Hon förstörde mig....

Du sätter fingret på en väldigt viktigt punkt här... när man råkar ut sånt här så får man ofta höra... "ni måste prata med varandra" oftast av människor som saknar erfarenhet av såna svek och förhåller sig till det som vilken annan konflikt som helst.

Kommunikation är jättebra och oftast bästa sättet att lösa problem generellt sätt. MEN för att kommunikation ska ge något så måste det finnas en grundförutsättning, ett ömsesidig grundförtroende för varandra, finns inte den så faller liksom hela poängen. För finns inte förtroende, hur ska du kunna lita på att något av det personen säger är sant?

Och när en person visat sig vara så genomtänkt falsk, oempatisk och totalt respektlös mot någon som skulle föreställas stå henne närmast så är det ju självklart att ALLT förtroende är förbrukat. Speciellt när det hållt på under så lång tid för det slår ju även sönder alla gemensamma minnen...ALLT precis ALLT skitas ner, inget känns lägre sant och genuint. Allt känns falsk, personen känns falsk, förhållandet känns falsk, alla minnen känns falska. Har något någonsin varit äkta eller har allt bara varit en lögn?

Att försöka kommunicera under de förutsättningarna är ganska döfött. För precis som du skriver, hur kan du veta om något hon säger är sant?

Så personligen tycker jag du ska koppla bort henne från ditt liv helt och hållet, eller iaf så mycket det går om ni tex har gemensamma barn som ni måste samarbeta kring. Tänk inte på henne, läs inte om henne, prata inte med henne om det inte är absolut nödvändigt och håll det då bara til det praktiska. Gör en "flyttstädning" och börja om. Bygg ett nytt liv och en ny värld där hon öht inte existerar, ge inte henne makt över ditt liv (hur du mår och känner). Lägg all fokus på dig själv och barnen och ge dig själv lugn och ro att läka. För att hålla på och älta det som skett och ha ständig kontakt med henne får bara motsatt effekt, det river bara upp såren gång på gång och det tar hinner aldrig läka.

Jo ibland kan förnuft och känsla hamna i osynk, det kan ta en stund innan känslorna hinner ikapp. Men det beror ju oxå mycket på hur mycket du väljer att mata dem, eller hur?

3) Jo det är nog ingen bra idé att knulla av sig, eller rättare sagt, det är inget man ska tvinga sig själv till. När du känner att det behovet uppstår och känner dig redo för det så gör det.. innan dess är det nog bättre att bara chilla och fokusera på att må bra. Dock finns det en poäng i att sex med någon annan kan hjälpa dig avglorifiera dina känslor för henne. Hon bli kanske inte lika "unik" då.

4) Ja, det är svårt och kan som sagt ta tid innan känslorna hinner ikapp förnuftet, känslor är ju ofta irrationella och kanske mer en del av vårt undermedvetna är den rationella delen av sinnet. 2 år är ju relativt kort tid, själsliga sår tar betydligt längre tid att läka än kroppsliga.

Njae, våra tankar är ju trotts allt vad som skiljer oss från djuren och gjort oss så framgångsrika som art. Så tyranni vet jag inte riktigt om jag skulle kalla dem. Och att känslor alltid skulle vara sanna stämmer inte. Man kan tex bli rädd för saker utan riktigt anledning (fobi), arg utan verklig anledning, kär i fel person, etc.

Men visst har du en poäng i att ibland kan man fastna i tanka som inte är välkomna men jag tolkar inte TS problem som att han har problem med sina tanka om sitt ex... han verkar vara väl medveten om vem hon är och hur han ska förhålla sig till henne. Hans problem verkar snarare vara hans oönskade känslor. Rent rationellt förstår han att hon är ett svin och ingen han vill ha ett förhållande med men är likväl kär i henne. 

Meditation hjälper för att sluta tänka men gör inte ett dugg för att sluta vara kär. Och det TS vill är att sluta vara kär.

Fast vad menar du med "sann", att den är rätt och befogad eller att den finns existerar?

