hur de vill i huset när jag är där ensam. Känner liksom aldrig att jag kan slappna av och bara vara själv.

Eftersom det är hans egna ord, så måste jag lita på honom. Han sa att han gått och fått hjälp hos psykolog, dels pga det med skilsmässan och vad han kan ha gjort för fel eftersom hon ville skiljas. Sedan har han berättat att han för alltid ångrar att han valde barnen före sin ex flickvän och att han ALDRLIG vill göra om samma misstag. Detta har han även berättat för barnen framför mig, dvs att han inte längre vill resa ensam med dem, utan nu vill han tänka på sig själv också.

Jag har bara lyssnat på honom och märkte i början att han gjorde allt för mig, men nu senaste halvåret så början han återgå till det han sa att han ALDRIG skulle göra.

Men snälla, jag HAR barn! Och vet vad som är normalt och inte normalt. Jag vill inte ha några barn med honom utan är klar med barn. Därför förstår jag inte var det kommer ifrån att jag vill ha barn med honom och att jag inte förstår för att jag själv inte har barn.

Jag valde honom för att han sa att han absolut inte kommer att ta barnen mer än varannan vecka, medan vi varannan vecka kan rå om varandra, resa och göra vuxen saker. Detta nappade jag på såklart. Sedan när han fick som han ville och jag flyttade in så blev det plötsligt att barn har man på heltid och de kommer och går som de vill. Jag känner mig lurad helt enkelt. Men det är mitt ansvar att ta mig ut ur detta.

Ja, han har faktiskt sagt det och fått dem att förstå att de inte alltid kan prioriteras i hans liv. Detta gjorde att det ena barnet kände skuld och mådde dåligt. Så nu efter flera år så förstår han nog att han gjorde fel som tänkte så. Där måste finnas en balans mellan vuxenliv och barnliv och den balansen hittar inte han. Jag hade den i mitt liv och kan därför av erfarenhet säga att han gör fel.

Det han berättade var inte normalt. Han slängde ut sin ex flickvän varje kväll för att han sa att han måste sova ensam med barnen. Han släppte inte in sin tjej i  familjen, utan behandlade henne som någon utomstående och hade en pakt med barnen mot henne. På resorna ignorerade han henne helt och var bara med barnen. Lite sådana tendenser har han nu igen. Jag tycker att det är sjukligt och onormalt. Han vill ha en kvinna i sitt liv, men hon ska inte inkluderas i hans familj fullt ut.

Den andra föräldern är nog glad att hon slipper ansvaret för barnen, eftersom hon också vill träffa en man. Dessa barn ställer i princip krav på föräldrarna att inte ha någon partner i sina liv. Jag förstår inte vilken makt barn kan ha i sverige i skilsmässofamiljer. Det är ett himla curlande hela tiden och de styr och ställer över de vuxna.  Det har gått för långt.

Min sambo försöker vinna över barnen genom att köpa allt till dem, som mopeder, bilar, gymkort, färskpressad juice, bullar etc, för att mamman inte tycker att det är nödvändigt. Hon är sund, men han är onormal och kommer förmodligen hålla på såhär även när barnen är 30 år gamla.

Självklart tycker jag innerst inne att det är "fint" att ta hand om sina barn, så barnen och exfrun ska vara lyckliga. Det är dock inte lika roligt som sambo där all fokus numera går till barnen. Mamman har aldrig gjort mig något illa så har inget att säga om henne, mer än att hon är glad när pappan hjälper till för då slipper såklart hon köpa bilar och mopeder och färskpressad juice för 50 kr/dag.