Mina föräldrars hund bet vår lille son

Hej!

Har själv en Cocker spaniel (amerikansk) och generellt är det en helt fantastisk hundras som väldigt gärna vill vara med och vill vara nära. Hundens övergripande sociala beteende låter typiskt för Cocker, bortsett ifrån bitandet. Vår hund är fantastisk med barn, men ändå skulle jag aldrig för en sekund lämna henne ensam med mindre barn.

Det som oroar mig i berättelsen är att hunden har så snabbt mellan att känna sig trängd och att hugga.

Det kan ju vara så att det barn som drog hunden i pälsen så att han högg tilläts göra hunden illa ett bra tag innan den högg.

Jag hade hållit mitt barn ifrån just den hunden, även för hundens skull. Vi hade tidigare en hund som inte gillade barn (ej Cocker) och henne höll vi ifrån barn. Inget hände någonsin, men jag visste att det mycket väl skulle kunna bli så som med dina föräldrars hund

Det är ju inte sällan så att raser som uppfattas som mysiga "familjehundar" som golden retriever, Cocker spaniel osv i högre grad utsätts för småbarn just för att de anses lugna och snälla, och därmed inte ovanligt att olyckor sker eftersom barnen tillåts krypa fram till marskålen, dra dem i päls och svans osv.

Föräldrarna hade ju ändå varit med om att deras Cocker hade blivit dragen i pälsen och svansen av ett annat barn, kanske blev hunden då osäker och avog mot barn.

Är övertygad om att även vår genomvönliga Cocker som älskar barn hade kunnat bli avog om hon blivit slagen, dragen i pälsen, och inte fått äta eller sova ifred.

Man ska ju aldrig någonsin låta ett barn gå fram till en hund som äter eller ligger och sover. Det skall de läras från bebisåldern. Jag är själv inte trevlig om någon väcker mig mitt i natten, eller tar min tallrik vid middagen.

Antar att det var ett svar utifrån att jag skrev om Golden och Cocker. Oavsett hur dessa raser bedöms av varje enskild individ så måste du väl ändå hålla med om att de i folkmun bedöms som familjehundsraser?

Vår hund förknippar de flesta med Lady (& Lufsen)

Ja, och man måste se till att en hund får sina frizoner där den kan vara skyddad mot barn, tex liggplats och matskål. En annan valp vi känner till hamnade i småbarnsfamilj, som nog inte hade perspektiv på vad hunden behöver, och blev så sönderstressad av det att hon tillslut började morra och visa tänder när barnen kom i närheten (helt enkelt för att hon aldrig tilläts vara fredad från barnens infall). Givetvis blev hon omplacerad av barnfamiljen såsom 'farlig', och fungerade sedan prickfritt i nästa familj där barnen var uppfostrade i hur man är med djur. Där fick hon även gå lös, hade en trädgård, och fick höra andra ord ännej och fy. Slutet gott allting gott.

När man skaffar en 'familjehund' måste ju även perspektivet över vad vi kan ge hunden för miljö finnas