Min dotter försökte begå självmord

Först och främst vill jag skicka en bamse cyberkram! Och säga att du inte är ensam <3 Att se sitt barn må så dåligt är bland det värsta som finns! Det gör så ont och allt annat stannar upp och blir totalt oväsentligt. Det enda som rör sig i huvudet dag som natt är oro och förtvivlan.

Jag har erfarenhet av att mitt barn (ung vuxen) har mått dåligt och gjort ett halvhjärtat försök att avsluta sitt liv. När det gäller mediciner är jag inte så bra på vad som hjälper. Mitt barn fick testa ssri preparat men fick så otäcka biverkningar att de togs bort efter bara några dagar. Vi åkte tom in till akuten så obehagliga biverkningar var det. Det blev atarax och propavan, stödsamtal på psykiatrin, vi i familjen fick vara med på samtal.

Köpte ett tyngdtäcke. Det funkade förvånansvärt bra.

Jag var sjukskriven under den tiden och hen låg antingen bredvid mig eller min man på nätterna. Jag lämnade hen inte ensam på ett bra tag. Det tog mycket energi men jag la allt åt sidan och bara fanns vid hens sida. Kramades mycket. Försökte hitta roliga klipp på youtube så vi fick skratta. Vi grät ihop ibland. Skratt och gråt är båda helande...

Hade gosiga filtar (värmefiltar är sköna) i soffan, kokade varm choklad och kikade på mysiga filmer.

Vi var ute i skogen väldig mycket, åt regelbundna måltider och uteslöt allt onyttigt för att få upp ev dåliga vitaminvärden i kroppen. Sånt kan göra större skillnad än man tror.

Detta var ca två år sen.

Idag mår mitt barn i bra. Hen har träffat kärleken och är t.o.m. lycklig <3

Vi andas försiktigt och är lättade idag. Där och då kändes det ju som det aldrig skulle bli bra.

Oron kommer nog alltid finnas där. Hur gamla de än blir.

En sak som är bra att ha koll på är hur din dotters värden ligger på. Folsyra, D vitamin, B 12 bla är sånt som man bör ligga bra på. Med låga värden eller brist på dem så kan man utveckla depression. Läkaren kan säga att allt ser bra ut bara för att det ligger inom referens men det kan även ligga på gränsen och då kan det göra mycket att få upp värdena.

Jag menar, det är bra att börja där.

Styrkekram till dig! En familjemedlem gick på Sertralin tidigare och hon tyckte att det till och med blev värre de två första veckorna för att sedan under tredje veckan bli bättre och bättre. Det ger kanske lite hopp åtminstone.

Vår dotter begick ett seriöst suicidförsök förra året, men tabletter i sådan omfattning att det var ren tur att hon överlevde.

Hon hade dessförinnan utretts för ätstörning, vilket med facit i hand visade sig vara en djup depression med bla symptom av lättare ätstörning.

Hon fick terapi hos psykolog på ätenheten, inte BUP, vilket var bra eftersom hon sedan fyllde 18 och kunde fortsätta på samma enhet även som vuxen. Hon mår något bättre idag, har klarat skolan bra trots allt.

Det här är definitivt det värsta jag varit med om, ingenting liknar den smärta som uppstår när ens barn mår dåligt.

Som medicinering insatte vi henne på Mirtazapin, eftersom hon är underviktig. Den har födel av direkt effekt utan den dip av förvärrad depression och ångest som SSRI har. Hon mår klart bättre på den medicineringen.

Tror att det enda för henne är att hitta rätt typ av sammanhang och människor.

Upplever också den ständiga oron och vakandet över signaler på återfall.

Har också en tonåring som varit riktigt deprimerad. Men inte så illa att han försökt begå självmord. Hade svårt att få in honom hos Bup just pga frånvaron av självmordsförsök. Det tär sjukt mycket på en att ha ett barn som bara ligger hemma och stirrar tomt framför sig, eller skär sig, samtidigt som man ska försöka sköta sitt jobb. Jag vet! Ryser när jag tänker tillbaka på det. 

När jag sa i olika kontakter med vården att det var tungt, så fick jag bara till svar att jag verkar fixa det så bra så. De gör allt för att hålla ungdomar och deras föräldrar borta från vården, eftersom de är så överbelastade. Så man måste verkligen inse att man måste klara sig själv. 

För vår del så fick sonen sova inne hos mig när han mådde som sämst. Då kunde jag sova själv också. Jag var så himla rädd för att han skulle försvinna ut på natten. Jag är ensamstående, så allt ansvar föll på mig. Jag servade med mat och gjorde mitt allra bästa för att uppfylla de fyra hörnpelarna: bra mat, bra sömn, utevistelse och motion varje dag. 

För vår del funkade högläsning väldigt bra. Han stod inte ut med någon stimulans knappt, men när jag läste högt så kunde han vara lugn och leva sig in i berättelsen. Vi promenerade mycket tillsammans också. Det var lite läskigt när han mådde som sämst och kunde få för sig att vilja gå rakt ut i gatan eller i skogen för att liksom visa att han inte brydde sig om han kom hem levande eller ej. 

När jag till slut fick in honom hos Bup efter nästan tre års problematik (hade fått kämpa mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv, vara arg, skälla på folk, vara en riktigt hemsk person - något som inte ligger för mig alls men jag insåg till slut att de lyssnar först när man tydligt är på gränsen till ett sammanbrott), var han 17,5 år. Han fick terapi ett halvår tills han fyllde 18, sen tog det ju slut. Vid det laget hade han börjat bli bättre helt av sig själv. Terapin gjorde underverk på kort tid tillsammans med att han började i en ny skola som fungerade klockrent från första stund.

Inga mediciner eftersom han inte ville det. Det viktigaste med mediciner är i varje fall att inte säga ja till mediciner utan terapi samtidigt. 

Nu är han fri från depressionen, men har tendenser till nedstämdhet och har sociala problem efter att ha varit hemmasittare och isolerad från jämnåriga så länge. Vet inte hur vi ska tackla det, men på något sätt ska det väl gå!

Så, det jag vill säga är nog att ta en dag i taget, våga tro på att det kommer bli bättre, förmedla hopp till din dotter. Håll i de fyra hörnpelarna som jag skrev om här som en struktur på dagen. Var sjukt jobbig mot vården om det behövs.

Jag gick i egen terapi också privat. Det var bra. Där kunde jag prata av mig. Det finns inte så många att prata med som förstår ens situation. Jag blev lite cynisk mot andra som tyckte att deras barn hade stora problem för att de t ex inte fick tillräckligt bra gymnasiebetyg för att komma in på psykologprogrammet, eller som var ledsna över att det tagit slut med en kille, eller var oense om klädval typ. Då var terapeuten jättebra att ha! 

Det håller jag med om. Gränsvärden kan absolut också ge besvär men inget läkare reagera på.

Det håller jag med om. Gränsvärden kan absolut också ge besvär men inget läkare reagera på.