Nja, en stor del av meditation går ju ut på "stilla sitt sinne" dvs att inte tänka på en massa olika saker utan bara fokusera på en enda sak, tex andning, ett ljud, etc. Men iof kan det väl kanske även tolkas som att man lär sig kontrollera sina tankemönster eftersom man lär sig fösa bort tankar. 

Det bero ju på vad du menar med sann, det var därför jag frågade...Det vi känner kan absolut vara osant, att du blir rädd när du kollar på en skräckfilm är tex inte sant, för rädslan är ju obefogad, du kommer inte dö för att någon jagar någon med yxa i filmen. Känslor är ju ofta irrationella.

Ok, har inte gjort några djupdykningar i meditation annat än använt det under en period då jag var väldigt stressad och använde det som verktyg för att slappna av och låta hjärnan vila. Du verkar ha vet mer om det än jag.

Vad menar du med "bli mer autentisk i det man känner"?

Men igen... jag har ställt frågan ett par gånger men inte fått något svar av dig.

Vad menar du med "sann"? Att den existerar eller att den är rätt?

Ok, ska jag tolka det som att "sann" för dig betyder att känslan existerar och INTE att den nödvändigtvis är rätt?

Japp. nu när jag förstå vad du menar med "sann" så håller jag med dig om det du säger... även om en känsla är ofefogad och irrationell så finns ju den där och det är bättre att lära sig hantera den än att förtränga den. 

Är det inte lite det KBT bygger på? Att man utsätter sig för känslan man har problem med lite åt gången och lär sig hantera den tills den inte längre blir ett problem?

Ok, kan du förtydliga lite?

Örjan och jag verkar vara överens om att det är bättre att lära sig hantera känslor än att förtränga dem. Är det något du inte håller med om?

Fast spelar det någon roll VEM som säger något? Frågan i sig är ju inte annorlunda för det?

Vad tycker du själv... tycker du det är bättre att lära sig hantera känslor än att förtränga dem eller tycker du inte det?

Förstår vad du menar men det förutsätter ju att just denna Örjan är samma Örjan både du och jag argumenterat mot i andra trådar 

Men objektivt sett och i just denna fråga om känslor så kan jag ju faktiskt hålla med honom om att det är bättre att försöka hantera känslor än ätt förtränga dem.
Och med hantera menar jag givetvis på ett värdigt sätt.

För om man sätter in det i TS problematik så även om känslorna för exfrun är obefogade och irrationella eftersom hon behandlat honom som skit så är finns de ju där och han behöver hitta något sätt att hantera dem. Visst skulle han kunna försöka förtränga dem men jag vet inte om det är så bra att förtränga saker. Jag tycker det bara är ett sätt att skjuta problem framför sig.

Det där är intressant, för många väljer ju att stanna och det används ofta som argument för att otrohet inte måste betyda slutet för förhållandet. Men när man pratar med människor som stannat så verkar ju ganska många (om inte de flesta) ånga att de stannade eller iaf inte något de skulle råda någon annan att göra. Det verkar ju vara rätt få som är nöjda med sitt förhållande efter en otrohet även efter lång tid.

Nja, att vara naiv är aldrig hälsosamt.

Jag tror att det är bättre att vara realistisk och pragmatisk och inse att människor KAN svika (obs, kan vika, inte kommer svika) och att det inte finns något man kan göra åt det. Händer det så händer det och man får hantera det, man dumpar och går vidare tills man träffar rätt. 

Nja jag vet inte om vi syftar på samma sak. Alla får ju hantera ett svek när det inträffar oavsett hur man förhållit sig till det innan det hände. Jag syftar snarare på hur man förhåller sig till OM ett svek skulle kunna inträffa eller ej. Där att tro att det är helt omöjligt att det öht skulle kunna hända är ett väldigt naivt sätt att se på det.

Exempel:

Att strunta i att ta på sig säkerhetsbälte när man kör bil för att man inte tror att man kommer smälla är väldigt naivt.

Att ta på sig bälte när man kör bil för att man fattar att man KAN smälla även om man inte tror att man kommer göra det är ett mer realistiskt sätt att se på saker.