What to do.Min kille och hans exfru.Get insane

Överväg vad du själv känner nu.

Är situationen redan jobbig efter 3 månader - så kommer det eventuellt bli värre om nu ex frun har så pass psykiska problem att det går ut över andra och speciellt då andra blir lidande, som barnen.

Kommer du orka detta? Kommer du orka att inte tid läggs på ert förhållande, utan att det kanske kommer bli som så att mycket energi och tid går åt till att pappan får hjälpa och kämpa för sina barn?

Jättetråkigt att exet ska orsaka problem men i mina öron låter det viktiga att hjälpa barnen som far illa.

Låter lite liknande hur det varit här. Båda hade barn sedan innan. Hans ex har en konstaterad psykisk sjukdom, som hon själv inte alltid ansett att hon har.

Den långa historien i korthet är att efter flera orosanmälningar (pga henne) och soc-utredningar som lades ner eftersom pappan ansågs vettig och bra och skulle se till att barnen hade det bra, kämpade han i motvind. Med gemensam vårdnad är det oerhört svårt att göra något när den andra föräldern inte förstår att problemen berodde på denne och dennes sjukdom. Till slut gick han till advokat, fick snabbt interimistisk vårdnad + boendet då mamman var mkt dålig under den perioden. Så småningom permanent beslut om enskild vårdnad, boendet och en plan för visst umgänge för de barn som önskade (alla ville inte ens ha umgänge). 

Han berättade också som det var mycket tidigt och jag visste att han verkligen var hur klar med deras gamla som helst, men att det var svårt att ta sig loss när hon ringde hela tiden och ville ha hjälp hit och dit., Kom tom och knackade på om han inte svarade när hon ringde. Det har varit en flera år lång process att steg för steg få henne att fatta att hon inte kan ringa sin examen sedan flera år, för minsta lilla. 

Idag bor vi tillsammans sedan ca 5 år, är gifta. Alla våra barn trivs bra hos oss (både mina och hans), och hans har periodvis bott hos oss på heltid. 

Processen med soc, (under ca 3,5 år höll detta på med flera utredningar), sedan processen med tingsrätten (ca 2 år) har varit nödvändigt. Jag råder dig att prata med pappan och fundera på hur han kan göra för det handlar om barnen här. Mår barnen illa och ni vet det så gör ni helt fel om ni iNTE kontaktar soc. 

Du kan stötta pappan i bakgrunden, så har jag försökt göra. Jag har också hjälpt mycket kring barnen, jag har velat att de ska kunna lita på mig. Idag är alla våra barn lite äldre så inga småbarn länger och det mesta med mamman tar de själva. 

Vi har det otroligt bra tillsammans och har alltid haft. Jag var inte rädd för att ge mig in i detta, även om jag på papperet nog borde ha flytt. Bara du TS, kan veta om det är värt att fortsätta. 

Vad har han för allternativ?? Som en bra förälder ställer han såklart upp för sina barn där den andre (som inte valt att vara sjuk by the way..)! Du däremot har valet att backa ur om du inte pallar!

Vad har han för allternativ?? Som en bra förälder ställer han såklart upp för sina barn där den andre (som inte valt att vara sjuk by the way..)! Du däremot har valet att backa ur om du inte pallar!

Vad har han för allternativ?? Som en bra förälder ställer han såklart upp för sina barn där den andre (som inte valt att vara sjuk by the way..)! Du däremot har valet att backa ur om du inte pallar!

På vilket sätt tycker du att barnen far illa? Vad är det mamman gör som skadar barnen?

På vilket sätt tycker du att barnen far illa? Vad är det mamman gör som skadar barnen?

Om du frågar min mans exfru skulle hon säkert säga att soc stjälp (eftersom hon uppfattade det som att alla var emot henne). Hela världen tyckte annorlunda än hon, men hon kunde med sin sjukdomsbild inte förstå att det var hon som gjorde/tänkte fel och att det ibland drabbade barnen. 

Så det beror kanske på vem man frågar. Barnen i vårt fall är trygga, rätten lyssnade på all bevisning som fanns och hon kan vara missnöjd hur mycket hon vill - barnens trygghet gick före hennes "rättigheter som mamma". 

Jag har varit med om samma sak. Eller är. Jag satte ner foten mot henne och talade om att vi alla är jävligt mätta på att tassa kring henne och att detta inte minst går ut över sonen. Fick inte ens skaffa ett gemensamt barn för henne.

Min sambo blev helt galen över mitt så kallade utspel liksom hon vart helt galen. Det slutade med att vi gjorde slut. Han kom sedan tillbaka. Samma sak var det nu när jag blev med barn som han inte ville ha. Det bottnade sig i att han var rädd för hennes reaktion. Vi gjorde återigen slut. Nu är vi tillsammans igen. Hans mamma är bundis med gnällkärringen och otrevlig mot mig. Därav skiter jag fullständigt i att ha någon kontakt med henne. Barnet kommer hon få träffa så mycket hon vill om hon vill.

Acceptera aldrig att kräla för en vuxenbebis. Speciellt inte när man ser att barnen mår dåligt över detta.